Hur blev hundutställningar som de är idag? Eller är det bara ett tecken på att jag är gammal och sliten när jag inte känner igen mig längre i det som från början var en bedömning av just hunden och ingenting annat? Idag liknar utställandet mer och mer ett strategi-spel - och ville jag spela sånt kunde jag spela Risk eller nåt liknande istället...

Idag verkar det handla så mycket mer om saker runtomkring. Man ska känna rätt personer, "fjäska" för rätt personer, hundar ska matchas och marknadsföras. Hundar pratas upp och hundar pratas ned av domare som andra tycker verkar kunniga. Man lyssnar mer på vad en annan domare sagt om en hund än vad man egentligen tycker om den själv som domare. Kanske är jag cynisk, men jag tycker det mer och mer handlar om människorna i sporten än hundarna... och då är det väl iaf på väg åt fel håll, eller?

För mig handlar det om att försöka föda upp en så bra hund som möjligt. Alla vet vilket jobb det är att få fram en riktigt bra och rastypisk individ. Många besvikelser och motgångar har alla gått igenom innan de fått fram en hund de känner sig stolta och nöjda med. Är man då "rätt" person kan den hunden vinna massor, är man då "fel" person kanske den inte vinner något alls - trots att det är en fantastisk hund. Jag menar, hur kul och rätt är det egentligen? Unga hundar som knappt har blivit vuxna "halshuggs" av domare eller "hyllas" och sedan följer så många andra domare med i det utan att kanske ens ha tagit i hunden själv?

Nej om jag fick önska något vore det att man som domare kunde "rensa" hjärnan innan man dömer, man skulle inte känna igen en enda hund eller människa utan bara döma hunden som står framför en. Förstås omöjligt - men så mycket mer spännande det skulle bli och så många fler bra hundar som skulle komma fram tror jag.

Jag har hört själv en domare säga att en hund som blev årets hund ett år inte borde ställas ut mer för efter att den vunnit årets hund är den slut. Hur kan det vara så? Under ett år är det "inne" att sätta upp en hund, men året efter ska det sättas upp något nytt - fastän den hunden som sattes upp året före är lika fantastisk det året? Och det här med att en domare måste "fördela" priserna - man kan inte ge allt till en utställare osv.. Men om det är just den typen av rasen man tycker om som domare så måste man sätta upp samma handler, även om det innebär att man får färre anmälda hundar nästa gång. Man blir inte domare för att alla ska "älska" en utan ens jobb är bara att sätta upp den bästa hunden, den man tycker stämmer mot rasstandarden så bra som möjligt - inte så svårt egentligen eller? Och tro mig, utställarna genomskådar detta  - alltid, både de som vinner och de som förlorar...

Det talas ibland om att utställarna inte har samma respekt för domarna längre som de hade förut, men kanske det beror på att det inte finns så många auktoriteter längre som det fanns förr? Jag kan ha fel, men det känns som förr var det framgångsrika uppfödare som gjort otroligt mycket för sina raser som blev domare. Kanske var det också svårare förr att bli domare, idag hålls kurser för blivande exteriördomare rätt så ofta, kanske för ofta? Jag vet inte - men idag har man inte respekt på samma sätt för domarens åsikt. Det kan ju också bero på att vi helt enkelt vet för lite om domarna som står i ringarna, det är bara ett namn. Sällan vet vi vad de har för ras själv och vad de åstadkommit innan de blev domare. En del domare har inte hund alls och jag kan förstå att det blir svårt att döma ofta och ha hund om man bor själv, men om jag var tvungen att välja mellan att vara hundägare och domare så vet jag vad jag skulle välja... Att vara utan hund skulle vara "döden" för mig   .

Jag har inga svar på hur man skulle kunna göra så att vi kom tillbaka mer till att det är hunden och inget annat som bedöms, eller så är det bara jag som tycker såhär - alla andra kanske tycker det är hur bra som helst som det är nu?

För ett år sedan fick jag besked om att jag hade en hjärntumör, så den 6:e oktober är ett sånt datum som jag aldrig kommer att glömma. Tänk att det nu gått ett helt år sedan fick vi veta orsaken till den försämrade synen på mitt vänstra öga.

Hela historien hur allt gick till då för ett år sedan finns att läsa i det blogginlägg jag skrev dagen efter jag fått beskedet: http://barecho.bloggplatsen.se/2015/10/07/11193673-sant-hander-val-inte-mig-bara-andra-eller/ 

Ett år går fort, ändå känns det som jag upplevt otroligt mycket under detta år - mestadels jobbigt och negativt, men det är nog så också att det fört med sig lite positivt med. För vad vore vi utan allt vi gått igenom? Och jag har lärt mig en hel del om mig själv och folk kring mig under detta år. En del som jag trodde var närmare vänner och som jag trott skulle ställa upp mer har inte gjort det, medan andra som jag kanske tänkt som vänner jag inte trodde skulle bry sig istället har ställt upp massor. I nöden prövas vännen och det är så sant, så sant   .

