... bloggen igen. Jag har ju inte skrivit något här sedan i början av april, nästan två månaders "bloggtorka". Otroligt mycket har hänt förstås och jag ska försöka skriva lite inlägg allt eftersom om vad som har hänt. Kanske inte i kronologisk ordning men det får ni stå ut med. Det har också varit rent fruktansvärt att förlora Kylie - visst det var kanske inte helt oväntat, men ändå slår smärtan, sorgen och saknaden emot en så mycket att man knappt vet hur man ska komma över det   . Men, det gör man ju..... Glädjen över att ha haft henne är större än sorgen att ha förlorat henne. Nog om det - när jag känner att jag orkar ska jag skriva ett inlägg om det också...

Men idag kommer fokus att ligga på Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) som för en stund sedan fick sin första valp. Stolt far är vår egen Paco (Barecho Play Now Pay Later).

Gizzas temp låg nere på 37,1 igår vid 14.00 - och när jag tog tempen före vid 9.00 var den på 37,7 - så jag förstod att det skulle bli valpning idag under dagen. Så skönt att få valpa en tik dagtid för en gångs skull!

Gizza har varit helg lugn inatt - låg vid mina fötter i sängen som vanligt. Den som var oroligast inatt var istället Twiggy - undrar om hon hade sympativärkar   . Men förmodligen var anledningen att det väldigt varmt i sängen - ALLA hundar utom Lleyton låg där, de fick ju plats nu när David inte är hemma. Och mitt i sängen - tätt intill mig låg Twiggy. Så förståeligt om hon hässjade - måste ha varit varmt för henne. 

Tillbaka till Gizza. Hon har följt mig och bäddat lite grann, men annars har inget märkts på henne - ja, annat än att hon förstås inte ville äta mat och det är ju ett tecken om något det!

Hon blev oroligare strax före 12.00 - ville inte ligga ner utan letade efter något bra ställe att valpa på.

Strax efter 12.00 gick vattnet och hon såg såhär lidande ut efter det.... 

Endast tre krystvärkar behövdes så var första valpen ute   .

 
Det blev en brun/vit/tan-färgad tik. Hon föddes 12.35 och vägde 332 gram. Hon har fått namnet Sangria.

 
Det här är ju Gizzas första kull så hon såg lite förvånad ut först när hon såg valpen. Men nu bäddar hon runt och försöker skydda den mot allt runtomkring   .

... och hit och dit åker man när man är hundutställare och uppfödare   . Många undrar hur vi orkar åka så mycket bil - ännu värre är det ju för David som reser så mycket i sitt jobb också, men lyckligtvis trivs vi att åka bil båda två. Jag tycker det är väldigt avkopplande att åka/köra bil. Just när man gör det kan man ju inte göra så mycket annat... Annars har jag en tendens här hemma att springa hit och dit och inte göra något färdigt för att jag kommer på något annat jag var tvungen att göra också... Sååå tur för mig att jag får åka bil ibland   . Anledningen till att jag tar upp det är förstås att vi åkte till Malmö förra fredagen - känns som en evighet sen, men det blir lite fördröjning när det tar sån tid för mig att blogga...  Nu är det väl inte så fasligt långt till Malmö - men en av de längre resorna för oss inom Sverige är det ju helt klart. Så pass långt att vi då inte kan köra fram och tillbaka på en dag.... 

 
Så vi startade hemifrån på fredagsmorgonen, vi skulle också åka via Varberg där David hade ett möte. Gräsligt väder (som det är för det mesta här i trakterna känns det som...) var det hemma så vi var allt lite glada när vi stannade och rastade hundarna före Göteborg och solen sken   ! Det är så roligt när man går med en flock hundar - antingen tittar folk på en med avsky i blicken, som om man borde spärras in som valt att ha så många hundar! Eller så tittar de på en som om man vore från en cirkus eller dylikt... Men väldigt många blir glada också och vill komma fram och hälsa. Så var det också på den här rastplatsen och farbrorn som ville hälsa berättade glatt om sin tax och tyckte våra hundar var så fina. Alltid roligt när hundarna uppskattas! 

Under tiden David var på möte passade jag på att ta en längre promenad med hundarna.

Nånstans utanför Frillesås tror jag det var som jag hittade på ett bra ställe att gå med dem. Fin fläta av kopplen också eller hur? Jag tycker det går jättebra att gå med många hundar i koppel - men just det här att kopplet blir kortare och kortare är irriterande...

Jag hann också med att hälsa på Floyd lite snabbt - han bor ju där i trakterna. Tyvärr blev det bara lite snabbt som sagt - men bättre än inget och härligt att få hålla om honom igen förstås   .

Min äldsta son Thomas bor i Malmö så självklart ville vi passa på att hälsa på honom också   .

 
Thomas hade bokat bord på en restaurang som heter Broderstugan. När vi var på väg dit såg vi alldeles i närheten en ambulans samt en civilpolisbil som stod med blåljusen på. Usch - jag tycker det händer så mycket otäckt i Malmö hela tiden... I början när Thomas bodde där var jag jätteorolig hela tiden - nu har jag väl börjat vänja mig med att det står i tidningarna att det skett ett mord i Malmö - det har ju tyvärr nästan blivit som vardagsmat... Härligt var det iaf att få träffa Thomas och se hur han bor i lägenheten han delar med ett par kompisar. Thomas följde med till vårt hotell en stund efter vi hade ätit färdigt - vi ville ju få umgås med honom så mycket som möjligt eftersom det blir alldeles för sällan vi ses   .

 
Black & white med potatisgratäng åt jag och Thomas - det var supergott!

 
David tog en plankstek istället han - med lökringar till. Supergoda lökringar var det - stor skillnad mot de som jag annars brukar äta på MAX...

Vi hade stora problem att hitta till Mässan morgonen efter. Jag hade skrivit i den adress som det stod att mässan hade - men varken google maps eller vår GPS hittade någon sådan adress.... Såå det blev lite irrande hit och dit innan vi kom rätt - som tur var vet vi ju på ett ungefär var mässan ligger - annars hade det nog varit svårt.

Vår ring var en del av finalringen så vi hade sån tur att ha hel matta i vår ring under hela vanliga bedömningen också - så vi hade verkligen dragit vinstlotten. Det är enorm skillnad tycker jag att ha hel matta än att ha bara längst ut i ringarna och en matta i mitten. Många sitter ju så nära mattorna också så det blir inte att man törs springa så långt ut åt sidorna som man skulle behöva.

