.. på nya året är redan över. Ja, att tiden går snabbt är nog de flesta överens om. Snart är det faktiskt vår igen, ska bli så otroligt skönt - redan nu märks det skillnad på att dagarna är ljusare och det betyder så mycket för orken och humöret   .

Sist jag skrev ett blogginlägg var när jag sammanfattade förra året, har haft svårt att hitta inspiration att skriva några blogginlägg - tycker det blir mest samsamma i alla inlägg...

Men ska iaf försöka lite av vad som hänt under början av året. 

Jag fyllde ju 50 år den 3:e januari, och som jag har våndats över det. Skulle jag ha fest, eller skulle jag inte ha fest - skulle vi resa bort eller vad sjutton skulle vi göra? Kom fram till att det var svårt att ha en fest i den tiden på året, var nog inte många som skulle komma... och resa bort kändes inte heller aktuellt. Just detta år var det som sämst med lediga dagar kring jul och nyår. Så det fick bli att vi var hemma och bara tog det lugnt. Några stycken kom och uppvaktade mig under dagen och det uppskattade jag MYCKET     . 

På kvällen skulle vi åka till restaurangen Church street i Gävle och äta - men vi blev så otrevligt bemötta där att vi vände och åkte tillbaka till Sandviken istället där vi åt gott på restaurang Charly's istället.

Det är ju lite upphaussat att fylla 50, såklart känns inget annorlunda nu än det gjorde när jag var 49 så just nu känns det bara skönt att det är över. 10 år kvar till 60 - och 15 år kvar till pension   . Känns bara bra faktiskt, om jag bara får ha hälsan i behåll kan jag inte tänka mig något bättre än att bli gammal. Skulle aldrig vilja vara barn igen och ha allt framför mig som jag gått igenom. Som ett barn sa till mig för ett litet tag sedan "Du börjar se gammal ut - du ser nästan ut som en farmor nu." Så otroligt lämpligt med tanke på att jag ska bli farmor om några veckor bara   .

Det här är tänkt att bli ett lugnt år vad det gäller utställningar, det sa jag också förra året och jag tycker att det kändes så också. Vi åker inte alls på lika många utställningar längre som vi gjorde förr, men för många verkar det ju ändå som väldigt många - det förstår jag ju... Och med tanke på att vi hunnit med tre utställningar hittills i år fastän det bara gått en dryg månad av året så kan man ju undra... Svårt att låta bli när vi har så fina unga hundar nu att ställa ut   .

På My Dog i Göteborg var det de unga hundarna som gjorde mig allra stoltast. Dag 1 blev unga Saga (Barecho Whirl Of Luck) bästa tik med sitt första Cert samt BIM. Men inte nog med det, hon blev också BIS-1 Junior av otroligt många juniorer i finalen. Ni kan tänka er hur nervös jag var när jag såg att hon var kvar för placering, hua - så mycket värre att vara utanför ringen än när man är där själv!
 
Stort grattis till Lisa Årdh (kennel Lizziardh's) och Saga (Barecho Whirl Of Luck) till BIS-juniorvinsten!!

 
En annan "upcoming star" var Yalla (Barecho You Rock My World) som blev BIS-2 valp dag 1 och BIS-3 valp dag 2 - nu är han kvalificerad till Puppy of the year 2018   .

Dag två blev syskonen Paco BIR och Pasta BIM - tvåa bästa tik stod Curry med sitt åttonde CERT!
 
Paco slutade som BIG-2

 
Men roligast den dagen var nog ändå att vi blev BIS-2 uppfödargrupp med en grupp hundar från fyra olika kombinationer och från juniorklass till veteranklass. Det är inte så lätt att placera sig när hundarna inte är enfärgade och där man inte har lika kläder som handlers, så detta kändes extra roligt tycker jag - så kul också att få dela det med sina valpköpare   .

Två kullar väntar vi i slutet av februari, Pasta är dräktig - men jag tror inte det är så många. Vad det gäller Britta är det svårare att säga - men det visar sig med tiden, vi håller tummarna att det ska bli ett gäng valpar för nu längtar vi verkligen efter småtassar här hemma igen.