Jag har klarat mig förhållandevis bra förstås, jag äter fortfarande en del mediciner men jag har just precis nu fått besked om att de sista proverna såg bra ut vilket gör att jag ska få sluta äta kortison, och det är väldigt efterlängtat såklart. Fysiskt har jag återhämtat mig bra, jag orkar springa mer och mer även om jag nu på slutet haft problem med leder och andra smärtor. Jag dricker mer än jag gjorde förut, men det verkar fungera bra med den medicinering jag har nu som ska hålla ordning på min Diabetes Insipidus. Jag äter också Levaxin för mina sköldkörtelproblem, det är något som jag förmodligen får göra hela livet. Men om man bara hittar den rätta doseringen där så ska det inte vara några problem.

Jag gjorde en ytterligare magnetröntgen-undersökning i somras och den visade att tumören var borta. De hittade dock något liten "knöl" i hypofysen, vad det var kunde de inte säga exakt men det var inget farligt iaf enligt läkarna. Som läkaren uttryckte det, även "normala" människor kan ha såna knölar, vad hon klassar mig som kan man ju bara undra   . De ska följa upp med en ny magnetröntgen om ca 1 år för att se om någon förändring skett. En fördel när man drabbats av något så allvarligt som en hjärntumör är att man kollas upp noga under en längre tid efter det.

Synen har kommit tillbaka mycket mer än vad de hoppades på, jag kommer aldrig att få tillbaka synen helt, men jag ser helt okej på det ögat nu iaf - inte som före operationen när jag bara såg skillnad på ljus och mörker med det ögat...

Jag minns vad läkarna på sjukhuset i Uppsala där jag opererades sa, att ofta tar det längre tid att komma tillbaka psykiskt än fysiskt efter att ha opererat bort en hjärntumör. Även där tycker jag att jag har klarat mig bra, tror det har hjälpt mig mycket att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag där har kollegor som jag trivs väldigt bra ihop med, de har inte daltat med mig utan behandlat mig precis lika som före operationen  - sånt gillas av mig   .

Hundarna och alla vänner jag har från hundsporten har också hjälpt till för att få mig att må bra, i den mån jag orkat har jag försökt att ställa ut hundarna under året. All positiv respons och hjälp jag fått är helt otrolig, även om det pratas mycket negativt kring skitsnack och allt möjligt annat inom vår ras så ser jag väldigt lite av det. Nej, jag håller fast vid att vi som har Engelsk Springer Spaniel är de bästa, hjälpsammaste och trevligaste uppfödarna av alla   .

Viktigast av allt har förstås min familj varit - utan dem hade jag stått mig slätt, förstår att jag varit/är jobbig ibland men aldrig en suck från någon av dem, de står ut med alla mina nycker och idéer     . 

Men, jag ska inte sticka under stol med att jag har jobbiga stunder jag också. Rätt som det är kommer det över mig vad jag faktiskt gått igenom, att de har sågat upp mitt huvud och grävt inne i hjärnan. Tänker då också på den oerhörda smärta jag hade efter själva operationen, när inget hjälpte - inte ens morfin. Hur oerhört jobbigt det var då direkt efter operationen, samtidigt som jag var glad förstås att allt gått bra. Minns att jag tänkte när det var som värst att det här kommer bara att vara ett jobbigt minne sedan. Så har jag hanterat det mesta som varit jobbigt i livet, tänkt att det måste bara uthärdas så blir det bara något jag minns sedan...

Men, man måste få tycka synd om sig själv ibland också... Vissa nätter sover jag fortfarande inte för att tankarna maler, dessa nätter blir mer och mer sällan som tur är. Men jag minns en speciell natt för ett par månader sedan, jag kunde inte sova för jag tänkte bara på allt kring denna hjärntumör. Till slut tog jag fram ipaden och läste mina inlägg på blogg och FB från när jag skrev om detta, och det var inte det jag skrivit som hjälpte mig - utan det var alla fantastiska, snälla kommentarer jag fått från så många. Det kanske låter patetiskt - men det tröstade mig och det kändes så mycket bättre efteråt. Jag vet att det finns åsikter om att man inte ska vara så öppen med saker man drabbas av som jag är - men för mig är det så skönt att få skriva av sig och även om det låter löjligt så känns det mycket bättre efter att man fått lite värme och omtanke från andra   .

I år var Europavinnarutställningen lagd i Belgien, närmare bestämt i Bryssel. Förra året var den ju i Norge, och det kändes inte alls som något speciellt alls, för det första att åka till Norge är ju inte något som känns speciellt på något sätt för en svensk. Sedan var den nog den sämsta arrangerade Europavinnar- eller Världsvinnarutställning jag har varit på. Men nog om det, förväntningarna var stora på årets upplaga av EDS som den förkortas för det mesta. Självaste FCI som är huvudorganisationen för alla Internationella utställningar samt EDS och WDS ligger ju i Belgien, så detta år borde det väl bli riktigt bra, eller?

 
Bara fyra hundar hade vi med oss, så vi hade gott om plats i vår bil. Dåmåste det ju med en massa extra bäddar förstås, man vet ju aldrig om de vill ha några extra...

Vi samkörde med två andra bilar och trots några "missöden" på vägen ner kom vi fram i bra tid till hotellet.

Hotellet vi bokat låg i Antwerpen, några mil från Bryssel. Detta pga att jag hade jättesvårt att hitta något bra hotell i Bryssel. De låg alltför centralt (dålig rastning för hundarna) eller så tog de svinmycket betalt för att man skulle ha hund på rummet... Detta hotell var väl inte något superlyxigt, men för oss med hundar tycker jag det var väldigt bra. Förutom då att det inte fanns AC på rummet, med 33-38 grader i skuggan ute så blev det väl varmt på rummet för både hundarna och oss... Jag hade blöta handdukar på mig under natten för att jag skulle kunna sova.