Men som sagt, här var det hur bra som helst i vår ring   . Domaren för dagen var Rita Mc Carry Beattie från Irland och drygt 30 ESS var anmälda. 

 
I unghundsklass hanar hade vi med två stycken - vår egen Paco (Barecho Play Now Pay Later) och Hamlet (Barecho No Limit) som bor i Malmö. Fotot här ovan är på Hamlet och visar hans härliga framsteg :-) Båda hanarna fick Excellent, Paco vann klassen med Hamlet som tvåa. Paco fick även CK.

I bästa hanhundsklassen stod sedan Paco som segrare - otroligt roligt då han förutom att han fick sitt nionde CERT då också fick sitt första CACIB!!

Syrran Pasta (Barecho Party In My Head) blev tvåa i unghundsklassen med CK. Två till tikar hade vi med oss, Miranda (CH Barecho Devil Wears Prada) och Clådan (CH Barecho Quest For Success). Då både går i championklass och jag omöjligt kan klona mig så var Sanna Bejegård så otroligt snäll och hjälpte mig att visa Miranda i championklassen. Clådan vann klassen med Miranda som god tvåa, båda fick CK. I bästa tikklassen blev sedan Clådan etta och Miranda trea. Vi hade hoppats på att hon skulle bli tvåa så hon skulle få det CACIB hon behöver - men så blev det inte, nåja det blir någon annan gång istället då hoppas vi på   . För att inte göra Clådan på dåligt humör valde jag att visa henne i BIR och BIM - och Sanna var snäll igen och hjälpte mig visa Paco denna gång. Hon gjorde det verkligen superbra - han är ju inte en så lättvisad hund alla gånger... Mest för att han är så sprudlande glad så han knappt kan stå stilla.

Han fick dock se sig slagen av tant Clådan denna gång - men han visade inga sura miner för det   .

 
Fr.v.: BIM Barecho Play Now Pay Later & BIR CH Barecho Quest For Success.

Vi hade en uppfödargrupp också, med hundarna Pasta, Paco, Clådan och Miranda. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att delta i stora ringen med den trots att den blev bästa uppfödargrupp i rasen.

 
Det är jobbigt att vara husse också....

Under tiden vi väntade på gruppfinalen såg vi till att göra oss av med en bunt inteckningskort. Sydskånska Kk är fantastiskt bra på det sättet att man får byta in inteckningskorten mot presentkort som man sedan kan använda som betalning hos vissa försäljare som finns på plats. Några saxar och lite schampon fick det bli denna gång - inga fällar men det sved lite måste jag säga när jag såg den rejäla hög med fällar som Eva Frisk hade och så fick jag åka hem utan fällar... (David påstod att vi inte hade plats i bilen...). 

Det är verkligen roligt när man ser en länsklubb som anstränger sig lite extra för sina utställare. Jag vet att i princip alla som arbetar för länsklubbarna gör det ideellt och alla gör nog så gott de kan och har möjlighet till. MEN, jag blir iaf glad när det finns några länsklubbar som utvecklas hela tiden och som väljer att göra det lilla extra. Sydskånska Kenneklubben är just en sån länsklubb. De både håller kvar vid traditioner, som de gräsligt fula kläderna och skyltarna i gult och rött, jo jag vet att det är Skånes färger men ändå... Trots att jag inte tycker det är speciellt vackert är det liksom som att känna sig lite hemma på nåt sätt. Sedan det här med att man får handla för inteckningskorten och icke att förglömma - att man får anmäla hundar med flerhundsrabatt till deras utställningar. Så har det alltid varit om jag minns rätt. Visst man kan inte använda SKK:s internetanmälan om man ska utnyttja rabatten - men det kan knappast länsklubben klandras för.

Men det allra bästa är ändå gruppfinalerna tycker jag. Sedan ett par år tillbaka livestreamas deras finaler genom något som jag tror heter agilityonline.se. Förmodligen får de betala för detta - men sååå mycket det är värt, både för oss utställare och för de som sitter hemma och tittar. Jag tror absolut att hundsporten skulle få sig ett uppsving om fler länsklubbar gjorde detsamma! Något som skulle kunna göra det ännu lite roligare att se för en hemmapublik tror jag är om man hade någon/några som satt som kommentatorer, lite lika som de gör på sändningen från utställningen Crufts i England.

Sedan var det alltså matta i hela gruppfinalsringen vilket är jätteviktigt. De hade en sida av ringen täckt med svart tyg så att när alla hundar skulle fotas var det vad man såg i bakgrunden. Det var inte bara för fotograferingen det var bra - det ramade in ringen också på ett bra sätt. Dessutom var det musik till samtliga finaler - det gör det hela lite mer stämningsfullt tycker jag. Mycket imponerande att se det jobb som klubben lagt ner på att göra finalerna så festliga som möjligt, väldigt bra gjort!

Tillbaka till Clådan då och hennes finaltävlan. Svein Bjarne Helgesen från Norge var domaren i grupp 8-finalen. Känd för sina fina cockrar under kennelnamnet Tanac - alltid roligt med en spanielspecialist som dömer gruppen   . Clådan var på ett strålande humör och säkert blev det ännu bättre av att de precis när vi skulle springa in spelade min favoritlåt just nu - så då ansträngde nog vi oss båda två lite extra kanske   . Till slut var det en Golden som domaren själv dömt under dagen och Clådan som det stod mellan om vinsten - såååå roligt när så speakern ropade ut att det var springern som var nummer ett denna dag!

 
CH Barecho Quest For Success "Claudia" BIG-1 SKK Int. Malmö 2015. Tusen tack Anna Grevin för det superfina fotot   .

Men mitt i glädjen så blev det ju lite krångel också... Vi hade packat ihop för att åka hemåt, men det är ju inte direkt så man åker hem och tillbaka dagen efter för BIS när det är såna här avstånd. Inget boende hade vi heller. Men vi var båda överens om att vi absolut inte ville missa BIS-finalen. Så vad göra? Jo David gick fram till någon från Sydskånska kennelklubben för att höra om de hade några hotellrum för ev. gruppvinnare. Efter ha frågat ett par stycken fick han till slut tag på rätt person. Nej, de hade inga rum bokade för det - men det var ju inte värre än att de kunde ordna det om det bara fanns rum kvar på hotellet. Så de gick till hotellet (som låg tvärs över vägen) och bokade ett dubbelrum åt oss där vi också fick ha hund - dessutom bjöd dom oss på det, otroligt fint gjort tycker jag - och ett superstort tack ska de ha från oss för det!