Marron (Barecho Viking Power) har fått ett underbart nytt hem i Gävle - hos "gamla" valpköpare till oss. Känns otroligt bra, där vet jag att han kommer få ett kärleksfullt och bra liv   . Yippie (Barecho Yes Yes Yes) har också flyttat. Hon var ute på prov hos en tjej i Stockholm i ett par dagar. När tjejen ringde efter två dagar och sa att Yippie var lite osäker ute och inte ätit så bra sa jag direkt att hon skulle komma tillbaka med henne. Om man inte förstår att en hund som är 9 månader behöver mer än 2 dagar på sig att anpassa sig, jaa då ska man nog inte ha hund alls i mina ögon. Det var nog någon mening med det, någon vecka efter detta hörde en jättebra familj av sig från Södra Sverige så där bor Yippie nu.

Vi har fyra tikar ändå här hemma i ungefär samma ålder (Svea, Curry, Dilba och Fläder) så det kändes som det räckte - så därför beslöt vi oss för att placera om Yippie. Alltid sorgligt när man haft dom så pass länge - men jag vet att om de bara kommer till ett bra ställe är det vad som är bäst för dem, även om det känns jobbigt själv...  

Nu i lördags var vi på utställning i Mjölby. Varje gång säger jag aldrig mer kalla ridhus - men ändå är jag där igen året därpå   . Min karaktär är inget vidare kan man väl säga...

Vi hade 3 ESS och 1 cocker anmälda - och vi hade jättebra resultat med oss hem från alla dessa!
Cockern Svea (Backhills Just Awesome) blev trea bästa tik med sitt andra CERT, proffsigt visad av Stina Frankesjö. Ja, för såklart krockade det med springerbedömingen...
Yalla (Barecho You Rock My World) debuterade i juniorklass och den vann han, han blev sedan trea bästa hanhund med Res-CERT. 

 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) blev BIS-1 veteran, förutom att hon dessutom blev tvåa bästa tik - endast slagen av vår egen Curry..

 
... Curry (Barecho U Must Be The One) blev bästa tik med ännu ett CERT, sedan vann hon också BIR och slutligen placerades hon som BIS-4!

Nej, nu måste jag avsluta - ska iväg och handla igen till nya sovrummet. Jag som aldrig varit mycket för inredning och sånt "trams" är sååå nöjd med sovrummet så nu ska allt möjligt inhandlas dit   .

... och det här kommer att vara ett år jag inte glömmer i första taget. Ett så jobbigt år hälsomässigt, men också ett år där jag lärt mig mycket och omvärderat en hel del.

Året började med att jag fick komma hem från sjukhuset efter flera veckors vistelse där pga min operation av hjärntumören. De första månaderna av året innehöll bara återhämtning därefter, jag som gillar att ha saker att göra hela tiden fick till slut acceptera att det helt enkelt inte gick. Jag blev helt slut av att gå i en trapp, så fort jag gjorde någonting var jag tvungen att vila dubbelt så lång tid, minst. Skitjobbigt var det faktiskt nu såhär i efterhand, när jag var mitt i det försökte jag vara positiv ändå och glädjas åt de miniframsteg som skedde dag för dag. Och det mantra jag upprepade för mig själv om och om igen när det kändes som värst var att snart är detta ett minne blott och jag kan återigen göra allt jag vill. Och så är det ju nu, jag känner mig i det närmaste återställd - visst synen blir aldrig helt okej på det vänstra ögat och de mediciner jag äter nu får jag nog fortsätta med resten av livet. Tycker dock att det inte är något problem, jag kom undan alltihopa bättre än vad både jag och många andra trodde ett tag!

I slutet av februari började jag jobba igen, som förskollärare på Trollgårdens förskola här i Årsunda, där jobbar jag fortfarande på 50 % och det är helt perfekt tycker jag. Jag hinner med allt jag har här hemma med hundarna och hemmet, sedan får jag ändå möjligheten att jobba med det jag tycker är så otroligt roligt   !

Fem springerkullar har vi haft under året, första kullen föddes redan 20 januari. Föräldrar till den kullen var CH Mountjoy Scurry Simon "Kino" och Barecho Need I Say More "Nellie". Fyra valpar blev det i den kullen och den som setts mest ur den kullen är "stjärnan" Barecho Xtra Sweet "Sindy".

