Sedan några år tillbaka arrangerar STOKK (Stockholms kennelklubb) tävlan om Puppy of the year - istället för det de hade tidigare, champion of champions och veteran of veterans. Roligt med något sånt här som är lite annat än vanliga utställningar, stämningen här är också helt annorlunda än vad vi mött på dylika arrangemang här i trakten. Här applåderas och visslas det friskt åt alla hundar - jag hörde då absolut ingen bua eller bete sig på något annat märkligt sätt.... Jo, förresten - en sak såg jag som jag tycker var rent oförskämd. Denna tävling hålls på Grand Hotell - och bara känslan av att vara där gör ju detta till någon mycket speciellt. Att vi får vara där ska vi förstås vara väldigt tacksamma över och vara rädda om. Då blir jag faktiskt väldigt upprörd när jag ser en hundägare vars hund lyfter på benet mot en stol och där ägaren inte rycker bort hunden för att den ska sluta - utan det får typ kissa färdigt. Säkert inte så många droppar - men ändå?! Hur tänker man då!! Att hanhundar kan lyfta på benet mot lite allt möjligt det vet vi ju - och här handlar det om rätt så unga hundar. MEN det vet man ju som ägare - så jag undviker då att gå i närheten av något som kan locka fram en önskan att lyfta på benet. Nä, ibland skäms man verkligen att vara hundägare   .

Arrangemanget annars flöt på bra tycker jag. Först startade vi med att fika lite....

Så roligt att träffa en massa hundfolk som man inte sett på länge - höjdpunkten var att få lite tid att umgås med Jill, något vi alldeles för sällan hinner med...
Det ska ju vara Afternoon-tea det här. Förr om åren var det ju kvällstid och då var det riktig middag. Det är väl helt okej med lite "fika" - men nog längtar jag tillbaka till när det var champions of champions istället. Mycket mer folk kändes det som - samt förstås riktig mat (inte för att den dög så ofta åt mig - jag åt oftast bara förrätt och varmrätt, men stämningen blir en annan när det är kväll istället för strax efter lunch som detta var).

 
Nåja, nu var det alltså lite snittar - små bakverk och varma scones som serverades. För oss som visar hundar blir det inte mycket tid att äta - men så har det alltid varit och det finns ju inget annat alternativt om det inte ska dra ut på tiden väldigt länge. 

 
Hanhundarna bedömdes först och de går två och två mot varandra till det bara finns en vinnare kvar. Här är det Paco (Barecho Play Now Pay Later) som gås igenom av domare Liz Cartledge. 

 
Superduktiga var de båda två tycker jag  - de sprang så glatt på scenen med viftande svans   . Med hög musik, strålkastare och all publik blir det förstås en märklig situation. Alla hundar som deltar här har blivit BIS-valp eller BIS-2 valp på SKK-utställning under 2014, så det är ju bara unga hundar med. Jag tycker de allra flesta skötte sig jättebra trots det - roligt att se!

Paco vann första omgången då han tävlade mot en Flatcoated Retriever. Andra omgången tävlade han mot en Beagle som Jill visade - och då fick Paco se sig slagen.

När så hanhundarnas vinnare stod klar - var det en kort paus innan tikarna skulle börja. 29 hanhundar var anmälda och 41 tikar så när alla tikar skulle samlas var det lite rörigt ett tag... Lottningen var också lite oklar så det blev nog att jag stod och väntade med Pasta (Barecho Party In My Head) i över en timme innan hon skulle in och tävla. Trist, hon hade ju kunnat få vila i buren under den tiden istället...

Men till slut var det Pastas tur - och hon vann omgång efter omgång. När det stod mellan henne och en mellanpudel hade domaren väääldigt svårt att välja. Helt knäpptyst var det i salongen då hon funderade och funderade - och så glad jag blev när hon till slut valde Pasta!

I tikarnas final stod det mellan Pasta och en Dalmatiner, och ni kan väl tänka er så glad jag blev när domaren räckte över den gigantiska rosetten till mig och Pasta och det stod klart att hon var bästa tik i tävlan av Puppy of the year 2014 !!