 
Ni ser här hur nära hotellet är själva Mässan - väldigt bekvämt dagen efter. Bakom där jag står när jag tar detta kort var det dessutom ett gigantiskt köpcentrum som vi besökte under söndagen... Jag var ju tvungen att inhandla nya kläder till BIS-finalen - orutinerad som jag är så hade jag förstås inga extrakläder med mig...

 
Ett lågt fönster var det i hotellrummet och där hittade de här tre nyfikna hundarna många mystiska saker att titta på... det såg nog lite konstigt ut från femte våningen så några svaga småmorrningar hördes ifrån de här "farliga" bestarna...haha... Clådan låg på sängen, hon lyfte inte ens på huvudet för att se vad resekamraterna hade hittat för något att se på...

 
Tror det var på 16:e våningen som de hade en Sky-bar. Fin utsikt var det där - men inte speciellt gott vin tyvärr. Nääääeee, tacka vet jag Dreams   . Tur vi ska passera Tyskland snart så jag får fylla på förrådet här hemma med det. 

Hotellet hade ingen egen restaurang - men det låg en restaurang vägg i vägg så där fick vi bord till slut på kvällen. De verkade ha någon form av profil för överdrivet hälsosam mat eller nåt. Inte mycket till kolhydrater fanns det till maten - jag fick säga till om lite extra potatis iaf, men den var kall när väl maten kom in. Jag tog fisk då jag oftast kan äta det - men vettefasiken vad detta var som jag fick.... Ser ut som slaktavfall från en fiskfabrik. Tur vi åt lite sill till förrätt för den var god. Hade ju förstås mjölkchoklad och Red bull på rummet så jag behövde inte somna hungrig iaf   .

 
Frukosten serverades på samma restaurang och det var samma hälsofjant då. Det enda bröd som fanns förutom hårt bröd och rostbröd var surdeg.... Jag vet att det är jättepoppis nu med surdeg - men jag gillar det INTE. Man hör ju på namnet att det inte kan vara speciellt trevligt - SUR-deg, nä om det hette GLAD-deg kanske jag skulle överväga.... Inte fanns det något strösocker heller och när jag frågade efter det såg de ut som om jag var en förrymd galning - till slut hittade jag dock lite strösocker vid kaffeautomaten. Näe - bäst är att äta frukost hemma så man får det precis som man vill   .

Efter lite shoppande var det till slut dags för Best In Show-finalen.

Inte bara kläder shoppades - det måste fyllas på i godisfickan också till Clådan plus lite mer choklad till mig...

Nio deltagare var det som alla vunnit varsin grupp - samtliga andra gruppvinnare var hanhundar så Clådan var enda tiken. Det är inte så lätt för en tik alla gånger i finalerna - en hanhund är ju mer extrem och syns mer på många sätt och tyvärr är det många gånger det som eftersträvas just i finalerna. Domaren var en man från Rumänien, Petru Muntean. Han har dömt vår gamla Zuper Diva i BIS-veteranfinal just här i Malmö för många år sedan och då gick det så bra att hon vann. Även Clådan verkade han gilla - hon blev placerad som BIS-4, något vi såklart var väldigt glada och stolta över. Det var drygt 3500 hundar anmälda totalt på utställningen. 

Glada och nöjda (och lite trötta...) var vi till slut hemma ca 01.00 och efter lite fika och småprat var det helt okej att krypa ner i sin egen säng...

I lördags var vi utställning på närmare håll - i Kista utanför Stockholm. Det var svensk vinnarutställning där eftersom det är Nordisk Vinnarutställning på Stora stockholm i december. Det kan inte hjälpas - men det känns inte alls som någon vinnarutställning tycker jag när det är på andra ställen än Älvsjömässan i december. Det sitter för fast inrutat hos mig på något sätt att det är där som det är speciell känsla. Men väldigt trevligt var att det även till denna utställning var flerhundsrabatt - därför hade vi också anmält någon hund extra. Trist dock att det inte blev den domaren vi anmält för... men vi förstod att någon av raserna han hade skulle få domarändring då han var satt att döma så pass många raser från början. Tyvärr blev det vi som fick ändringen - inget ont om den domaren vi fick istället, det var en engelsk domare vi hade från början och det ändrades till en annan engelsk domare. Dock är det ju alltid roligt tycker jag att ställa ut för spaniel-specialister :-) Nåja, det får bli någon annan gång istället.

 
Jätteroligt iaf var att fina Vegas (CH Barecho Yackpot Every Time) blev bästa hanhund och därmed SEV-15 - stort grattis till hans duktiga ägare och handler Jill Rhodin - så otroligt stram och fin han var när han rörde sig, verkligen roligt att se tyckte jag som stolt uppfödare utanför ringen   . Paco vann unghundsklassen med CK och finaste Winston (CH Barecho Most Wanted) vann veteranklassen med CK och fick därmed ännu en titel till sin digra samling, nämligen SEVV-15 - stort grattis till duktiga Emelie Ingelsson som alltid visar honom till perfektion.

Pasta vann tikarnas unghundsklass med CK och Clådan vann championklassen med CK. Marta (CH Barecho Zimply Made For Me) var fyra i championklass och Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) var trea i champinklassen - otroligt roligt då klassen bestod av hela 12 championtikar. Veteranklass tikar vanns av Liza (CH Barecho Fly Me To The Moon) som då också blev SEVV-15 - hon blev sedan även BIR-veteran, grattis till hennes ägare Vanja Sliwa. Clådan slutade sedan som tvåa i bästa tikklassen och Vegas slutade som BIM. Så inget BIR för oss denna gång - men kan knappast klaga på BIM och tvåa bästa tik heller när det var hela 78 stycken anmälda. Och inget ont som inte har något gott med sig - nu kom vi hem i bra tid för att förbereda lite påskfirande ihop med Henric och Jacob, Thomas fick vi fira med genom telefon denna gång   .

Lite valpfoton måste det ju komma med också i denna blogg nu när jag äntligen tar mig tid att sitta vid datorn en stund.

Ja, det blir en liten snabbtitt ner i valplådorna såhär på lördagsmorgonen :-) Cocker-valparna fyller ju tre veckor idag och det händer mycket med dem nu - de har börjat äta lite själva och de blir mer och mer rörliga för varje dag som går. Finns inte mycket charmigare än när de börjar gå lite ostadigt och samtidigt så viftar de på svansen - det är verkligen en medfödd instinkt hos spaniel-raserna det   .