 
Som tur var hade vi ett jättestort rum, hade det varit litet då hade vi nog fått sova i bilen för att klara nätterna...

 
På gångavstånd från hotellet fanns en kinarestaurang dit vi gick kvällen före utställningen.

 
Maten var väl "sådär" - men bästa sällskapet hade vi så en superkväll blev det ändå. Dock var det ett himla krångel när vi skulle gå därifrån, de skulle dela upp notan då och man kan gott och väl undra om de aldrig haft så många matgäster nån gång tidigare för på dem lät det som om vi föreslagit att de skulle bygga en bro upp till Mars eller nåt när vi bad dem "splitta" notan. När vi som sist sa att bara säg hur mycket vi ska betala så gör vi det, sken de upp och allt löste sig till slut.

Tidig morgon blev det, för vi ställde ut på fredagen och man kan ju tänka sig morgonrusningstrafiken som vi inte alls ville hamna i. Visst var det lite trafik, men det gick ändå smidigt att ta sig till utställningsplatsen. Vår lilla GPS skötte sig för en gångs skull...

Superbra parkering fick vi, men sen fick vi vänta och vänta och vänta och vänta och vänta... innan de behagade öppna. Först kollade de igenom alla papper på varje hund och de skulle dessutom scanna av varje nummerlapp. När det gått typ 20 minuter och fyra stycken kommit in ungefär insåg de att det inte fungerade och sen tittade de bara lite snabbt att man hade nummerlappar. Man kan ju undra om de inte förstod hur det skulle bli? Är det amatörer som arrangerar dylika utställningar - nog kunde man väl tro att det skulle vara proffsigare än så? Nåja, efter att med vassa armbågar tagit sig fram i kön in var det sedan smidigt att ta sig in till den hall där vi skulle ha vår ring. Vi hade förbetalt katalogen, men där de sålde kataloger i vår hall kunde man inte lösa in vår kupong och få den, nej till en annan hall långt bort skulle man för att få den... Smidigt? Nja, inte direkt...

Sura funktionärer fanns det även här, om stolen stod utanför markeringen för burar och dylikt med ett ben blev det ett himla liv - uj, uj - hur skulle det se ut om alla gjorde så?? Ja det kan man undra... och undrar gör man också för vilka dessa utställningar arrangeras, suck...

En hel del olika nationaliteter var det på ägarna till de ESS som var anmälda; några till svenskar förutom oss var där, Finland, Norge, Spanien, Portugal, Frankrike, Slovenien, Polen, Litauen, Ungern, Holland, Tyskland och Ryssland var de länder som var representerade. Alltså inte en enda från Belgien, lite märkligt måste jag säga - eller finns det inga ESS i Belgien? 

 
Fina Tulip (Barecho Happens All The Time at Peasblossom) var där med matte Jacky. Så roligt att få träffa henne och Jacky, tyvärr hade det blivit domarbyte på just cockerjuniorer och det var just den domaren som var utsatt som jag ville att hon skulle ställas ut för. Men, men så är det - hon fick Excellent men blev inte placerad i klassen. 

Domare på ESS denna dag var Inga Siil, från Estland. Själv föder hon upp Stor pudel tror jag. Drygt 50 var anmälda, fler tikar än hanhundar "som vanligt" tänkte jag säga. 

 
I hanhundarnas juniorklass hade vi två stycken med från vår uppfödning. Som nummer två på detta foto står Multi JCH Barecho Tick All The Boxes "Thatch" med sin ägare. Han fick VG denna dag, men jag tyckte han såg fin ut - framförallt rörde han sig väldigt bra   . Efter honom står jag och Marron (Barecho Viking Power). Han var verkligen pigg denna dag, jag hann knappt med honom när vi skulle springa runt.
 
Här har jag blivit tvungen att vända på Marron, blir alltid lika irriterad när man inte får ställa dem åt de håll man vill...
 
Så blev placeringen, grattis till kennel Adamant's som vann klassen med Adamant's Real Trouper. Tvåa blev franskfödda Power Point De La Tete De Fellering. Marron blev som ni ser trea i klassen   .

Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) blev tvåa i championklassen och sedan fick han Res-CACIB, så tvåa om titeln EUW-16 alltså. Känns lite bekant från tiden med Fritz, han fick Res-CACIB tre gånger på världsutställningar men lyckades aldrig få WW-titeln...

Så var det dags för tikarna och Curry (Barecho U Must Be The One) - jaaa, hur stolt jag är över henne det vet ni nog redan alla tror jag   . Så förhoppningarna fanns där, men många tikar var det i hennes klass förstås...

Fotot visar tikarnas juniorklass, åtta stycken var anmälda i klassen. Först står Adamant's Rags To Riches som kom tvåa i klassen, efter henne står Curry som var på ett strålande humör i ringen, sprang med världens resning trots att det var varmt som "satan" där inne. Sån härlig känsla när hon fick ta emot titeln JEUW-16   !
 