 
Tja, lite småglad ser jag allt ut att vara  !

Det blev ju många rundor för Pasta direkt där så hon var lite trött i finalen - det är väldigt varmt där på scenen och jag tycker hon var jätteduktig ändå   .

I finalen blev hon sedan slagen av basenjihanen - vi var förstås superglada över det resultat vi hade fått och när jag ser bilderna på henne blir jag otroligt stolt över henne, om jag får säga det själv så tycker jag hon är sååååå fin   !

 
Puppy of the year. Fr.v.: Barkless Xtreme Dimension & Barecho Party In My Head. 

 
Vi tänkte fota Pasta med hennes gigantiska rosett, pokalen och blommorna. Men det blåste och var inte fint väder alls så det blev väl inte så bra som jag tänkt mig... Men det roade de som gick förbi i alla fall!

 
Men det här kortet blev jag väldigt nöjd med - så mycket sötare än såhär blir man inte   .

Min mor och Maude var hemma hos oss med hundarna och Jacob under tiden vi var i Stockholm - ingen av tikarna behagade börja valpa, men de är båda lite oroliga så jag tycker det borde vara dags snart.... Sååå himla nyfiken också förstås på vad som finns där inne i de runda magarna!

 
Får nöja mig med att titta på dessa så länge - de äter på bra tycker jag och Vera är duktig att ta hand om dem. 

 
Den minsta tiken ligger längst bort - vid sin "favorit-tutte". Ni ser på nacken att hon äter på bra - här på fotot har just Vera släppt mjölken.

 
Ljudet av småvalpar som äter - finns det något ljuvligare   .

 
Här ligger Tyra och väntar...

... och Enya ligger här och flåsar istället. Clådan ger henne sitt stöd som ni ser   .

.. tror jag. Det kom bara en valp till och den var dessvärre död också, en svart hanhund var det och han var rätt så stor. Stackars Vera hade lite problem att få ut honom, hon krystade men jag förstod rätt snabbt att valpen var död eftersom den inte föddes fram. Med lite hjälp från mig fick hon till slut ut den och då kände jag igenom magen - kände inget hårt alls så jag tror hon är tom nu. Det var som en lättnadens suck från henne också när den nionde och sista valpen kom ut. Efter tvätt av Veras bakdel och en ren fäll i valplådan sover hon och de små sött tillsammans nu   .

Vad det gäller de andra tikarna så kan jag inte säga att det finns några säkra tecken på att de tänker valpa snart. Kan ju bli imorgon, så typiskt förstås eftersom vi ska på Puppy of the year med Paco och Pasta då. Men det ordnar sig ändå tack vare min mor - hon har laddat upp för att komma hit imorgon och har förstärkning med sig ifall det skulle bli så att både Tyra och Enya valpar samtidigt. Jacob är också hemma så han får väl ta hand om övriga hundar och Veras valpar om det behövs  .

.. men tyvärr bara sju som lever   .

 
Valp nummer sex var en tik och hon tror jag blir Blue Roan. Hon är inte alls lika rosa i huden och på trampdynorna som Havanna är. Denna tik heter Heather och hon vägde 262 gram och hon föddes 9.55

Sedan klockan 10.25 föddes en död svart tik.... Hon låg ihoprullad i fosterblåsan så formodligen har hon kvävts på något sätt. Trist, men det är ju sånt som händer - allra helst när det är såhär stora kullar. 

 
Ca en timme senare, klockan 11.20 föddes denna svarta hanhund. Han är också ganska så liten - vägde bara 198 gram och var lite ovillig att äta direkt han fötts. Nu börjar han kvickna på sig så jag hoppas det fortsätter åt det hållet. Hans namn blev Hudson.

 
Vera är så duktig och tvättar och tvättar både de små och sig själv också.... nästan lite överdrivet tycker jag, men så är ju inte jag hund heller så hon ser säkert på det hela på ett helt annat sätt...