Affen-valparna blir tre veckor på måndag. De är inte speciellt intresserade alls av att äta något annat än dia sin mamma... Mycket skeptiska är de till det som jag försöker ge dom   . Fortfarande är de jättetjocka - men som David sa, det var Tyras förra kull när de var såhär små också. Minns att vi undrade om de skulle kunna gå så tjocka som de var.... Det var förstås inga problem när de väl ville gå - en affenpinscher gör ju inget förrän den har lust med det...

Sist, men inte minst har vi springer-valparna. De blir 3 veckor på tisdag och har nu öppnat ögonen allihopa - fortfarande ser de nog inte mycket, men de har börjat höra lite i alla fall. De börjar gnälla när de hör min röst och vet att det är köttfärs på gång - som en sann springer äter de förstås allt redan nu. När jag skulle fota de valparna var jag tvungen att passa på när Enya var ute. Varje gång jag närmar mig valparna med kameran klämmer hon sig emellan - hon är helt klart den som är mest rädd om sina små   .

Såg nu också att jag missat att skriva om utställningen i Strängnäs som vi var på i förra helgen. Det var första gången vi var på den utställningen eftersom den tidigare år har legat samma helg som Crufts. En jättefin hall var det - det sades att den ev. skulle rivas för att bygga bostäder där istället. Det låter bara som världens värsta slöseri tycker jag.... En ny, fin hall som ska rivas bara sådär? När ungdomar har svårt att hitta träningstider till aktiviteter bland annat... Konstiga prioriteringar tycker jag det låter som. Som sagt, en jättefin hall - ljus och varm. Lite halt på golvet förstås, men så är det ju inomhus. Mattor låg delvis på golvet här iaf vilket hjälpte lite.

 
Paco vann unghundsklassen med CK.

 
Han blev sedan trea bästa hanhund med sitt sjunde CERT. På platsen före honom i bästa hanhundsklassen stod Vegas (CH Barecho Yackpot Every Time) - han såg verkligen fin ut denna dag, sprang med så härlig resning och som alltid så välvisad av sin matte Jill   .

 
Här på fotot är Nellie och Pasta. Nellie fick VG denna dag och Pasta vann unghundsklassen med CK. 

Clådan blev bästa tik och BIM, Miranda blev tvåa i championklassen och sedan fyra bästa tik. Roligt var att vi hade både BIR-veteran och BIM-veteran denna dag. BIR-veteran samt bästa tik-3 blev Hope (CH Barecho High Hopes) och BIM-veteran blev evigt unge Winston (CH Barecho Most Wanted).

Idag ska dagen ägnas åt att göra iordning hundar inför utställningen på hemmaplan (Högbo) imorgon samt att vi ska försöka oss på att tapetsera mer i Jacobs nya rum.... Känns som ett evighetsprojekt - men men, till slut ska vi väl vara färdiga hoppas jag   .

... ja det verkar vara det som driver de flesta djursjukhus och veterinärer nuförtiden   . De allra flesta djursjukhus idag ägs av riskkapitalbolag och det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att det inte är bra... Evidensia, Anicura och Djursjukhusgruppen har väl köpt upp i princip alla djursjukhus idag och deras enda syfte att driva dessa är pengar. Visst måste man tjäna pengar på sina företag, det förstår jag också - eller ja, de ska åtminstone inte gå med förlust. Men när driva in pengar blir viktigare än djurens välbefinnande går det väl ändå för långt? Och hur kan så många av de veterinärer som jobbar på dessa ställen nästan "sälja ut sin själ" för att överbehandla djur i syfte att få in mer pengar till sin arbetsgivare? Får de provision tro? 

Priserna har stigit på veterinärvård till helt orimliga summor - ett kejsarsnitt för runt 40.000 t.ex Ja, det är inget ovanligt om det sker under kvällstid. Många djursjukhus tar nu extra jouravgift om man vill komma samma dag - dvs. hunden är sjuk just nu. Trots att du får komma på vanlig kontorstid. Ja, allt för att suga ut så mycket pengar som möjligt från djurägaren. 

Mycket sällan görs det märkliga, helt onödiga utredningar och dylikt när erfarna hundägare kommer dit. Nej, man utnyttjar oftast de som kanske inte verkar ha så mycket kunskaper och som förstås älskar sin hund och värnar om den till hundra procent. Trots det har även jag drabbats av detta... vet att jag skrivit om det här förut, men det gällde alltså en tik som då var i 6-års åldern. Hon var inlämnad för att ta bort tandsten. De ringer sedan från djursjukhuset några timmar efter att jag lämnat henne och säger att hon har så mycket tandsten så de tror det ligger någon annan sjukdom bakom. De vill alltså starta en jätteutredning på henne.... Jag lämnade en fullt frisk hund på morgonen, hon skulle ta bort tandsten och kanske någon tand om det var nödvändigt. 

Jag förklarar att hon kommer från linjer där de har lätt att få tandsten och att jag får göra detta regelbundet på henne. Hon visar inga som helst sjukdomssymtom utan är frisk och glad, lite smårund var hon nog vid det tillfället har jag för mig...   . Jag ifrågasätter om detta kommer att gå på försäkringen med tanke på att hon inte visar ett enda sjukdomssymtom annat än tandsten? De kunde ju inte svara på det förstås.... Jag säger ifrån, säger att det blir inga undersökningar på henne och bemöts då av en attityd som om att jag minsann inte brydde mig om mina hundar. Och det är ju det här som är så hemskt... de spelar på våra känslor för hundarna. Vilka vågar säga emot veterinären om den säger att det måste göras både det ena och det andra? Risken finns ju då att det verkar som om man vore helt känslokall... Och tiken jag skrev om här var förstås inte sjuk alls - hon levde i många år till efter detta. 

Anledningen till att jag skriver om det här just idag är att jag för några timmar sedan blev uppringd av en valpköpare som varit till ett djursjukhus som ingår i Anicura. De är där för att hunden som är 10 år gammal har en inflammerad talgkörtel. Veterinären (som för dem är en helt ny bekantskap) lyser hunden i ögonen och säger att hans ena pupill är lite förstorad. Jaha säger ägarna - vad innebär det? Jaa, säger veterinären - det kan vara en hjärntumör som ligger bakom och trycker. Det behövs göras en fullständig undersökning - en ny tid bokas in om 14 dagar och då ska magnetröntgen göras vilket de informeras om är dyrt. De blir förstås oroliga när veterinären säger på det sättet - och tiden bokas in om två veckor. Lyckligtvis ringer de till mig och berättar detta. Hunden är 10 år och kommer till mig varannan-var tredje månad och klipper sig. Han bor hos oss när ägarna är utomlands så jag har sån tur att ha mycket kontakt med både hunden och valpköparna i detta fall. 