 
"Sindy" har vunnit flera BIS-valp under året och står nu i startgroparna för juniorklass under början av 2017. Ägare till henne är Eva Hellstrand, kennel Wilmio's.

Nästa kull föddes ett par veckor efter, den 6 februari. Föräldrar i den kullen var CH Trollängens Ohio "Tage" och CH Barecho Party In My Head "Pasta". Åtta valpar blev det i den kullen, fyra hanhundar och fyra tikar. 

Flera stycken som ser riktigt lovande ut i den kullen, vi behöll själva tiken Barecho What Dreams Are Made Of "Fläder" och hon likaväl som hennes bror Barecho When It Has To Be Good "Banjo", som bor hos sonen Henric och hans sambo Viktoria, är lite sena i utvecklingen så de kommer nog ut mer i ringarna till senvåren-sommaren skulle jag tro. 
 
"Fläder" har blivit BIR-valp under året som gått, men oftast stått tvåa i klassen efter "Sindy"   eller blivit BIM-valp mot sin bror...
 
..."Banjo". Han har blivit BIR-valp ett flertal gånger under året samt även blivit BIS-valp placerad på SKK.

 
En annan bror är Barecho With Class And Style "Xavi" som jag tycker påminner en hel del om sin morbror "Paco". Ska bli spännande att få se honom på utställningar under 2017. "Xavi" bor tillsammans med flera andra springers hos Marja-Leena Nikitin i Hällefors.

 
Ytterligare en lovande bror finns i den kullen, Barecho Way To Fame "Bacon" - han kommer förhoppningsvis att visas några gånger också under det kommande året. Ägare till honom är Johanna Eén, Österfärnebo.

 
En riktigt fin syster finns i kullen också, nämligen Barecho Whirl Of Luck "Saga" som under 2016 vunnit flera BIR-valp och BIS-valp placeringar. Ska bli spännande att följa henne under 2017. Ägare till henne är Lisa Årdh, kennel Lizziardh's.

Årets tredje kull föddes 27 april och föräldrarna till den kullen var CH Lelica's Rock The Stage "Ethan" och CH Barecho Glint Of Gold "Gizza".
I den kullen behöll vi både en hanhund och en tik.
 
Hanhunden Barecho You Rock My World "Yalla" blev BIS-valp på SSRK:s utställning i Åstorp i november, vi är supernöjda med honom och ser verkligen fram emot att få visa honom under 2017. 
 
Hans syster Barecho Yes Yes Yes "Yippie" ser också lovande ut, vi har dock beslutat oss att leta efter nytt hem åt henne - mest av den anledningen att vi har så många unga tikar nu och vi måste hinna med dom också...

Flera riktigt fina hanhundar finns i den kullen så jag hoppas några av dem kan komma ut och visa upp sig på någon utställning under året!

Fjärde kullen blev född 28 maj och där var föräldrarna CH Charm And Passion Avendesora Poland "Donovan" och Peasblossom Kashmir "Twiggy". Tre hanhundar och fyra tikar blev det i den kullen, en av valparna drabbades där av något som heter Juvenil Cellulit - jag hade förstås hört talas om det, men aldrig drabbats av det tidigare. Men ju längre man håller på med uppfödning, ju mer drabbas man av.... Tyckte så synd om tappra "Zamson" som lyckligtvis blev helt återställd, även om det tog några månader och han såg "märklig" ut där ett tag   . Det finns några lovande även i den kullen som vi hoppas kommer att ställas ut någon gång under 2017.

Femte och sista springerkullen för året föddes 18 augusti. Där blev det en favorit i repris som far, nämligen Fritz-sonen CH Goldmoore's Gold Dreamer "Sammy". Mor till valparna var CH Barecho Devil Wears Prada "Miranda" som efter denna kull nu ägs helt av Carolina Lindblom. Flera riktigt superfina valpar blev det i den kullen, hela fem stycken har exporterats utomlands. Dock finns det flera fina valpar kvar i kullen här i Sverige och de ser jag mycket fram emot att få följa i ringarna under året.

 
En av dem är tiken Barecho Appealing Gold "Aimee" som bor hos sin far på Kennel Goldmoore's   .