Jag tror det är två valpar kvar, kan vara bara en men jag tycker magen är så pass stor än och hon har bara en efterbörd som hon inte har fått ut. Det återstår att se förstås... nu verkar hon vila lite iaf lilla Vera, jobbigt förstås att först haft en nästintill sömnlös natt och sedan föda fram så många   .

Vad det gäller Enya och Tyra som också har tid att valpa snart så har inget hänt ännu. Tyra är det jättesvårt att se något på före. Jag läste mina anteckningar från hennes förra valpning och då gick det inte se något på tempen eller på att hon inte ville äta något... Hon kräktes upp maten när första krystvärken kom och knappt något märktes på henne före, förutom att hon satt och stirrade på mig med stora olyckliga ögon. Sååå henne måste vi hålla uppsikt på hela tiden!

Enya mumsade glatt i sig sin mat i morse och tempen låg på över 38 grader så där är det nog inte dags än.... 

Natten har varit relativt lugn - Vera har bäddat lite grann, men mest sett smått lidande ut - på en cockers vis....  .

Första valpen föddes i soffan - på typ två krystvärkar bara. Pigg och kry var den iaf - men Vera såg lite smått förvånad ut... Hon är ju så jättetjock så jag tror det är sånt tryck där i magen att bara hon öppnade sig och fick minsta värk så ramlade den ut av sig själv...

 
Det blev en snabb flytt till valplådan som stod färdig och väntade för valp och mor...

Först ut var en hanhund, han väger 242 gram och föddes 05.35 Svart är han - men har lite vitt på sig, hur mycket av det som försvinner vet jag inte. Hans namn är Homer.

 
Exakt en timme senare föddes nästa svarta hanhund, han fick heta Hardy. Han vägde 308 gram.

    
Första tiken föddes 07.05, hon är som ni ser också svart. Namnet fick bli Henny och hon vägde 236 gram.

 
Klockan 07.55 föddes den här lilla tiken som heter Havanna. Hon vägde endast 152 gram, frågan är om hon blir vit/svart eller blue roan? Hon har väldigt rosa trampdynor och hela huden är rosaaktig så jag tror kanske vit/svart - men tiden får väl utvisa vad det blir för färg. Hon är som sagt liten, men hon är pigg ändå och de små bröstvårtorna längst fram är lagom till hennes lilla mun   .

En svart tik föddes 08.40 - hon vägde 284 gram och heter Hally. 

Lite roligt är att det idag är exakt två år sedan Veras förra kull föddes - så stort grattis till alla i G-kullen som både fyller år idag och även fått småsyskon   .

Nu verkar nästa valp vara i antågande så bäst jag avslutar snabbt....

Så har då det här djävulska året gått....

året utan valpar och året med massor av tankar på svek från de jag trodde stod på vår sida....

Nedanstående text stämmer så bra in på hur det känns nu när detta år har gått och allt borde återgå till hur det var innan, men såklart återgår det aldrig till det...

Ett svek kan man inte bara skaka av sig - det finns kvar som ett sår i hjärtat och även om det läker och blir till ett ärr - så kommer ärret att vara kvar för alltid.

Tusen tack till er alla som ställt upp för oss under detta år, ni som tagit hänsyn och som visat oss ert stöd. Utan er hade det aldrig gått   .

Tänk att helgerna alltid går lika snabbt - alltid har man så mycket tankar om att man ska hinna göra så mycket under helgen, men jag lyckas då aldrig få allt gjort som jag tänkt mig göra. I lördags var jag så otroligt seg och trött när jag vaknade - vi hade bestämt att vi skulle bada de fyra hundar vi anmält till Gästrikemästaren direkt när vi klev upp på morgonen. Det var ju hur lätt som helst att bestämma på fredagskvällen - men då på morgonen var det inte lockande alls...

Jacob hade också en fotbollsträning som han behövde skjuts till - plus att David var tvungen att åka och köpa virke för att göra en till valplåda. Vi har "bara" två valplådor - faktiskt första gången nånsin vi får tre kullar så tätt och då behövs det förstås tre stycken... Tur vi har ett stort hus iaf så vi får plats med alla valpar   . För dom är då absolut dräktiga alla tre - idag går Vera och Tyra 7 veckor och imorgon går Enya 7 veckor. Lite smått kan jag känna att de rör på sig där inne nu - men några dagar till så är det nog full fart där inne   .