Denna hund är helt frisk, glad och pigg - ser dessutom hur bra som helst, på mycket långt håll så inga problem alls med något mer än den talgkörtel de sökte vård för. När hundarna blir så här pass gamla kan ögonen se annorlunda ut - utan att det för den skull är något allvarligt fel, eller att synen skulle ha försämrats. Och OM det nu skulle vara en hjärntumör - vad har de tänkt att göra då på en 10-årig hund? Det har skett en stor utveckling inom veterinärvården och man kan göra betydligt mer idag än för många år sedan - men är det alltid för djurets bästa? Jag undrar det.... Många gånger är det nog mer djursjukhusets längtan att tjäna pengar och ägarens rädsla att förlora djuret som är anledningen till att vissa behandlingar görs. Vi har ju tagit på oss det ansvaret när vi skaffade vår hund att vi ska göra det bästa för hunden - och då utifrån hundens eget behov, inte vårt. 

Jag råder mina valpköpare att avboka denna tid så ska jag titta på hunden i nästa vecka. Jag är ingen veterinär - men jag känner "mina" hundar och är nog rätt så bra på att se om något är fel på dem...

Flera exempel finns på valpköpare vi haft som råkat illa ut under årens lopp. En ung tik opererades det bort en hel juverrad på då det påstods att det var juvertumörer. Jag sa att det var inflammerade mjölkkörtlar - men ägarna blev så rädda att operationen genomfördes ändå. Vad tror ni det var? Jo inflammerade mjölkkörtlar..... Inte fick de tillbaka några pengar för det, eller ens en ursäkt...

Följden av detta blir förstås att försäkringspremierna skjuter i höjden och det är ju inte bra alls. Ofta frågar de om hunden är försäkrad och då får jag känslan av att de lägger på lite extra utgifter på räkningen. Bäst är att säga hunden är oförsäkrad och sedan göra upp med försäkringsbolaget själv - utan någon direktreglering. Det är i alla fall min erfarenhet. 

Så mitt råd till alla mina valpköpare och andra hundägare - ring uppfödaren först innan ni låter er hund genomgå en massa märkliga ingrepp, undersökningar och behandlingar. Och gå till en mindre, oberoende veterinär. Det finns några kvar och jag tycker de ska gynnas. De veterinärer som alltid sätter hundens bästa främst och där man betalar för det man får - och inte för en massa onödigt tjafs och dyra "direktörs-löner".

Att foton på våra hundar är viktiga är inget nytt. Vi har alltid fotat hundar och haft dessa foton i annonser och dylikt för att visa upp våra "stjärnor" samt för att locka köpare till våra valpar genom att visa hur fina hundar vi har. Inget fel i det alls förstås. Viktigt är det ju också att ha foton kvar på hundar från förr så att vi kommer ihåg hur de såg ut. Vi människor har ju en förmåga att tro vi kommer att minnas såna saker för alltid... meeeen, det gör vi ju inte - inte många av oss i alla fall.

Så att foton på hundar är viktigt, det tror jag vi alla hundintresserade och då framförallt hunduppfödare tycker. Det är mycket diskussion kring att uppfödare lägger ut foton på sina hundar på FB i reklamsyfte och att domare kan påverkas av det. Jag personligen vet inte vad det är för skillnad riktigt på att se foton på FB jämfört med att se dom i hundtidningar som vi gjorde förut? Men alla är vi olika.... Inget fel att visa upp sin hund som man är stolt över!

Men, och här kommer det egentliga som jag oroas en del över.... Finns det en risk att de foton vi ser på hundarna påverkar vårt avelsarbete för mycket? Att uppvisningen av hundar har blivit mer och mer extrem är inget nytt - hundarnas bakben vrids i mycket märkliga ställningar, allt för att de ska ha så mycket bakbensvinklar som möjligt. Man trycker på ryggarna för att få dem att sjunka ned i vinklarna eller för att räta ut ryggarna. Man drar i halsarna för att halsen ska se så lång ut som möjligt.... Ja, det finns många sätt att fixa och trixa för att hunden ska se ut så som man vill att de ska se ut. 

Personligen tycker jag det ser riktigt illa ut när hundar är uppställda på detta sätt - det är något väldigt onaturligt och helt obalanserat över sådana hundar. Men många domare verkar uppskatta detta och att man då gör det i ringen kan jag förstå - alla vill vi vinna som åker på utställning... Att man också gör det när man fotar hunden är kanske helt naturligt, man vill ha en så fin hund som möjligt på fotot. Timmar och åter timmar kan ägnas åt att få till det "perfekta" fotot. Fotot där hunden ser mycket vinklad ut, har extrem hals och vad det nu kan vara... 

Det är i sig inget problem att man har ett kort där hunden visar upp sig på ett sätt som den faktiskt inte ser ut egentligen - inget problem heller egentligen om den visas så i ringen. Dock blir det ju ett problem i aveln om vi inbillar oss att hunden ser ut så i verkligheten, alltså att den ser ut så som vi har modellerat den och inte så som den faktiskt ser ut när den står helt naturligt. Det är ju som den ser ut när den står helt naturligt som den nedärver och inte vår förmåga att skulpetera den till något som vi gärna skulle vilja att den såg ut som. 

Vi kanske parar med en hund vi bara sett på kort och där ser den ut på ett speciellt sätt - när vi så ser den i verkliga livet finns det inte många likheter. Jag blir lite rädd ibland när jag hör uppfödare se på ett foto på en hund där man faktiskt ser att den inte står naturligt och balanserat och ändå uttalar de sig som att den ser ut så som det visar sig på bilden. Är detta ett nytt "fenomen" eller har det alltid varit såhär kanske? Är inte dagens uppfödare lika kunniga på anatomi och rasstandard som uppfödarna var förr i tiden? Eller är det bara jag som är helt gammaldags och mossig som tycker att hur hunden ser ut på riktigt är viktigare än att få till det "perfekta" fotot?

Ja, nu är det väl dags med lite foton på valparna   ! Kvaliteten är väl inte superbra - jag har ju inte direkt tålamod att fota en massor i hopp om det perfekta fotot - nä, ett par stycken får räcka tycker jag. Att fota är för mig mer "ett nödvändigt ont" än något jag tycker är jätteroligt, så ni får hålla tillgodo med dessa kort så länge. Min kamera är inte heller speciellt samarbetsvillig - man kan få hålla ner knappen 10 sekunder innan något händer - och tja, fotar man något som rör sig så kan ni ju räkna ut hur svårt det blir.... Nog med ursäkter nu - här kommer lite kort på våra 15 småbebisar här hemma   !