En affenpinscher-kull blev också född detta år, med kejsarsnitt den 11 november. Att ingen av de valparna överlevde skrev jag om i förra blogg-inlägget, så otroligt sorgligt och verkligen hunduppfödningens baksida...  .

Några utställningar har vi varit på också under året, betydligt färre än när vi ställde ut som mest då vi var på ca 35-40 utställningar på ett år. Förra året blev det 24 stycken och det kan ju låta mycket, men för oss har det varit en markant minskning. Såklart finns det flera orsaker till det, framförallt att jag inte varit frisk under året - men också att intresset för utställningar har minskat hos mig, det är liksom inte som det var förut tyvärr. Domarnamnen är också en orsak, en och samma domare dömer många gånger på ett år och det är inte så kul - eller så är det domare från länder där de knappt har sett en springer i en bok och det känns faktiskt helt värdelöst. Hur det blir under 2017 får vi väl se, när man har fina unga hundar att visa upp vill man ju det förstås - men skulle inte tro att det blir fler utställningar för oss under nästa år än det var under 2016.

Men vi förstås jätteglada och mycket stolta över de resultat vi fått under året, t.ex har våra egna/uppfödda hundar totalt vunnit bl.a 28 X BIR, 18 x BIM, 25 x CERT, 13 x CACIB, 8 x BIG-placeringar på SKK, 6 x BIS-1 veteran varav 3 på SKK samt 6 x BIS-1 valp   ! Sedan har också 9 nya vinnartitlar erövrats   .

 
C.I.E NORDUCH FIUCH EUW-13 FIV-13 WW-14 NOV-15 HeV-15 NORDV-15 Barecho Glint Of Gold "Gizza" är utställd endast tre gånger under året. Första gången var SSRK Mjölby där hon blev BIR och BIS-2, sedan lyckades hon även bli BIM på SKK Int. i Malmö. Husse här hemma gnäller över att vi inte tar med Gizza på utställning så får väl se om han lyckas övertala mig att ta med henne lite mer nästa år...

 
Vår pantertant C.I.E NORDUCH NORDV-10 NOVV-15 DKVV-15 HeVV-15 FIVV-15 NORDVV-15 VEUW-16 Barecho Poetry In Motion "Pärlan" har haft ett väldigt bra år. Här på fotot vinner hon Veteranklassen på Crufts, denna superkritik fick hon av domaren Mrs Nicola Calvert "This exhibit pleased me. Her outline was attractive. Beautiful feminine head with soft expression and a headpiece that showed the work that a Springer should have and sadly so many do not. Lean strong neck into fabulous shoulder placement with oh so correct return of upper arm and lay back to die for. Strong mature body with deep ribs. Her angulation at the rear was complemented only by equal amounts at the front  and she moved around the ring with aplomb. Lovely exhibit."
I övrigt har hon vunnit flertalet BIR här hemma, samt att hon blivit BIS-1 veteran 5 gånger, varav 2 hos SKK. Jag skulle tro hon blir Årets Veteran - dock är inte det fastställt ännu. Ytterligare en titel har hon fått lagt till under året också, nämligen när hon blev Bästa veteran på Europavinnarutställningen i Bryssel - titeln hon fick är VEUW-16 (Europaveteranvinnare-16). Än så länge är hon pigg och fräsch, men hon blir 10 år under nästa år så vi får se hur länge hon ställs ut, man vet ju aldrig med gamla hundar   .

 
Apropå Crufts så är vi också mycket stolta över att fina C.I.E SEU(u)CH NOUCH EECH SEV-11 EEV-13 Barecho Devil Wears Prada "Miranda" placerades som tvåa i den mycket prestigefulla klassen Open bitch, även hon fick en fin kritik av domaren "Elegant bitch a little taller than 1. Appealed in head and expression. Long neck, well engineered shoulder. Well developed body and good legs and feet. Longer cast girl but moved well on a long stride."

 
Under året har vår nya "stjärna" JEUW-16 SEJV-16 FIJV-16 FIV-16 Barecho U Must Be The One "Curry" visats en hel del, och det var länge sedan vi hade en tik vi är så nöjda och förväntansfulla med - ja, ända sedan när "Clådan" var ung skulle jag säga. Curry debuterade bra precis 9 månader gammal med att bli BIR och BIS på SK Västras utställning i Hofsnäs, dagen efter fick hon sitt första Cert. Hon har sedan vunnit fyra titlar samt blivit BIR och BIG-placerad hos SKK två gånger. Flertalet Cert har hon förstås också erövrat. Under hösten har hon tappat en hel del päls (efter löpet), men det verkar börja komma tillbaka nu lyckligtvis - så att visa henne under nästa år är nog nästan det jag ser fram emot mest vad det gäller utställningar   !

