Till slut efter tusen olika vändor hit och dit fick jag till slut möta en läkare, det visade sig vara självaste överläkaren som de släpat till vårt rum... Hennes borst och svansföring var väldigt hög och tja, man kan väl säga som så att vi inte tänker börja umgås efter detta... Om det är hon som bestämmer här på avdelningen så förstår jag helt den hjärtlösa ton som finns här - på en avdelning för såna som är opererade i hjärnan... Passar ju kanon det, eller hur.

Men om jag börjar lite där jag slutade så vaknade jag på ett riktigt bra humör söndagmorgon! Första natten jag sovit nåt alls här   .  Dagen rullade på och det lät på morgonen som om katetern skulle tas bort under dagen, lät ju skitbra. Meeen för bra för att vara sant förstås...

David åkte iväg och handlade lite julklappar under tiden Henric och Jacob var här - betydligt piggare än vad jag var när Jacob var här    dagen före. Sen byttes det av så att när de åkte hem kom David och Thomas hit istället  . Otroligt mysigt att träffas allihopa   .

Men sen hände som sagt inte mycket, folk kom och gick och ingen visste nåt om vad som skulle ske med mig... Till slut berättade de då att den vidriga, äckliga katetern skulle sitta kvar!!! Men då orkade jag inte vara "trevlig" längre... Surnade till rejält och började ifrågasätta hur faaan de kan ha en patient här sedan i onsdags utan att informera om nåt!!

Sedan hade jag också ett team igår kväll som jobbade som inte var så säker på nåt. Så kan det vara om man är ny - men säg nåt om det då!!

En annan sak som hände går var t.ex detta; Jag ställde en enkel fråga vid 21.30 Jag hörde han jag frågade utanför fråga den ansvariga, den svarade men jag hörde inget... Så i morse frågade jag igen, oj sa hon då - jag tyckte han sa sal 10 men där sov patienten... Inte så man frågar igen utan då skiter man i det. Så kollar hon och ser att jag fått omeprazol som endagsdos, men det ska jag ha varje dag sa jag - det stod i papperen jag lämnade i reception när jag kom! Hela tiden sånt där - man trodde de var proffsigare här...

Dagen idag har jag väntat, väntat, väntat och väntat...på att det skulle komma en läkare som jag äntligen skulle få prata med! Till slut dök hon upp , tillsammans med den trevligaste sjuksköterska hittills. Hmm.... undrar jag om de ringt in henne bara för att jag surnat till?   Överläkaren stod mot väggen hela tiden och var så arg redan när hon äntrade rummet. Hon körde med den gamla klassikern "om jag bara skriker högt tystnar nog den andra parten" - det sket sig här dock. Jag sa till henne och frågade varför hon var så aggressiv? Jag var inte det (tyckte jag själv åtminstone) - Meeen David och sköterskan var knäpp tysta! Efter en massa tjat hit och dit gav hon sig till slut och lät mig få ta bort den där jävla katetern till slut!! Yes, yes - !!!

Så nu väntar jag bara på att de ska komma och ta bort det så jag får lämna detta rum. Känns skönt - även om det forfarande är oklart när jag får åka mot Gävle  .

Idag var också första gången vi fick någon kommentar om själva operationen av hjärntumören sedan den var precis nygjord i onsdags. Allt ser bra ut, det är det här med Diabetes incipidus som fortfarande "spökar". Men med tanke på att jag känner mig piggare och piggare för varje sekund tror jag det ska gå bra!

Tror de vill bli av med mig lika snabbt som jag vill komma härifrån, eller vad tror ni   !

Fina öron jag fått, undrar om det är Miss Piggy eller vem det kan vara   ..