Apropå Gästrikemästaren så hade vi anmält fyra stycken dit; Clådan, Gizza, Paco och Pasta. Jag var oerhört skeptisk till att anmäla dit överhuvudtaget då jag tyckte det var väldigt olustigt sist när det buades från publiken när våra hundar blev etta och tvåa...

 
Clådan (CH Barecho Quest For Success) blev alltså Gästrikemästare förra året och Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) blev tvåa... Det var när Gizza blev klar som andra hund till finalen (Clådan var redan klar) som några tyckte det var så dåligt att de tyckte bua var ett bra alternativ. Man behöver inte alls hålla med domarna - och jag kan förstå att en del tyckte det var väldigt trist att det var samma ras i finalen. Men om nu domaren tyckte så - vad skulle hon göra? Skulle hon välja någon annan bara för att inte samma ägare kunde ha båda hundarna i finalen? Det upplever vi ju allt för ofta att domare helt enkelt inte "törs" sätta upp samma handler eller ägare, och hur det än är så ska väl domaren sätta upp den hund de gillar bäst, eller? Nåja, det var som sagt förra året.... och så värst långsint är jag inte, men jag tyckte ändå inte att det kändes så lockande att anmäla i år....

Som den "snälla" fru jag är anmälde jag ändå eftersom David propsade på det (är ju jättebra att man kan skylla på honom lite då och då...;-)). Men så i lördags morse kände jag inte för att åka alls - jag försökte säga att vi skulle strunta i det helt, men då tyckte vi båda att det kändes onödigt när vi ändå betalt 700:- för maten till oss båda. Så vi gjorde en kompromiss - vi tog bara med Paco (Barecho Play Now Pay Later) och Pasta (Barecho Party In My Head). De är ju inte ens 1,5 år gamla än så där kändes det inte som det kanske skulle vara så stor "risk" att vi skulle vinna och uppleva samma sak som året förut. Bra träning skulle det bli också för dem tänkte vi   .

 
Gästrikemästaren har varit i Årsunda på vår idrottsplats i många år - och även om jag inte tyckt det varit ett så bra ställe att vara på tycker jag nog tyvärr inte att det var bättre, utan snarare sämre här på Gävle Travet där vi var detta år. Maten var dyrare och även dricka till - så blir det förstås när man arrangerar där det finns en restaurang och det är väl generellt okej tycker jag. 

Arrangörerna hade gjort det de kunde för att försöka utnyttja lokalen bra - men inte så lätt när det är så mycket pelare överallt och bara en smal gång där hundarna kunde springa. Domaren såg inte på en enda hund från sidan vad jag såg och det är ju inte bara sidorörelserna man ser - det är ju hela balansen och överlinjen också. Så det kändes lite trist tycker jag...  Som publik såg man ingenting vad som hände egentligen längst fram där domaren stod, dock var det en bra högtalaranläggning så man hörde ju resultaten på det sättet - men visst är det ju trevligare att kunna se?

 
Pasta vann två omgångar men blev sedan utslagen i kvartsfinalen - det kändes helt okej, de är som sagt inte så gamla ännu och jag var väldigt glad att de skötte sig så bra båda två i den lite "märkliga" miljön.

 
Paco ville inte vara sämre än sin syster - han vann också två omgångar och blev utslagen i kvartsfinalen.