 
Currys vackra mamma SEU(u)CH Barecho Either With Or Without You "Enya" är sparsamt utställd under året, mycket stolta är vi över hennes BIR/BIS-vinst på SK Östgötas utställning för Eva Frisk, kennel Beeline. Ägare till Enya är Maria Herbertsson, kennel Windcraft. 

 
SEU(u)CH JEUW-14 SEJV-14 HeV-16 Barecho Party In My Head "Pasta" fick en till titel nu när vi var i Finland för några veckor sedan. Då blev hon bästa tik och Helsingforsvinnare-16 för domare Tarja Hovila, kennel Adamants. "Pasta" är anmäld till My Dog - men efter det blir det vila för henne då hon är precis nyparad.

 
C.I.E NORDUCH EECH LVCH NOVV-14-16 NORDVV-14 SEVV-15 Barecho Most Wanted "Winston" fortsätter att glänsa i ringen, han var 2015 års Årets veteran och har i år än en gång blivit BIS-1 veteran på SKK - närmare bestämt på hemmaplan i Sundsvall. "Winston" lyckades även få ännu en titel under året, titeln NOVV-16. Ägare till "Winston" är Emelie Ingelsson och Agnetha Meijer-Ingelsson.

 
Winstons "hemmakompis" Barecho Spitting Image "Justin" har växt till sig och blivit otroligt fin, ska bli superkul att följa hans framfart i ringarna under 2017. Redan som ung junior har han lyckats blivit BIR flera gånger och även BIS-placerad på SSRK, detta för bl.a domare Tarja Hovila, kennel Adamants. 

 
Största stjärnan under året har förstås varit C.I.E NORDUCH JWW-14 FIJV-14 WW-15 NORDV-15 SEV-16 HeV-16 Barecho Play Now Pay Later "Paco". Han blev för andra året i rad Årets Utställningsspringer - otroligt roligt och något vi förstås är väldigt stolta över! Under året har han blivit BIS på SK Mellans utställning under domare Anette Erlandsson, kennel Trollängen. I övrigt har han flertalet BIS-2 på SSRK och totalt 12 BIR. Två nya vinnartitlar har han fått under året och dessutom championtitlarna C.I.E och NORDUCH. 

 
Våra affenpinschrar har inte ställts ut mycket under året, det är helt enkelt omöjligt känns det som att visa fler än en ras på utställningarna.... Tråkigt, men extra roligt de gånger vi har möjlighet att visa dem! C.I.B NORDUCH Velvet Dandy's Wishful "Tyra" har ställts ut endast en gång i år och blev då BIR. Hennes son FIJV-15 HeJV-15 Barecho Bardolino "Bertil" har ställts ut två gånger under året och då fått 2 x CERT, 1 x CACIB samt blivit BIM och BIR!

För våra cockrar har det också gått bra, trots sparsamt utställande.

 
Vår egen Backhills Just Awesome "Svea" fick sitt första CERT på utställningen i Visby, hon blev även bästa tik-3 då.

 
Allra roligast på cocker-sidan har förstås varit att SEU(u)CH SEV-16 Barecho Flower Power "Björkman" fick sitt championat samt även blev bästa hanhund och Svensk Vinnare-16! Ägare till honom är Lotta & Stina Frankesjö.

Jag har också blivit färdig domare på några raser till under året; Nederlandse Kooikerhondje och Portugisisk Vattenhund. Samt att jag har påbörjat utbildningen på raserna Whippet och Saluki, hoppas få tillfällen att göra färdigt utbildningen på de raserna samt några raser till ev under 2017.

Dömt har jag gjort några gånger under året, väldigt roligt var det att få döma Labrador Retriever i Moheda i början av mars.

