I onsdags morse väcktes jag strax efter 05.30 för att ta ännu en förberedande dusch inför operationen, det blev två omgångar till dusch i medlet Hibiscrub som ska desinficera huden. Sedan blev det 1,5 timmes väntan innan de kom och körde ner mig till operation.

Strax efter 08.00 kördes jag in på operationssalen där jättetrevliga sköterskor som tog hand om mig. De frågade sedan var en kvinna var flera gånger, ingen hittade på henne och om jag förstod det rätt var det den som skulle vara narkosläkare. Jahaja, tänkte jag - det börjar ju bra det här   . Men då dök det upp en tredje narkosläkare (alltså ingen av de jag träffat tidigare) och han var glad & lättsam, sånt gillar jag. De berättade sedan allt de gjorde och varför - så när de väl sövde ner mig tror jag att jag somnade med ett leende på läpparna   .

Operationen höll sedan på ca 4,5 timme - jag väcktes upp direkt på operationsbordet av den läkare som opererat mig (tror jag iaf...). Det var ett himla tjat om personnummer, var jag befann mig, vilket datum det var osv... - men viktigast av allt var att han sa operationen gått bra och att hela tumören nu var borta!!  

Jag kördes sedan in direkt på uppvaket där jag skulle ligga ca 1 dygn, David fick också samtal från läkaren som opererade mig att allt gått bra. En stund senare kom David in på uppvaket och just då sov jag. Men så skönt det var att se honom där när jag vaknade till lite   . Även om jag var mer än omtöcknad och hade hemska smärtor så var det ändå så skönt att veta det var över och att synen inte försämrats som det verkade just då iaf. 

Törstig så in i norden var jag, vatten och nyponsoppa gick åt i massor och jag fick höra sedan under kvällen att jag druckit 5 liter och kissat ur mig ännu mer! Tumören har suttit väldigt nära hypofysen som styr vätskebalansen och hypofysen verkade lite "skakad" av att ha förlorat sin kompis Örjan (som vi internt har kallat min tumör) och nu skickade ut fullt med signaler till njurarna att producera Urin. Och tja, njurarna verkade lydiga och snälla så de jobbade på för fullt. Tillståndet kallades tydligen Diabetes insipidus. Ett tillstånd som oftast är övergående, men som även kan bli kroniskt. Dock avhjälps det då med medicinering. 

Allt kändes ändå rätt så okej (med tanke på tillståndet) på uppvaket, ända till jag skulle äta frukost. En tugga fil fick jag i mig innan det kom rätt upp igen, ihop med lite annat. INTE TREVLIGT!! Sedan dess har jag mått illa och inte kunnat äta nånting förrän i går (lördag) kväll. De som jobbade där på uppvaket var hur gulliga som helst, och de fanns verkligen tillgängliga för mig hela tiden   .

Strax före lunch torsdag kördes jag upp på avdelningen igen, samma avdelning som jag skrevs in på, men på annan sal denna gång. Fortfarande är jag själv i salen och det är rätt så skönt! Torsdagen var fylld av smärtor och illamående så den dagen har vi dragit ett streck över. Natten till fredagen var om möjligt ännu värre - migrän hela natten plus att jag kanske sov som mest 15 min. Jag kräktes igen vid 04.30 tiden och fick då efter viss övertalning av sköterskan som var i tjänst använda min egen migränmedicin - Zomig Nasal. De värsta smärtorna släppte så sedan under fredagen när David var här mådde jag ändå relativt bra.

 
Teskedsgumman har återuppstått! Förutom blåtiran då för nån sån vet jag inte om hon haft. Men rejält svullna kinder av cortisonet, spetsig näsa och hårknut - viss likhet tycker jag det finns i alla fall   .

Efter att David åkte hem på fredagskvällen blev det bara värre och värre... Alvdedon och morfin fick jag för fullt men det hjälpte inte "ett skit". En till helvetes-natt blev det, de började bli oroliga för mig eftersom inget hjälpte så jag fick en tid på röntgen 00.45 mitt i natten. Jag kördes ut på min säng (i väldigt dålig kondition) där sedan en vaktmästare kom och körde mig till röntgen. Där fick jag sen ligga själv en bra stund innan någon uppenbarade sig och tog in mig till röntgen. Själva röntgen gick snabbt och sedan var jag tillbaka i korridoren alldeles själv igen, denna gång med en larmknapp på mig iaf. Tur jag inte är så lättskrämd, för nersläckta tysta stora sjukhus mitt i nätterna är långt ifrån det trevligaste jag har upplevt. 

Så tillbaka på salen igen, smärtorna var fortfarande olidliga och kräkningarna kom och gick. Jag fick inte reda på vad röntgen visade, ingen sa något till jag frågade och då fick jag veta att det såg ut som förväntat - och det måste väl klassas som bra antar jag?

Lördag morgon kom David och Jacob ner, men jag var i så dåligt skick så det var nog inte så kul för Jacob att se sin mamma på det sättet.... Inget kunde jag äta och jag orkade knappt prata. Vid 08.00 skulle jag få en ny sorts smärtlindring, den var ny inom detta som jag förstod det. Den heter Dynastat och ska ges morgon och kväll. Okej, sa jag - det ska vara 12 timmar mellan intagen då? Nej, svarade sköterskan - det ska ges 08.00 på morgonen och 20.00 på kvällen.... Ehhhh.... är inte det 12 timmar mellan det tänkte jag? Men än en gång bet jag mig i tungan och var tyst bara.