Vi hade supertrevligt sällskap vid vårt bord så det var vad som förgyllde kvällen. För att för övrigt måste jag säga att jag blev väldigt besviken... Besviken på vissa människors attityder, som att det var så givet att vi skulle vinna - små "pikar" kom både här och där. Ingen gratulerade mig de gånger jag gick vidare med mina hundar - men jag gratulerade de som slog mig, ändå fick jag till svar från en av de som vann över våra hundar - JIPPI!! Jag slog dig, jag slog dig.... alltså jag klarar bara inte av sånt... Att man är glad för att man vinner är helt okej förstås och helt naturligt - men att vara glad för att man slår någon och att dessutom säga det till den man slagit? Nej, det känns verkligen inte okej - tyvärr är det inte heller första gången någon sagt något dylikt till mig. Så känslan som fanns där hela kvällen var att vi var inte alls välkomna dit - det var inte för oss på nåt sätt... Jag trodde, och hoppades, att alla tävlade på samma villkor och att vi skulle kunna åka dit och bara ha trevligt, umgås och inte att allt var på så blodigt allvar - men jag hade fel och nästa år tror jag David får väldigt svårt att övertyga mig..... Många tycker säkert jag är överkänslig och typ - stackars lilla dig då som vunnit så mycket så du blir särbehandlad, men då får de väl tycka så. De som känner mig vet att jag själv har upplevt mobbing och utanförskap och även om det var många, många år sedan nu så känner jag igen sånt när jag ser det.

Så vi packade ihop snabbt när vi blev färdiga - det var inte bara för att jag kände mig icke önskad där utan också för att det var så kallt där och jag hade förstås satt på mig några skor som inte alls var speciellt bekväma - trångt för tårna var det i dom också   . Så det var så skönt när jag fick sätta på mig mina vanliga skor.... men när vi hämtat upp Jacob i Sandviken så började det värka rejält i en tå, det gjorde så ont att det nästan svartnade för ögonen. Jag körde förstås och David kunde inte köra då han druckit både öl och vin. - Men ta av dig skon sa David. - Nej, det kan jag inte sa jag - man kan inte köra bil i bara strumplästen! Till slut var jag så illa tvungen och himmel så skönt det var när jag fick ha bara strumporna på mig. Lite ovant till en början att köra bil så - men efter en stund kom jag som in i det. Vet inte vad Jacob har för föreställning om saker och ting eller om han var påverkad av att ha sett "Fifty shades of Grey" på bio tidigare under kvällen. Men när jag sa att tja då har man kört bil utan skor för första gången också så frågade han om det var ungefär som att förlora oskulden.... Något svar fick han inte - men han verkade nöja sig med en blick i backspegeln...

 
I söndags var jag på Springerklubben Gävle/Dalas årsmöte i Falun. Sånt här fint pris fick Clådan för att hon blev Årets utställningsspringer 2014 inom vår avdelning. Hon har ju blivit det för hela Sverige - men det brukar inte vara så att man får något att behålla för att man vunnit det, så detta var trevligt tyckte jag   . Det blir ju Skid-VM i Falun snart och så "lämpligt" att de satt upp lite fler fartkameror på vägen mellan Storvik och Falun just nu. De har väl tänkt sig få in lite extra pengar till statskassan förstår jag....

 
På kvällen bakade jag egna hamburgare-bröd och jag måste säga att jag var väldigt nöjd med dem :-) De såg jättefina ut så jag var lite skeptisk till en början - trodde de skulle smaka illa, men de var lika goda som de såg ut. Roligt när man lyckas för en gångs skull   . David gjorde egna hamburgare och egen hamburgardressing - och det var lika gott det.

 
Jacobs nya rum har det jobbats på i helgen också - nu är golvet färdigt och tro't eller ej, men det räckte exakt med de antal golvplankor som låg i förpackningarna, inte en enda bräda blev över! Sååå nu återstår tapetsering - och det blir nog nästa helg det... Jacob sa att han tänkte sig vara hos någon kompis under tiden vi gjorde det, verkar som han tror vi kommer att ha lite olika åsikter om hur tapetseringen ska gå till... hmmm......
 