 
Men det som var mest speciellt under året var förstås när jag fick döma i England i slutet av februari. På fotot ses Dog-CC vinnaren som även blev BIR - Melverly Buona Notte och Bitch-CC vinnaren som blev BIM - Dexbenella Derethea. En mycket speciell dag för mig   .

 
En resa till Spanien hann David och jag med också i början av maj - såå skönt och avkopplande var det.

Lite rust av huset och tomten har vi hunnit med i år när vi inte varit på lika många utställningar   .

 
Staketet blev äntligen färdigt, vi har ju bara bott här i 12 år så var kanske dags...

 
Min dröm om en Walk-In-Closet gick i uppfyllelse, och nu håller vi som bäst på att rusta sovrummet. Foton på det kommer förstås när det är färdigt. 

Att jag snart fyller 50 är inte så speciellt, men att barnen är så stora nu känns både och. Saknar tiden när de var små, men känner mig så stolt över dem och hur de är   . Thomas bor fortfarande i Malmö och det är lite jobbigt att vi inte träffas så ofta, men desto mysigare de gånger det sker. Han blev 27 år i oktober och jobbar nu på ett ställe han trivs jättebra på, vi hoppas han kommer få stanna kvar där under nästa år också. Hans gulliga flickvän Emma var uppe här i somras, tyvärr var hon inte med nu i jul men vi hoppas få tid att umgås senare istället.

Jacob som fortfarande bor hemma fyller 18 år på nyårsdagen, jag fattar inte att vår "minsting" är så stor nu... Han går på gymnasiet i Sandviken - Göranssonska skolan och där trivs han bra. Förutom det håller han på och försökter ta körkort - och det ska bli SÅ SKÖNT när han fått det!
Henric fyllde 25 i november, han och hans fantastiska sambo Viktoria köpte en helt underbar gård nu i höstas. 
 
Ett jättefint ställe där jag tror de kommer att trivas hur bra som helst. Henric jobbar på plantskolan i Österfärnebo där han trivs kanonbra.

Allt som allt tror jag 2017 kommer att bli ett fantastiskt bra år, och förstås så är det vi allra mest längtar efter att Henrics och Viktorias bebis ska födas i slutet av februari och vi ska få bli farmor och "farfar" - tror inget kommer att kunna slå det     .

Så gott slut och ett härligt, gott nytt år önskar vi er allihopa!! 

Som ni kanske minns födde Affenpinschern Agda sina valpar en hel vecka för tidigt, eller födde gjorde hon ju inte - det blev kejsarsnitt då en valp dött i magen. En annan valp dog efter bara någon timme, men sedan hade hon fina Clary som såg livskraftig ut. 

Först fick vi, eller mest mamma då jag var borta då, kämpa för att Agda skulle ta till sig den. Man förstår ju att det är konstigt att vakna upp efter ett snitt när det är första kullen och så ligger det en valp där helt plötsligt. Men det tog bara någon dag så var Agda så gullig med den lilla. Den åt hur bra som helst de första veckorna och sedan helt plötsligt ville den inte äta mer. Agda hade då lite mjölkstockning och om valpen blivit dålig av mjölken eller om hon fick det för att valpen sluta äta är ju svårt att säga.

Sedan har vi kämpat med den lilla, när jag varit borta av olika anledningar har mamma vakat över henne och handmatat henne. Vi har verkligen slitits mellan hopp och förtvivlan dessa veckor - ena dagen har hon sett mycket bättre ut och sedan sämre igen. Självklart har vi varit hos veterinären med henne flera gånger, men något egentligt fel gick inte att hitta på henne. Hon fick penicillin - men blev aldrig riktigt bättre. Och man frågar sig ju om och om igen, vad ska man göra? Ska man fortsätta mata till eller låta naturen ha sin gång?

Jag är alldeles för "blödig" för att föda upp hundar känns det som ibland, jag kan inte bara låta bli utan vill verkligen göra ALLT för att ge den chansen att bli bra. Och jag och mamma gjorde verkligen allt i vår makt för att rädda henne, men hon blev hastigt sämre för några nätter sedan - hon ville inte svälja det jag matade i henne och då förstod jag ju... Jag och Agda sov hos henne natten hon somnade in, det gick helt lugnt till  - hon bara somnade för att aldrig vakna igen. Men så ofantligt sorgligt ändå, jag var orolig för hur Agda skulle reagera - men hon bara luktade på henne när hon var död och sedan hoppade hon ur lådan och gick därifrån. Hon gick in i valprummet och kollade några gånger, men hon har inte verkat ledsen eller deprimerad på något sätt. Hon har nog förstått hela tiden på nåt sätt vad som skulle hända...  .