Curry     

Curry efter att hon vunnit titeln, inte sattes det fram något skylt som är brukligt - och ingen rosett eller nåt annat fick hon av ringsekreterarna....

Vi hade också "gammeltanten" Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) med oss. Hon showade som vanligt och vann klassen vilket innebar att hon också fick en ny titel, VEUW-16 (veteraneuropavinnare-16)!! Jätteroligt, och ännu roligare hade det varit om vi haft ett datasystem i Sverige som gjort att titeln blev registrerad här. Pärlan har "för många" titlar så vårt datasystem klarar inte av att registrera alla. Man tror knappt det är sant, men SKK:s datasystem måste vara från 1800-talet eller nåt...

 
Fina Pärlan, henne kan man alltid lita på - sköter sig alltid till 100 %.

Curry blev sedan BIR-junior...
 
.. och Pärlan BIR-veteran  ! BIM-veteran blev Dom Quixote De Sao Barao från Portugal. 

Så skulle vi sedan försöka leta reda på var vi skulle ta vägen till finalerna, inte lätt ska jag säga... Och det var rena rama "världskriget" där man skulle gå in till uppsamlingsringarna. Om man inte hade med sig lappen man fått från ringsekreterna så fick man inte komma in. Folk var vansinniga - det här hade man ju kunnat räkna ut med lilltån att det skulle bli problem med... Ingen mer fick följa med in, så David fick inte komma in - dock såg vi att från andra hållet fanns ingen koll alls, så där var det inga problem alls att ta sig in...

Varmt var det något förskräckligt i uppsamlingsringarna, och länge skulle vi vara där också... I veteranfinalen var det hur många hundar som helst som deltog (förstås) och han som dömde den finalen var väldigt nonchalant, inte en enda hund från grupp 8 kom med till en ytterligare gallring.

Bästa junior i grupp 8 dömdes av vår rasdomare och där blev Curry utplockad med inte placerad. Hon var väldigt trött då och sedan var det lite väl hög musik i stora ringen för henne tror jag. Alla hade samma förutsättningar så det var förstås rättvist, men ibland blir det lite väl mycket spektakel i finalerna - det är ju ändå hundar vi har med att göra och just unga hundar som inte sett så mycket av världen förstår man faktiskt att de blir lite tveksamma till var de har hamnat ibland...   

Nöjda och trötta gick vi ut till bilen där vi äntligen fick lite sval luft från AC:en, den har nog aldrig varit så efterlängtad som efter denna dag. På kvällen skulle vi gå ut och äta igen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Trots att det var fredag kväll stängde de flesta restauranger kl. 20.00 Efter att vi gått 40 minuter ungefär hittade vi en öppen restaurang, maten var väl okej - inte mer men vid den tidpunkten hade man nog kunnat äta vad som helst kändes det som. Vad värre var, var att de inte tog kort. Och inte sa de något om det heller förrän det var dags att betala, vi hade som tur var Euro så att det räckte att betala - men för en del andra blev det ett himla krångel...

Hemresan gick bra, förutom att fläktarna la av nästan helt. Inte roligt med tanke på att det var supervarmt ute, och bilen är ju nästan helt ny dessutom. Vi stannade och satte upp fläktar på burarna till hundarna och erbjöd dom vatten att dricka, men efter ett tag kom fläktarna igång igen som tur var.

 
Shopping blev det såklart vid Bordershop också...

Vi passade på att ta lite fina "idolfoton" på Curry där också 
   

Nu gick ju inte resan hem egentligen. Vi hade anmält till utställningen i Backamo på söndagen så vi skulle sova i Göteborg natten till söndag. Klockan var rätt så mycket när vi kom dit så det var gonatt direkt för oss och hundarna...

Lite slitna var jag allt när vi kom till Backamo, men det var bara att bita i. Snälla Andrea visade Marron, tusen tack för det. Marron vann klassen med CK och blev sedan trea bästa hanhund med ännu ett CERT   !

  Här är en liten film på Marron på enskilda bedömningen.

Paco vann championklassen och blev sedan bästa hanhund och BIR   . Curry blev trea bästa tik med Res-CERT och Pärlan blev BIM-veteran. Bästa uppfödar- och avelsgrupp hade vi, men ingen av de grupperna gick vi in med i finalerna. Kändes som det räckte att gå in i grupp 8...

BIR CH Barecho Play Now Pay Later & BIM Art-Wave's Popcorn   

 
Regnet fullkomligt öste ner i gruppfinalen... Paco slutade som BIG-2 efter vackra flatten Terra som slutade dagen som BIS-2, så en riktigt bra avslutning blev det på denna resa   ! Även om det allra bästa förstås var att komma hem och få krypa ner i den egna sängen, alltid lika härligt och att få se hundarnas nöjda miner när de gosar ner sig i sängen - inte mycket slår det kan jag lova   .

Tusen tack till er alla som var med på denna resa - delad glädje är dubbel glädje   

.. är att få barn, det enda som är jämförbart är att få barnbarn     . Och kan ni tänka er, i slutet av februari ska jag bli farmor - en känsla som är helt otrolig, tror jag aldrig längtat så mycket efter något som detta   .

David blir ju inte biologisk farfar, men jag vet att han längtar efter detta lika mycket som mig - och som blivande farfar känner han sig, även om han inte är det "på riktigt". Klart ett barn kan ha två farfar - eller hur   . Ju fler desto bättre!!