Så var det dags för utställning igen - återigen i ett ridhus, dock tycker då jag detta ridhus inte är lika kallt som det i Kumla. Men varmt är det ju inte..... Hade nog varit skönare ute, åtminstone på fm när solen sken   . Nåja, ska inte klaga på ridhus - det finns inte så mycket alternativ som sagt var så vi får nog nöja oss med detta om vi vill ställa ut vintertid. Lite tråkigt var det dock att det var otroligt svårsprunget i åtminstone vår ring som också var finalringen. Det var så löst ridhussand så det det kändes som att springa på en sandstrand ungefär. Någon sa som i Baywatch - men riktigt så graciöst såg det då inte ut när jag sprang...  . Många hundar hade också problem att springa när det var så löst - och då har ju ändå vi en ras som är relativt stor. Måste ha varit ännu värre för de små kan jag tänka mig.

Dagens domare var Jan Herngren och antalet anmälda var 44 stycken. Av dessa var bara 2 stycken valpar - inte så konstigt kanske, det föds ju inte så mycket valpar nuförtiden. Roligt iaf att det var så pass många vuxna   .

Vi hade drygt 20 hundar före oss innan ESS började så vi behövde inte vara där så tidigt - tanken var att komma dit till 09.00 och någon minut före körde vi in till ridhuset. Fick börja med att argumentera om att få köra fram och packa ur..... till slut fick vi i alla fall göra det. 

 
Paco (Barecho Play Now Pay Later) var anmäld till Unghundsklassen - han är ju inte så gammal än så åldermässigt kunde han absolut vara kvar i juniorklassen. Dock tycker jag han (och även Pasta) är så pass välutvecklade att de "passar" bättre i unghundsklassen. 

 
Paco är som de flesta kanske har sett inte den mest lättvisade hunden av alla. Han är stark och dessutom överlycklig för det mesta. Visst är det härligt att de är glada men det gör också att han är rätt så bångstyrig att ställa upp då han tycker många andra saker är roligare att göra än att stå helt stilla... Jag är ju inte 20 år längre (fast jag inbillar mig det ibland...) så jag börjar ju få lite skavanker här och där. Bland annat har jag till och från ont i höger arm, det är ju den jag använder när jag klipper och fönar och den blir väl helt enkelt överansträngd. Därför är det inte lätt att visa Paco åt "rätt håll". De andra hundarna är det oftast inga problem med - de har inte den styrkan och inte viljan heller att fara runt med huvudet hit och dit hela tiden... Så därför visar jag honom oftast åt fel håll, men som sagt - är inte säker på att det är det han är bäst tecknad på. När den här helvetes-snön försvinner blir det träning och träning för honom kan jag lova. Så framåt sommaren kanske jag har fått ordning på honom   . Vill absolut inte ta ifrån honom glädjen och jag heller aldrig några såna metoder att jag blir riktigt arg på dem för att de inte gör som jag vill. Absolut inte när det har med utställning att göra. Vill man att de ska visa sig bra i ringen måste de också tycka det är roligt, eller hur! Faktum är att Paco alltid ser bäst ut när han visas fritt - som en retriever. Så kanske är det så jag får visa honom tills han blivit ordentligt tränad...

 
Paco vann unghundsklassen med CK - och med en strålande kritik "Härlig, välgående välkonstruerad 15 månaders hane av utmärkt typ och modell. Vackert huvud, bra detaljer. Fantastisk överlinje. Goda vinklar fram och bak. Bra stomme. Fina tassar. Utmärkt päls. Rör sig välbalanserat. Bra steg, fint flyt utan ansträngning. HÄRLIG!"

Diezel (CH Barecho Deal Or No Deal) visades av sin duktiga matte Maria - och i en championklass av fem stycken stod han slutligen som vinnaer med CK   .

 
Paco i bästa hanhundsklassen. 

 
Paco blev sedan bästa hanhund med sitt sjätte CERT - Diezel blev placerad som tvåa :-)

 
Vi hade nöjet att ha Chris med som sällskap under dagen och eftersom jag börjar bli lite gammal och slö....  ... frågade jag om han ville visa Pasta (Barecho Party In My Head) och det ville han gärna. De hade ju tagit två CERT ihop tidigare så jag visste att de trivdes bra ihop   .

 
Här springer Paco och Chris mot vinsten i Unghundsklassen, där Pasta också fick ett CK.