Vi börjar väl med de äldsta - dvs. Veras valpar som blir två veckor idag. Jag har börjat att ge dom lite köttfärs med äggula och det var väl som vanligt, några åt med god aptit och några trodde att det var gift så de bara totalvägrade att ta det i sin mun... Nåja, det brukar ordna upp sig efter några dagar. De har alla börjat öppna ögonen - mer eller mindre kan man säga. Någon av dem har ett öga öppet och bara en springa i det andra ögat. Det är så speciellt tycker jag när de öppnar ögonen - de ser ju inte mycket i början, men känns som man får lite kontakt med dom ändå   . De har också börjat höra så smått, för ibland när jag pratar med dem så morrar de lite svagt.... hur gulligt som helst!

 
Såhär ligger de när de sover - tätt, tätt ihop och den som ligger underst har "guldplatsen".

 
De har också börjat på att försöka gå - väldigt ostadigt ännu, men de tar sig fram iaf. 

 
Bäst är förstås när mamma ligger hos dem - något hon har börjat tröttna lite på. Helst vill hon vara med oss hela tiden - dock när jag gav dem köttfärs var det tydligen väldigt intressant att vara i valplådan...

Några enskilda kort på dem kommer här nedan:

Hudson

Homer

Hardy (med Havanna bakom sig)

Henny

Heather

Havanna

Hally (och någon som leker krokodil i bakgrunden....)

 
Många nyfikna finns det som undrar vad som låter och luktar därinne... Tror inte Vera skulle uppskatta det helt om de kom in till henne och valparna, åtminstone inte Paco...

Så över till Tyras valpar, de blir 2 veckor på måndag. Bosse har öppnat ögonen mest - men även Britta och Bertil har börjat öppna sina ögon. De är så otroligt runda dessa tre valpar - hur mycket mat som helst verkar Tyra ha.

 
För att kunna skilja hanvalparna åt är Bosse märkt med lite nagellack i nacken - ni ser att han ligger längst till vänster här. 

 
Tyra har fått en bädd även utanför valplådan så hon kan ligga där och ha uppsikt över både sina valpar och mot grinden - där de andra hundarna finns...

 
Närbild på de tre tjockisarna som äter för det mesta...

 
Bosse tar sig en privat mysstund med mamma Tyra   .

Britta

Bosse

Bertil

Enyas valpar blir två veckor på tisdag, så de är yngst. Såklart är de senast i utvecklingen pga det - men springervalpar tycker jag är lite senare generellt att öppna ögonen och att börja gå om jag jämför med cockervalpar och affenpinschervalpar. Dock har det börjat komma någon lite springa på ett par av valparna - men det dröjer nog några dagar till innan de fått upp ett öga helt. En av tikvalparna dog ju när hon bara var tre dygn gammal.... Jättetråkigt, men hon var mindre än de andra redan när de föddes. De fem som är kvar nu är riktigt mulliga och goa   .

 
Jag tänkte försöka fota valparna enskilt i valplådan lika som jag gjorde med cockervalparna - men nä, det ville inte mamma Enya... Hennes nos kom framför varje gång jag provade   .

 
Ni ser att hon ger mig lite sträng blick eller hur.... Hon är sååå rädd om sina små   .

Rolex

Ramigo

Rafael

Ramona

Rakel

Fler valpfoton kommer framöver  - när de blir lite "roligare" också att titta på. Filmer på valparna brukar jag lägga ut på FB istället. Vet inte varför jag inte lyckas få ut filmer här på samma enkla sätt?

 
Dagen idag startade med engelsk frukost - sååå himla gott och mättande. Någon lunch behövs inte efter detta...

 
Lite tapetserande har det blivit idag - även om det fått vänta nu när det varit fullt upp med valpfödslar ett tag! Vi har också badat och fönat de fyra hundar vi ska ha med oss på utställning i morgon - på fotot ser ni vår gulliga Clådan   . Visst ser hon ut att njuta av att bli fönad...   ....

Ja, då har jag fått äran att åka och döma igen :) Det var ett tag sedan sist och denna gång var det alltså till Österrike jag skulle åka. Såvitt jag kan minnas (jaaa, minnet sviktar ju ibland...) hade jag inte varit i Österrike förut, och definitivt inte i Graz där utställningen hölls. Utställningen var en kennelklubbs-utställning - men om jag förstod det rätt så var kennelklubben "bara" den som arrangerade själva utställningen. Det var rasklubbarna som bjöd in domarna och som hade ansvaret för dem. Detta var lite förvirrande för mig då jag blev inbjuden av Retrieverklubben - men det var till en CACIB-utställning. 

Under tiden jag är i ringen och dömer tycker jag det är otroligt roligt, men att resa och bo själv är desto tristare... När jag tackade ja till detta uppdrag var det meningen att David skulle följa med, men nu med tre nyfödda valpkullar hemma var det inte aktuellt längre. 

Tyvärr har vi också förlorat en av Enyas tikvalpar... Den lilla brun/vita tiken har varit dålig att äta hela tiden och i fredags morse var hon inte alls pigg. Kort därefter somnade hon in.... Otroligt ledsamt och trist, men ändå bättre att det händer nu än längre fram om det är något fel på en valp.

Resan till Österrike började med att jag åkte tåg från Gävle - en väldigt trevlig "konduktör" var det på tåget - nämligen vår goa valpköpare Agnetha   ! När jag klev på tåget satt det en kvinna på "min" plats. Och fastän jag står där och tittar på platsen och på biljetten som ett fån säger hon först inget - till slut kläcker hon ur sig, är det din plats? Ja - jo, säger jag nästan skamset (varför kan man undra när det är min plats??). Kanske du kan sitta där istället säger hon och pekar på en plats i närheten - för tydligen var det hennes man hon satt bredvid. Vad sjutton säger man då? Jag hade ju bokat fönster för att jag lätt blir illamående och jag ville ju sitta där. Det är så konstigt när dylika situationer uppstår - som att det är mitt fel och jag som nästan får be om ursäkt för att jag vill sitta på den plats jag har beställt... Nåja, till slut flyttade hon på sig och jag fick sitta där jag skulle...