 
Det är alltså Henric och Viktoria som ska få barn. Dom har ju redan "hundbarnet" Banjo som nu alltså ska bli "storebror", något jag tror han kommer att passa perfekt som.

   
De har just köpt en helt underbar gård ca 5 km från oss. Det är en gammal fäbod där de tidigare födde upp Berguvar. Ett helt perfekt ställe till att ha diverse djur, något jag är övertygad om att de kommer att ha. Ja Banjo har de ju redan där förstås - men fler djursorter än hundar blir det alldeles säkert   . Och vilket drömställe för ett barn att växa upp! Något som inte alls Jacob (17 år) är övertygad om. Han tycker synd om barnet som ska behöva växa upp så långt från allt, och framförallt med dåligt internet - ja, ja - i den åldern har man andra prioriteringar   .

 
Här är underverket alltså, ett av de mest bortskämda barnbarnen ska det bli - jag som är en av Årsundas mesta "curlingmammor" ska nu göra allt jag kan för att även erövra titeln som den mesta "curlingfarmodern" i byn    ! Vet att en del tycker curling-mamma klingar negativt, men jag är en mycket stolt sådan. Kärlek och omsorg kan man aldrig få för mycket av, det är jag helt övertygad om   .

Så mycket har hänt sedan jag bloggade sist... Såklart har det gjort det, trist vore det om inget hänt på så lång tid... visserligen bloggade jag när Mirandas valpar fötts, men före det var det också ett långt uppehåll. Jag tänker inte skriva allt som hänt förstås, herregud - ingen skulle orka läsa allt det tjatet...   .

Men tänkte försöka komma ikapp lite med en del av det som hänt under sensommaren/hösten. En av de allra roligaste helgerna var helt klart helgen på Gotland. Såklart var det hundutställning där, annars skulle vi väl knappast ha kommit dit... Men den är egentligen bara en liten del av det hela. Om det är sant som det sägs att ett gott skratt förlänger livet, ja då kommer då jag leva till jag är minst 200 år känns det som. Vilket härligt gäng vi var där, jaaa - det går inte att tänka på alla dessa härliga människor vi umgicks med den helgen utan att dra på smilbanden igen   .

Vi har åkt till utställningarna på Gotland i många år, både David och jag är otroligt förtjust i Gotland och Visby. I år kändes det extra roligt eftersom vi hade med oss Henric och Viktoria också. Ingen av dem hade varit på Gotland tidigare så det kändes kul att få visa ön för dem   . Vi hade hyrt en lägenhet på nedre plan på en camping som heter Gustavsvik. På samma camping hade Carina och Micke med valpköpare hyrt ett par stugor. Denna camping ligger lite norr om Visby och om man vore väldigt "hurtig" skulle man förmodligen ha kunnat gå in till Visby - nu tillhör ju inte vi den sorten direkt så att när vi skulle äta första kvällen (fredagen) och vi ville äta ute fick jag vara chaufför (som vanligt). Inte synd alls om mig, jag vill ändå inte dricka alkohol om jag ska ställa ut dagen efter.  Innan vi åkte till restaurangen var vi och satte upp tältet...
 
De skulle öppna för tältuppsättning ett visst klockslag och det var hur lång kö som helst där när vi kom dit... Henke och Viktoria var helt fascinerade över att det sattes upp tält över hela området på ca 10 minuter. Jaaa, vi utställningsmänniskor är nog lite mer knäpp än genomsnittet skulle jag tro...

 
Denna restaurang har vi ätit på flera gånger och alltid blivit nöjda så såklart ville vi dit igen. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom? Att den dessutom ligger bredvid en stor glassaffär gör ju inte saken sämre...

 
Banjo (Barecho When It Has To Be Good) blev tvåa i valpklassen med HP.
  
En liten puss måste han ju få också - han är så himla duktig i ringen, presterar alltid på topp   .

 
Fläder (Barecho What Dreams Are Made Of) blev BIM-valp. 

 
Vi hade Svea (Backhills Just Awesome) med oss och naturligtvis krockade det med springerbedömningen... Jag hann iaf visa henne i klassen som hon vann med CK. Sedan fick David visa henne i bästa tik och det gjorde han riktigt bra, hon blev trea bästa tik med CERT!!

 
En uppfödargrupp skulle vi försöka ställa upp också, men det gick sådär... De var inte speciellt samarbetsvilliga just då   .

 
BIR blev vår fina Curry (Barecho U Must Be The One) och BIM blev minst lika fina Paco (CH Barecho Play Now Pay Later).

 
I gruppfinalen placerade sig Curry på en tredje plats - jättebra tycker jag med tanke på att hon bara var 10 månader.

 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) blev BIS-veteran av ett mycket stort antal veteraner!!

 
På kvällen gick vi iväg till en restaurang som inte låg alltför långt borta, turturduvorna gick före. Just när vi var på Gotland var vi som mest på jakt efter Pokemon också och vi hittade många bra där :-)

     
Vi fick vänta väldigt länge på maten, men annars var det ett bra ställe   .

Utställningsdag två var det lika fint väder som första dagen, så härligt med sol och värme även om det förstås kan vara lite jobbigt för hundarna. Det fläktade dock lite så det kändes helt okej även för dem tycker jag. 