 
Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) på språng i championklassen som denna dag bestod av tre stycken hundar. 

 
Gizza blir bara vackrare och vackrare tycker jag   . Många tycker nog hon har för mycket päls - men faktum är att hon aldrig har några tovor. Jag har hundar med betydligt mindre pälsmängd som är besvärligare. För även om Gizza har lång päls är den inte speciellt tjock och ullig - den är mer blank och silkig. Dock ska jag nog försöka toppa pälsen lite - men jag är livrädd att hon ska se formklippt ut, jag gillar mer den sportiga - naturliga looken på en springer!

Gizza vann championklassen med CK och hon blev sedan även bästa tik!

 
Maria var snäll och visade Gizza i BIR/BIM - de trivs ju bra ihop de också. Eller som Marias son John sa till mig - Gizza ska bo hos oss - inte hos dig   . Denna gång var det Paco som gick segrande ur striden - så Paco blev BIR för tredje gången hittills och Gizza blev BIM   .

Vi hade också en uppfödargrupp med de fyra hundar vi hade anmälda; Diezel, Paco, Pasta och Gizza. Den blev bästa grupp med HP.

En korv med bröd fick jag i mig innan det var dags för finaler. Lite lustigt att även i denna cafeteria (lika som i Kumla) serverades det Gulasch-soppa. Det är tydligen inne nu! Men jag höll mig till klassikern med korv jag - även om jag även då fick en sträng tillsägelse från John att jag inte alls tycker om korv - jag tycker bara om kakor sa han.... Tror han börjar känna mig väl nu   .

Dags för finalerna och för oss började det med BIS/BIM-finalen där Gizza blev placerad som fyra av rasdomaren. 

 
Hans Almgren dömde bästa uppfödargrupp och där blev vi BIS-1 uppfödargrupp   !

 
Hans Almgren dömde även Best In Show och där blev Paco placerad som BIS-2 - verkligen roligt!

 
Paco var rätt så stolt själv som ni ser.....

Efter att ha släpat ut alla smutsiga saker i bilen (allt var mycket lortigare efter detta ridhus än det i Kumla - titta bara på Pacos svans som var helt gul...) så begav vi oss hemåt. Vi skulle släppa av Chris i Stjärnhov på vägen hem och strax efter att vi gjort det hade vi rejält med tur kan jag säga. Hade David bara kört lite saktare hade vi fått älgen på huven istället för att den som nu sprang upp på vägen bakom vår bil. Jag såg den bara genom sidorutan - det kändes som den bara var någon dm från mig (det var den förstås inte - men jag såg ögonen på den...). Den sprang som i panik och tja - det kändes just då som den skulle springa rakt in i sidan på mig. Usch och fy för älgar säger jag bara - de är inte ens goda att äta   ...

Lite köpmat blev det förstås när vi kom hem och när sedan Jacob kom hem från den fotbollscup han hade varit på i Sundsvall var klockan ca 22.30 Då sov vi sååå skönt på soffan och efter att ha pratat lite med Jacob var vi inte så smarta att vi gick upp och la oss i sängen - nejdå, vi somnade om så skönt på soffan för att vakna stela vid 02.00-tiden istället... Att man aldrig lär sig...

Här kommer några foton på hur det ser ut här nu - apropå om vi har mycket snö nu eller inte...

 
Usch, jag fryser bara jag tittar på eländet...

 
Undrar om jag kan hänga ut lite tvätt på tork?

Ja, det är frågan det... Det verkar som fler och fler uppfödare slutat att ha en aktuell hemsida och istället använder sig av FB eller andra sociala medier, som t.ex Instagram. Jag tycker det är synd, så mycket information som finns på hemsidorna som inte går att hitta på FB. Jag går fortfarande in på andra uppfödares hemsidor rätt så ofta - jag gillar att läsa en kennels historia samt förstås om planerade kullar och om deras hundar. Men det är inte så kul när man kommer till hemsidor som inte uppdaterats sedan 2012.... Jag förstår att man tycker FB är bättre på många sätt, man får snabbt ut aktuell information till många. Men, just för "nya" valpköpare och andra intresserade som man inte är vän med på FB är ju hemsidan klart överlägsen tycker jag. Så vår hemsida kommer att hänga med ett tag till iaf   .