Flygresan ned till Graz gick bra - mellanlandning i Frankfurt och vilken enormt stor flygplats det var! Vi fick åka i en trång, jättevarm buss ca 10 minuter från gaten till flygplanet. Desto mindre var flygplatsen i Graz.... Planet bromsade typ in och stannade nästan direkt och så fick vi gå ur mitt på en stor asfaltsplan. Tydligen skulle man veta vart man skulle gå.... Hade jag varit själv på planet hade jag förmodligen irrat runt där än och inte vetat var jag skulle ta vägen. Lyckligtvis kunde jag ta rygg denna gång på alla affärsmän med rockar och portföljer för de visste vart man skulle gå...

Jag blev helt chockad när man bjöds på både sandwich och dryck helt gratis på planet. De frågade t.o.m om påfyllning av vin och öl till de som valt det. Jag drack te och vatten jag... Så Lufthansa är mitt favoritflygbolag nu   !

Ingen hämtade mig på flygplatsen utan jag skulle ta en taxi till hotellet. Jag fick fråga ett par taxin innan jag hittade en som jag kunde betala med kort i - för några Euro hade jag ju inte med mig.

 
Till hotellet kommer jag och får då detta ihop med nyckeln när jag checkat in. Jag tittade inte på den förrän jag var i hissen och insåg då att jag faktiskt inte var säker på vilket nummer det var på rummet.... Provade först rum 308, men det fungerade inte där - inte heller 303. Såååå då fick jag vackert åka ner till receptionen igen och fråga vad det stod för nummer på rummet. De såg i det närmaste chockade ut över att jag inte såg att det stod 309.. nåja, lite otydligt kan man väl tycka att det var skrivet iaf.

 
Utsikten från mitt hotellrum. 

Jag hade turen att det var en till svensk domare där så vi bestämde att äta tillsammans på fredagskvällen - skönt att ha någon där som man kände lite iaf och som man kunde prata svenska med. Vi fick sällskap vid bordet sedan av några av arrangörerna samt av en engelsk dam som skulle döma där hon också. Verkligen trevligt var det - det var länge sedan jag kände mig så välkommen när jag varit och dömt på en större utställning som här. I Sverige borde det ju alltid vara så kan man tycka - men många gånger sitter domarna som dömer ofta ihop och visst kan man sätta sig där - men jag känner mig ofta lite utanför på nåt sätt och sitter oftast helt själv istället... Fånigt säkert, men det är så det känns många gånger.

Så var det alltså inte här - under lördagen var det också flera andra domare som jag fick bra kontakt med och som var hur trevliga som helst. Som David sa när jag kom hem - såhär positiv brukar du inte vara annars när du varit och dömt   . Men det behövs egentligen så lite för att man ska känna sig uppskattad och välkommen. Visst hjälper det när det är trevliga domarkollegor där - men också från arrangörshåll är det så mycket roligare när det är en positiv stämning.

 
Någon form av öppnings-ceremoni var det på morgonen innan vi började döma i våra ringar. Det var i finalringen och alla vi domare presenterades med namn och vilken ring vi skulle döma i. Fina fanfarer möttes vi av också - ingen tvekan om att vi var i Österrike   . 

Jag hade drygt 50 Flatcoated Retrievers att döma och kvaliteten var högre än jag hade väntat mig. Kanske inte så många "superstjärnor" - men en jämn kvalitet och bra rastyp på de allra flesta, verkligen roligt att se!

 
BIR-vinnande tiken tyckte jag väldigt mycket om - hon blev sedan BIG-2 för domaren Stefan Sinko. Tiken hette Caci´s Love Letter to Vienna.

 
Denna hanhund blev BIM - inte det bästa kortet kanske, men han var väldigt förälskad i tiken i BIR/BIM så hans fokus låg inte direkt på att vara snyggt uppställd.... Hans namn var Gillian´s Choice Charles Parker.

Jag hade bestämt att åka hem direkt efter jag dömt färdigt på lördagen - det kändes så speciellt nu eftersom vi har så många små valpar hemma. Visserligen klarar väl David av att ta hand om dem lika bra som mig... men, men - helst vill jag ju ha koll på dem själv. 

Så 22.50 landade jag på Arlanda på kvällen - så skönt att David hämtade mig så jag fick vila i bilen på vägen hem...

 
Under söndagen hämtade vi hem Clådan som varit på en liten tur till Crufts med Carina & Micke. Någon placering blev det inte för Clådan där - näe, hon vill nog helst va med sin husse och matte hon, här ser hon väl rätt så nöjd ut att vara hemma....  . Något ytterst märkligt har hänt med hennes chip som hon är märkt med. När hon var liten valp och chipmärktes så fungerade inte det chippet varför hon fick ett nytt. Hon har alltså två chip - det gamla har aldrig fungerat, jag har ju provat många, många gånger - men nu, helt plötsligt när hon är nästan 7,5 år gammal så börjar det fungera!! Så just nu har hon två chip-nummer... Mycket märkligt, förstår inte hur det kan börja fungera efter så många år... Nu kommer hon att få iskrivet i sitt pass att hon har två olika chip-nummer för säkerhets skull.

   
Inga valpfoton blev det i denna blogg - däremot några från vår gård där våren verkligen har fått fäste. Tänk att all den där hemska snön redan snart är helt borta   !

 
Tog ett kort på våra gamlingar idag - jag åkte in till Sandviken på ett snabbt ärende och de hade nog inte räknat med att jag skulle komma hem så snabbt.... Ingen av dem märkte överhuvudtaget att jag kom hem och stod och fotade dem..  .

Och jodå, det kommer valpkort snart - jag lovar... Springer mest mellan valplådorna nu - men ska börja fota och filma lite mer nu när de snart blir lite "roligare". Veras valpar blir ju två veckor på lördag och hos vissa av dem kan man se en liten springa i ögonvrån där ögonen håller på och öppnar sig. Tyras blev en vecka igår - de är som tre fyrkantiga tjockisar bara. Enyas valpar är en vecka idag - och de fem som nu är kvar har gott om mat, så de ser snart lika ut som Tyras valpar. Prickarna kommer mer och mer på dem nu också. Springervalpar brukar vara klart senast med att öppna ögonen. Både cockervalpar och affenpinschervalpar brukar både höra och se tidigare. Men som sagt - foton och mer rapport om valparna kommer längre fram.

... på rejält här hemma nu   . Vera fick ju sju cockervalpar i lördags - de verkar må bra allihopa och även den minsta äter och försöker komma ikapp de andra. Jag är dock osäker nu på om hon blir vit/svart - det är nog kanske så att hon blir Blue roan även hon. Jag tycker trampdynorna blir svartare och svartare på henne nu för var dag. Känns nästan lite som om hon är yngre än de andra - hon var också lite gles i pälsen när hon föddes. Spermierna kan ju leva i flera dagar så helt omöjligt är det ju inte att hon "blev till" ett par dagar efter de andra.