 
Gäller att passa på och sola lite också de få dagar det är sol i Sverige...

 
Denna dag blev Banjo BIR-valp.

 
Fläder fick nöja sig med BIM-valp igen...

 
BIR och BIG-4 denna dag blev Diezel (CH Barecho Deal Or No Deal).

   
Banjo blev utplockad i finalen men inte placerad. 

Alla andra år vi varit till Gotland har vi åkt hem med färjan direkt på söndagskvällen, men i år hade vi bestämt att vi skulle vara kvar till måndagen. Vi hinner ju aldrig umgås eller slappna av riktigt när vi är i väg på såna här resor, ska man upp och ställa ut dagen efter vill man ju vara pigg och fräsch. 

I år var det också så att Carina och jag i något svagt ögonblick lovat att vi skulle uppträda och dansa (något som alla som sett mig dansa förstår skulle bli en katastrof...). 


Vi hade fått denna video tillsänt oss med frågan om vi inte skulle kunna dansa såhär när vi skulle åka till Gotland? Kaxiga som vi är sa vi att det kunde vi visst göra, det var i januari vi sa så och då kändes sommaren väldigt långt borta...

Men hur det var så fixade vi kläder så gott vi kunde (tack Viktoria för att du gjorde de fina tröjorna åt oss), vi var tveksamma länge vad vi skulle ha på huvudet - men när vi skulle göra oss i ordning inför uppträdandet på söndag kväll kom jag på att jag hade flera behåar med mig och de passade perfekt.

Vi bytte om i vår lägenhet, men vi ville ju inte visa upp oss för "publiken" så vi kom på att vi kunde klättra in genom fönstret i deras stuga eftersom vi skulle uppträda på deras altan. Det lät väldigt enkelt, men jag som är smidig som 10 flodhästar behövde en hel del hjälp...

       
Ni ser på sista kortet syns bara mina fötter, som tur var fanns det en säng under fönstret...

David presenterade oss, minns inte om han kallade oss Scandal Beauties eller Twisted sisters   .

Vi hade faktiskt försökt att träna, men jag har ett taktsinne som är helt värdelöst och Carina kan inte ens klappa i händerna i takt, men vi gjorde så gott vi kunde och roligt hade vi verkligen!! Man kan inte ta sig själv så himla seriöst hela tiden, lite får man bjuda på sig själv tycker jag - och nästa år hoppas vi på att vi får vara publik istället, för jag tycker mig minnas att det var några andra som skulle uppträda då...

   
Vi hade en väldigt bra publik, Henric och Viktoria ser en aning skeptiska ut... Det kan man iofs förstå    
           
Som extra nummer sjöng vi Rosen - väldig inlevelse hade vi i alla fall...
       
Att vi sjunger Fångad av en stormvind här går ju inte att ta miste på...

En otroligt rolig kväll, med ständig skrattkramp i magen - massor med tack till er alla som var med och gjorde kvällen till något alldeles extra   !

Dagen efter hade vi lite sightseeing innanför murarna i Visby innan vi åkte färjan hemåt på seneftermiddagen.

.. påbörjas i och med Mirandas kull som föddes i torsdags    Nu har vi visserligen inte använt oss av alla bokstäver i alfabetet (ej Å, Ä och Ö) - men detta är ändå vår 105:e ESS-kull. Låter helt ofantligt mycket, första kullen föddes 1989 så det är 105 kullar på 27 år. Visst är det många kullar, men det allra bästa med att vara hunduppfödare är just det att tänka ut nya kombinationer och se valpar födas och växa upp så alla dessa kullar har varit till en otroligt stor glädje för mig. Att ha ett stort antal kullar har också för oss inneburit att vi kunnat utesluta hundar ur avel som vi inte funnit lämpliga av olika anledningar, vi har haft gott om andra individer att gå vidare på istället. Att ESS är min stora passion är det nog ingen som tvivlar på - även om jag haft och har andra raser kommer alltid det att vara den ras som tar upp den största delen av mitt hjärta   .

Tillbaks till Mirandas kull. Hon hade tid att valpa på första parningen redan förra söndagen, men då hon parades då på 7:e dygnet trodde jag inte att det var den parningen "som tagit". Hon parades fler gånger och mest troligt är väl att det är den sista parningen som hon blev dräktig av. För dräktig blev hon... Sista veckan blev hon bara tyngre och tyngre, tjockare och tjockare. Det lät så jobbigt när hon andades...

Torsdag morgon åt hon lite frukost (hon tittade på mig nästan som hon undrade vad det kunde vara för fel på henne när hon inte ville äta upp?!). Sedan var hon lite orolig av och till under dagen, men mest sov hon. När vi åt kvällsmaten vid 20.00 tiden på kvällen bäddade hon lite mer intensivt. Jaaa, sa David - nu dröjer det nog bara några minuter så är första valpen född. Inte då sa jag - jag har inte sett en enda krystvärk så det dröjer nog någon timme till iaf.

Jag hann väl inte mer än ta en tugga till så tyckte jag hon krökte rygg och stannade av i bäddandet - gick dit direkt och kollade och tametusen så var inte första valpen på väg ut!! David var MYCKET nöjd kan jag meddela, som den vana uppfödare han är   !