 


Att sociala medier skulle bli så stort som det är idag - undrar om vi hade trott på det ifall någon hade berättat det för typ 40-50 år sedan. Det är ju inte bara FB, det är Twitter och Instagram och allt annat. Vi själva har ju t.ex FB "förstås" och så denna blogg (som jag också förstått börjat bli omodernt att ha...) men sedan uppdaterar jag även hemsidan regelbundet. Känner mig inte alls mogen att ta bort den och bara klara mig med t.ex blogg och FB. Jag har försökt mig på Twitter - men det går liksom inte.... jag må vara den mest trögfattade människan som går i ett par skor, men jag förstår liksom inte skillnaden vad jag ska skriva där mot för vad jag skriver på FB. Kanske ramlar polletten ner på mig så småningom, vi får väl se...

Många motståndare finns det ju till dessa sociala medier, men jag tror man får det väldigt jobbigt om man hela tiden ska kämpa emot den utveckling som kommer. Nej det är så det fungerar nu och jag är faktiskt så otroligt sällsynt att jag inte ens tar illa upp om någon tar upp sin mobil och "kollar av" FB fastän jag står bredvid. Det är så det fungerar nu - bara att acceptera, ska man reta upp sig på sånt hela tiden får man fullt upp. Och är det inte fantastiskt att man kan hålla kontakten med så många människor, få så mycket hjälp när man har problem och inte minst - få stöd när man mår dåligt och behöver tröst som man får av FB? Det pratas en hel del negativt om hundar som marknadsförs på FB och att folk gör så mycket reklam för sina hundar. Jag förstår inte det riktigt, vad är det för skillnad mot för när vi gjorde reklam för hundarna med annonser i hundtidningar som vi gjorde förr i tiden? Sedan är det förstås (som med allt annat) inte bara positivt med sociala medier, det allra värsta är den mobbing som förekommer där och alla elakheter som skrivs - sånt gör mig verkligen ledsen. Om man har problem med någon, varför tar man inte upp det med den personligen istället för att hänga ut den på FB? Är det för att man egentligen känner att man inte har "rent mjöl i påsen" själv utan måste få stöd från andra? Ofta ser man då kommentarer från en del där det står saker som - bry dig inte om såna idioter osv osv. Men många gånger tror jag de som kommenterar inte har en blekaste aning om vad som ligger bakom - ändå säger de att den som det skrivs elakt om är ett jävla pucko och allt möjligt. Nej, sånt gör mig verkligen trött . Jag har själv många gånger börjat skriva saker på FB när jag varit upprörd, men sedan gått iväg en halvtimme och gjort något annat. Sedan när jag gått tillbaka till datorn inser jag hur dumt det är som jag skrivit och då har jag tagit bort det... Visst har jag också skrivit saker i vredesmod, men jag försöker verkligen att tänka efter före.

Youtube är ju också ett fantastiskt bra sätt att få ut filmer på - vi har sedan flera år tillbaka våra filmer på valparna liggandes där. Mycket roligt att titta på när valparna blivit vuxna och man där kan se hur de såg ut i den åldern. Foton är ju en sak - men just att se dem röra på sig tycker jag ger mig mycket   .

Nu till något annat - det går långsamt framåt med rusten i Jacobs rum.

   
Väggarna är grundmålade nu och i morgon har David tänkt att måla taket. Sedan ska jag måla lister och foder kring dörr & fönster i helgen.... Tja, vi får väl se hur det går - jag är inte direkt van att göra såna saker   . Men men - måste ju göra ett försök iaf.

 
Den här tapeten blir det nog på en vägg - den väggen där dörren är. På de andra väggarna ska det bli enfärgad tapet - typ ljusgrå. Jacob är väldigt förväntansfull - tror han kommer att stortrivas i sitt nya, stora rum när det blir färdigt!