Så var det ju också dags för Tyra att valpa - vår andra Affenpinscher-kull. Jag känner mig alltid mer orolig och osäker när det gäller Affenpinscher än Cocker eller Springer. Det tar ett tag att vänja sig med en mindre ras när man mest varit van med stora raser tidigare. 

Tyra låg bredvid mig på sängen hela dagen i måndags - hon ville inte vara själv och de där stora vackra ögonen tittade bedjande på mig nästan hela tiden   . Usch, får alltid lite dåligt samvete när tikarna ska valpa och man ser att de har ont.... Nu var det ju inte direkt så att Tyra var ovillig till att para sig - så en liten del i det hela har hon själv   .

 
Lite bäddande blev det förstås - men hon ville inte bädda om inte jag hjälpte till lite... och vad gör man inte för sina små älsklingar? Klart jag rev runt lite med trasiga tidningar och fällar - och jodå, då tyckte hon minsann att det var så man skulle göra. 

Så till slut börjar hon krysta... och ca 1 dryg timme efter det kom första valpen. 

 
En hanhund var det och han döptes till Bosse. Vikten var 180 gram och när han föddes 21.40 var han inte så pigg då han låg lite klämd samt kom med bakdelen först. Men han är ändock en Affenpinscher så han piggnade på sig rätt snabbt turligt nog.

 
Klockan 22.15 föddes en tik, Britta, och hon är störst av dem alla - hon vägde 182 gram vid födseln.

 
Sista valpen var en hanhund - han heter Bertil och väger 176 gram. Han föddes 22.30 och oftast lägger sig tikarna och slappnar av när sista valpen kommit. Så var inte fallet här - Tyra fortsatte att krysta om inte de kraftigaste värkarna så var det ändå rätt så ofta de kom. Jag var därför övertygad om att hon hade en valp kvar - men hon bara lurades, för ingen mer valp kom. 

Jag kunde dock inte släppa det dagen efter - jag var så orolig att hon hade en valp kvar i magen och hur det än är så är jag inte alls lika van att känna på en sån liten mage som en affen har jämfört med våra andra hundar. Så ett besök till veterinär fick det bli - det togs till slut en röntgenplåt på henne där det konstaterades att ingen valp fanns kvar. Sköööönt.... 

 
Tyra har sina valpar i sovrummet - och kan säga att det är ingen som kommer in i det rummet obemärkt nu... Hon håller stenkoll mot dörren.

 
Gott om mjök verkar hon ha - så de är allt tre små tjocka apor just nu   !

Ingen sömn blev det den natten med tanke på att jag trodde hon skulle få en till valp - och natten före hade jag inte heller sovit mycket eftersom Tyra var orolig redan då. Sååå en god natts sömn hade varit skönt - meeen, som man bäddar får man ligga och har man parat tre tikar samtidigt, tja - då får man väl ta att man inte får sova kanske...

Min mor var här under dagen igår eftersom jag bland annat var till veterinären med Tyra. Enya hon flåsade och bäddade, flåsade och bäddade hela dagen - men inget mer hände. Inte förrän ca 10 minuter efter att mamma åkte hem.... Då tyckte Enya det var dags att börja krysta! Jag hann få i mig lite kvällsmat iaf - och som tur var hade jag hämtat hem Henric så han och Jacob fick ta hand om Tyra och Vera med valpar samt de andra hundarna. Tur jag har så snälla, hjälpsamma barn   . För husse i huset är förstås inte hemma - han är i Norge igen, men ska komma hem sent i kväll.

En knapp timme efter att hon börjat krysta var det dags för första valpen att födas. Helst ville Enya valpa i mitt knä - hon kröp upp där och försökte lägga sig där när hon skulle krysta fram valparna. Lite trångt blev det ju med tanke på att hon var så rejält tjock...

 
En svart/vit tik föddes 19.55, hon döptes till Ramona och vägde 356 gram. 

Valp nummer två var en svart/vit hanhund som tyvärr dog strax efter födseln. Varför vet jag inte - men han var rejält medtagen då han föddes så förmodligen var det något som hade med det att göra. Trist är det iaf varje gång nåt sånt händer  .

Nästa valp var också det en svart/vit hanhund - vi döpte honom till Rolex och han vägde hela 458 gram, en rejäl kille med andra ord! Han föddes 22.15

 
Första brun/vita föddes 00.25 - också det en hanhund och han fick namnet Rafael. Han var lite mindre - men rejält stor även han då han vägde 426 gram.

 
Andra tiken föddes klockan 04.25 Hon är brun/vit och heter Rakel. Hon vägde 424 gram så inte så långt efter de stora grabbarna här ovan.

 
En lite mindre tik föddes 05.15 - hon vägde 288 gram vilket inte är litet alls annars, men när hon ligger bredvid de andra "heffa-klumparna" ser hon liten ut tycker jag. Hon fick namnet Rubi.

Sedan föddes något som är väldigt ovanligt - en valp som var missbildad. Som sagt, det händer väldigt sällan - men någon gång då och då blir det förstås "fel i tillverkningen". Varför vet man ju inte  - något har hänt när skelettet bildades då den hade ett nästan dubbelt så tjockt framben och tassen var delad i två små-tassar istället för en stor. Otroligt sorgligt och det här vänjer jag mig aldrig med - en livskraftig valp som måste få somna in, näe otroligt trist och jobbigt tycker jag...   .

 
En till valp föddes efter det och detta blev den sista valpen - den föddes i morse klockan 08.30 En brun/vit hanhund som nu heter Ramigo. Han vägde 384 gram.

 
Lugnet har lagt sig nu över Enya och de små... Hon har inte fått ut alla moderkakor än så hon har rätt så mycket flytningar. Hela bakbenet hennes var mörkgrönt innan jag tvättade av henne - syns fortfarande lite grönt kvar på detta foto.

Såååå nu ska det väl vara över med valpningar för ett tag och även om jag längtat sjukt mycket efter det så är det lite jobbigt både fysiskt (sitta ihopkrupen framför en valplåda en hel dag sliter på kroppen...) och framförallt psykiskt. Men jag är så glad nu åt de 16 valpar vi har här hemma och jag ser fram emot att de ska bli större så jag ser mer av vad det ska bli av dem   .