Miranda och jag förpassade oss snabbt in i valplådan i valprummet där valpningen fortsatte sedan i lugn och ro...

 
Första valpen föddes alltså 20.20 och var en tik. Hon vägde 346 gram och fick namnet Abigail. 

 
Valp nummer två föddes kl. 21.15, även det en tik. Hon vägde 348 gram och heter Astoria.

 
Tredje valpen var en hanhund som nu heter Ascot. Han föddes 22.45 och vägde 344 gram.

 
Adele, som förstår är en tik föddes kl. 23.05 Hon vägde 352 gram.

 
Valp nummer 5 föddes 00.50, även det en tik. Hon heter Aimee och vägde 380 gram.

 
Valp nummer 6 var också en tik. Hon vägde 434 gram och är den som var störst när de föddes. Hennes namn är Alba.

 
Sjunde valpen var en hanhund. Han heter Axl och vägde 366 gram. Han föddes kl. 03.10

 
Hon hade ganska så lång tid mellan valparna, men den här pojken föddes rätt så snart efter den förra. Han föddes kl. 03.55 och vägde 392 gram. Han heter Alegro.

 
Sista valpen var också den minsta. Ofta tycker jag det är den sista som är minst, vet inte om slumpen gör det eller om jag inbillar mig... Hon vägde iaf 288 gram och var alltså en tik. Tiden hon föddes var kl. 04.45 Då var både Miranda och jag rejält trötta. Vi hade ju inte sovit en blund på hela natten och hur det än är så tar det på krafterna. 

Så efter tvätt av Miranda och att valparna fick lite rent fick vi vila en liten stund... Innan det var dags att börja bada hundar inför utställningen dagen efter! Min mor ställde upp och sov hos valparna och var hos dem under dagen när vi var i Norrköping så det kändes tryggt. I förra kullen var det så olyckligt att Miranda låg ihjäl en av valparna så helt klart är man lite mer orolig efter det. Men alla verkar livskraftiga såhär långt, alla äter och är väldigt tysta och nöjda så vi hoppas det fortsätter på det sättet!

I måndags lämnade David Vanda (Barecho Viking Princess) på Arlanda för att hon skulle flyga till Amsterdam. Där ska hon vara under ca 3 veckor för att ta slutliga prover inför sin resa till Australien. Så jobbigt det är att skicka valpar/unghundar på detta sätt, och det blir bara värre och värre ju äldre jag blir...   . Att lämna en valp från famn till famn som det blir när de säljs här hemma tycker jag går bra, framförallt när de flyttar dit där man vet att man kommer att träffa dem igen. Men att skicka dem på flyg är verkligen jobbigt.... Det är Davids uppgift här hemma, att hämta hundar/valpar på Arlanda går däremot väldigt bra för mig att göra   . Under tiden jag var ensamstående skulle jag skicka en valp till Finland. Jag och Carros syster Anna åkte för att lämna honom på Arlanda, men när vi satt in honom i buren och han gnällde och tittade efter oss började vi såklart båda två storgrina. Såpass att en man som jobbade där kom fram och frågade vad som hänt och varför vi nu skulle skicka den om vi var så ledsna? 

Ja det kan man fråga sig... Men man kan inte heller bara vara egoistisk och inte dela med sig alls tycker jag. Jag importerar ju hundar, då måste jag ju också kunna tänka mig att exportera. Dock vill man såklart veta att hunden får det bra. Vad det gäller Vanda är jag helt trygg i det. Där hon kommer att bo har vi själva bott under en veckas tid och sett hur fantastiskt bra hundarna har där och hur högt älskade de är   . 

Dessa tre foton togs på Vanda på morgonen innan hon åkte..

 
Barecho Viking Princess (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada)
   

Vanda kommer att bo hos Yvonne och Robert Lauder (kennel Azucroft) och jag hoppas vi får en chans att hälsa på henne och dom när vi förhoppningsvis åker till Australien nästa år. Yvonne och Robert ägde Raptor (CH Fraelighte Full Frontal) som vi fick förtroendet att ha hos oss under ett år. Raptor var en så härlig hund, och det var verkligen jobbigt att skiljas från honom när han fick åka tillbaka sedan. Vet att det var minst lika jobbigt för Yvonne och Robert när han skulle åka till oss. Överenskommelsen då var att de skulle få en gratis valp av oss någon gång i framtiden, och det är alltså Vanda. 

 
Här på fotot är Raptor (CH Fraelighte Full Frontal) BIM och fina Speedy (CH Barecho Zsa-Zsa Gabor) blev BIR. 

Yvonne och Robert har också fött upp och ägt Winston (CH Azucroft On The Prowl), Kylie och Lleytons pappa. Winston fick vi också träffa när vi var i Australien. Han var en äldre herre då, och så otroligt många likheter jag ser mellan honom och vår gamla gubbe Lleyton här hemma   .
 