Det nya medlet fungerar betydligt bättre än det andra de provat med. Jag ska säga var min smärta ligger på mellan 1-10 och nu ligger den på en konstant 3 ungefär, men vissa toppar på upp till 5. När jag hostar är det 12 tror jag!!! Men under de två nätterna jag hade migrän låg smärtan på ca 9-10 hela tiden. Ni som har migrän vet att då har man så ont att man nästan är i begrepp att göra vad som helst för att få smärtan att sluta.... Natt nummer två hade de helt plötsligt bestämt att jag inte fick ta mer av min egna migränmedicin   .

Jacob tog tåget hem igen igår em och jag bad David stanna kvar eftersom jag känner mig så mycket lugnare och tryggare när han är här. Lunch serveras vid 11.00 och middag 16.00 När klockan började närma sig 16.00 sa jag bara - shit, nu kommer maten igen   .... Men denna gång lyckades David peta ur två pastabitar som jag fick i mig och även nästan hela portionen pannacotta till dessert. Och lite krafter fick jag nog tillbaka då. För efter det lyckades jag sova två timmar i sträck och det var nog vad som behövdes för sen när kvällsfikat kom vid 19.30 åt jag upp fyra smörgåsrån med mjölk till! Ska inte säga att jag hade fått matlusten tillbaka - men åtminstone var det inte motbjudande vilket får ses som positivt i detta sammanhang!

David bestämde att han skulle stanna kvar över natten, sittandes på en stol bredvid mig eftersom vi båda nu kände att en natts sömn vore guld värt för mig! Vi frågade ingen om han fick det eller inte - men  det urgulliga undersköterskan som tagit hand om mig mest här sa inget heller - utan hon förstod att jag kände mig tryggare med honom där och sa bara, ja - du får sova i stolen där du istället då. 

Den sköterskan gick hem och eftersom de kollar mitt urin en gång i timmen så kom det in en ny sköterska strax efter 22.00 för att kolla av det. Hon måste ha upptäckt att David satt där och sov och hämtade då "Nurse-from-hell". Alltså man ska inte döma någon efter utseende, men man kan gott döma folk efter kroppspråk, hållning och minspel. Här var det inte någon vårdande sköterska som var på väg in - nejdå, här var det någon som var på väg till oss för att hon tydligen fått tjänsten "platschef för kvällen" och nu var ungefär som den som är chef över parkeringsvakterna på vissa utställningar. Nu skulle vi upplysas om hur hemska vi var och att det inte alls var tillåtet att någon anhörig sov kvar över natten!! Jag menar så kan det förstås vara, men man väljer själv hur man säger såna saker. Man kan säga det med empati, medkänsla och värme vilket gör att man har en helt annan förståelse för det de säger än som det skedde här. Här var det iskyla i rösten och noll empati eller medkänsla. Jag försökte förklara hur hemska de två tidigare nätterna varit och att jag mådde så mycket bättre när han var där. Svaret jag fick då var - Ja, här har alla patienter det så! Så att jag skulle tydligen inte inbilla mig att jag av alla skulle få må bättre en natt när alla andra mådde dåligt... Alla ville väl ha sin anhöriga där sa denna hemska sköterska, men så kunde de ju inte ha det. Det var bara de som var under 18 år som fick ha någon anhörig där sa hon nog en 4-5 gånger. Hon sa det med tonen som att jag var en liten vekling till kvinna som var tvungen att ha min man där (känslan jag fick var att hon inte tyckte om män alls faktiskt...). Ja kanske jag är en vekling - men jag tror att för att vara riktigt stark ibland så måste man vara riktigt svag ibland också   . De hade sin principer sa hon också upprepade gånger - jag frågade henne om det alltså var så här att deras principer var viktigare än patienterna?? Vi kan inte ha någon form av hotell här inte var det svar jag fick... Det handlade om en natt, på en stol bredvid min säng. Jag menar hur svårt kan det vara..... Varför sägs det så himla mycket nej hela tiden, tänk så mycket som skulle vara enklare och trevligare i världen om vi inte sa nej på utandningen utan att ens fundera över frågan som ställts? Ibland måste det förstås bli ett nej, men många många gånger skulle ett ja ge en helt annan effekt och folk skulle få ta eget ansvar för det de gör. Känner man att man får förtroende av någon att göra något - ja, då vill man väl göra på bästa sätt också? Visst, det finns alltid skitstövlar som förstör för andra - men varför vi andra ska behöva betala för detta förstår inte jag?

Så något som precis var början på en bra natt igår såg till att reta upp mig rejält. Efter ett par timmar somnade jag dock och har sedan sovit hela natten efter det i princip - sååååå skönt och så välbehövligt!! I morse fick jag till och med i mig lite frukost så vi får väl se hur det känns när lunchen kommer hit om en stund...

Nu ska jag inte alls generalisera, för jag är absolut ingen van människa att ligga på sjukhus. Men, av de jag träffat här är i princip ALLA undersköterskor helt underbara, empatiska människor som hela tiden gör sitt bästa för att man ska må bra. Vad gör de om de glömmer något man sagt eller så, man märker att de har hjärtat på rätta stället och en sån skulle jag aldrig ens kunna bli irriterad på. Däremot har nästan alla sköterskor här varit ointresserade av en som person och om de nu har någon empati har de dolt den väl - så trist när det är så...

Ingen information får jag nästan alls här - men om jag skulle gissa är det att jag flyttas till Gävle sjukhus tisdag och förhoppningsvis får komma hem på onsdag. Synen på båda ögonen har förbättrats något sedan före operationen och det känns ju jättebra! Även om de är lite mer ljuskänsliga, framförallt det ögat som jag sett sämst på.

Jag måste få tacka er alla igen för alla snälla ord och kommentarer, och ett extra stort tack till er som öppnat era hem för några av våra hundar - det känns så bra att de är hos just er   . I nöden prövas vännen - och jag får allt en tår i ögat när jag läser allt ni skrivit till mig, båda nära och avlägsna vänner     .