CH Azucroft On The Prowl "Winston" 

Igår fick dock både Yvonne och jag en rejäl chock när vi fick mail från Scandipet (som skötte Vandas frakt ner till Amsterdam) där det stod att hon missat två flighter redan. Den ena för att det var för varmt och den andra för att hon bajsat i buren. Panik uppstod förstås!! Hon ska ju inte vidare nånstans nu, hon ska åka till Australien men det först om några veckor. Just nu ska hon befinna sig hemma hos de som äger den "boarding kennel" som har hand om hundarna inför resan till Australien. Detta pga att hon löper just nu och för att hon inte ska göra hanhundarna oroliga. Både Yvonne och jag blev panikslagna, var hon nu på väg någon annanstans pga något misstag?? Det stod ett flightnummer i mailet från Scandipet och när jag kollade upp det skulle det till Frankfurt för vidare flyg till USA. Ja, hur det kändes kan ni säkert tänka er!

Både Yvonne och vi försökte få tag på dem, men det tog ett tag innan vi fick tag på den som skickat mailet. Till slut fick vi det, och hon verkade inte tycka att det var så farligt. Nejdå, det gällde inte Vanda - utan en annan hund. Hon hade fått fel uppgifter bara. Men det var Vandas namn som stod i mailet och jag kan tycka att det faktiskt inte alls är okej att det blandas ihop hundar, inte ens om det nu bara var i ett mail...

Yvonne pratade dock med de som har hand om Vanda för säkerhets skull och allt var bra med henne. Förstås det som är viktigast, men jag kan tycka att man betalar så pass mycket för detta och då ska det inte ske några dylika misstag...  

Nervöst blir det också när hon sedan ska flyga till Australien. Jag oroar mig inte alls för att hon inte har det bra där hon är nu, eller där hon kommer att vara sedan när hon kommit fram. Dock har man ju hört så många skräckhistorier om hundar som glöms bort på flygplatser eller skickas helt fel... En stor lättnad för oss alla kommer det att vara när vi får höra att hon kommit fram dit hon ska...

Så otroligt härligt väder det varit nu på slutet, undrar om det var Davids semester som finvädret väntade på   .

Enda nackdelen är att det blir varmt för hundarna. I sovrummet har vi en A/C och fläktar så på nätterna är det svalt och skönt, men på dagarna är det varmt för dem   . Jag tar in dem i duschen och duschar av dem så de kyls ner, man kan tycka att de skulle uppskatta det - men INTE... De ser ut som att de ska in i tortyrkammaren varje gång...

Desto roligare tycker de att det är att få bada i sjön, flera vändor med bad har det blivit nu på slutet och det är väl lite blandat iofs hur mycket de har uppskattat det. Banjo och Fläder är ju i en perfekt ålder för att lära sig uppskatta bad, och det märks verkligen - de kan bada hur länge som helst verkar det som... Enda problemet med Fläder är att hon inte är helt pålitlig att ha lös. Rätt som det är får hon upp något spår och då drar hon bara, struntar fullständigt i att vi ropar och ropar på henne. Igår var hon upp på vägen som ligger en bra bit från där vi lät dem bada så efter det blev det koppel på i vattnet...

 
Yalla och Yippie har förstås också testat att bada. Yalla var jätteduktig att simma, men han ville bara upp till mig så fort som möjligt efter att han kom i vattnet...

 
Fort, fort upp till matte och Yippie!!

 
Yippie ville också upp ur vattnet fort, en betydligt sämre simteknik hade hon. Måste ha stänkt bra i ögonen på henne...

 
Lugnast att vara med matte på land ändå...

 
Banjo och Fläder är på G när anden ska kastas...

 
Banjo är superduktig att simma så han kom förstås först till anden, men hans syster kör inte med schysta knep - hon försöker dränka honom och sedan helt sonika ta av honom anden...

Stackars Banjo försöker hålla fast vid den så gott det går

 
Till slut har han skakat av sig syrran och får bära anden själv, duktiga Banjo-pojken   

 
Väl på land ville hon dock vara med igen. 

Stort tack Inger Hedman för att vi fick låna badstranden vid er stuga   !

 
Igår var vi på ett nytt ställe och badade med hundarna, perfekt då det inte var så mycket sand - det var mestadels gräs där. Tyvärr var det där fröken Fläder stack ifrån oss så som ni ser här har hon koppel på sig i vattnet...

 
Det blir såklart mest foton på Banjo eftersom han badar mest   .

 
Fina Pasta är duktig att simma, men hon går inte i om inte vi är i vattnet. När så både Henke och Viktoria var i och ropade henne kände hon sig tvingad att hoppa i till dem   . Tufft för mig nu, jag som alltid varit favoriten hos hundarna - men nu är det nog Viktoria som är högst i kurs hos de flesta     .

 
Banjo med sin älskade and

 
Skaka, skaka ur vattnet - Banjo och Bertil. Ser ni Bertils fina underbett   

 
Ja för Bertil fick bada han också igår, han var faktiskt riktigt duktig att simma när han väl fattade vad han skulle göra (dvs inte klättra på husse för att han skulle lyfta upp honom...).

 
Matte, rädda mig!!!

 
Nja, du husse - inte tänker jag då lyssna på dig inte.... 

 
Min and, bara min - sån tur att Fläder är i koppel!

 
Kom hit om ni törs   

 
Ett sista bad innan det var dags att åka hemåt... Kan säga att det var väldigt nöjda hundar sedan när de kom hem. Banjo sov i soffan, han var på gränsen till medvetslös nästan   .

Idag blev det inget bad för dem, var lite svalare idag också. En promenad med lite Pokemon-jakt blev det istället, nu är jag på level 5 så känner mig så nöjd så   .