Man kan ju undra vad som hände, om det var något medfött fel på henne? Det kom mat igenom nosen ibland på henne, men jag kunde inte se någon gomspalt. Kan ju förstås ha varit en väldigt liten sådan som inte går att se så lätt? Eller så var det något "skit" med hela kullen - har tänkt på herpes också förstås, men Agda har ju knappt träffat någon annan hund så hur skulle hon ha kunnat få den smittan? 

Var nog bara otur, frågan är om man ska herpes-vaccinera Agda innan man parar om henne - alternativt ge henne någon form av antibiotika? Vi får se vad det lider, just nu känns det bara så tomt här hemma utan lilla Clary...   

...sedan min hjärntumör blev bortopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Att ett helt år redan har passerat känns märkligt då jag minns allt som om det vore igår - samtidigt som mitt liv mer och mer är tillbaka där det var innan allt detta hände. Fast helt som vanligt blir det förstås aldrig, när man går igenom jobbiga saker blir man aldrig riktigt den man var innan, på gott och ont. 

Nu har jag inte alls varit med om det värsta man kan drabbas av, många andra har gått igenom betydligt värre saker - men det är ju inte heller någon tävling om vem som haft det jobbigast, utan ens egen upplevelse av det man går igenom är just ens egen och den kan ingen ta ifrån en. Jag tror de allra flesta människor har gått igenom saker som varit påfrestande, ingen jag känner som kommit upp lite i ålder har levt ett liv i ständig "gräddfil" - nej, vi har alla vår ryggsäck att bära. Av den anledningen borde vi vara snällare mot varandra, vara lite mer förstående och faktiskt unna våra medmänniskor lite medgång och glädje de gånger de får det   .

När jag tittar på de foton som togs kring tiden vid min operation är jag så glad nu att det gått ett helt år och att jag har detta bakom mig. Det sades att just det psykiska brukar komma efter operationen, när man inser vad man gått igenom och vad som kunde ha hänt. Men, tack och lov har jag inte haft mer än väldigt korta perioder där det känts jobbigt - hundarna har varit en stor räddning där tror jag. De kräver sitt oavsett om man mår dåligt eller inte, och de ger så mycket tillbaka att det för mig iaf har varit omöjligt att må speciellt dåligt. 

Jag har dock lärt mig en hel del under detta år, både om mig själv och om andra. Har insett att vissa som kallat sig mina vänner mest funnits där när de haft behov av mig, inte när jag behövt dem eller velat ha hjälp på olika sätt. Andra som jag kanske inte tänkt på som mina nära vänner, har istället visat sig vara fantastiska på att ställa upp och alltid haft tid och ork att lyssna på mig när jag behövt prata av mig. Och det är väl som det sägs, i nöden prövas vännen...   

Vad och vilka som är viktiga i ens liv och vad/vilka som inte är det är också något som kommer som en "bonus" när man drabbats av något dylikt, man inser att livet faktiskt är rätt så kort och att vad som helst kan hända. Det gör att man inte vill slösa bort sin tid på vad som helst, och det här är hos mig en ständig process nu - jag försöker att omvärdera det mesta hela tiden och frågar mig om det är viktigt eller inte - och om detta verkligen är något jag vill göra? 

Här kommer några foton från förra året:

   
Ber om ursäkt för de otäcka bilderna, men jag är rätt så fascinerad fortfarande över att de sågat sig in i skallbenet och sedan häftat ihop det. Och att inget blev skadat under tiden de "grävde" inne i hjärnan. Ja, hypofysen blev ju skadad - men inget "väsentligt".  
 
Ett kort på David måste komma med också, vet inte hur jag skulle ha orkat med denna jobbiga tid efter operationen utan hans ständiga positivitet, kärlek och glädje     .

Så nu kör vi ett år till och hoppas på att jag ev får sluta äta några fler av mina mediciner - men annars är det helt okej som det är nu också. Jag orkar göra det jag vill och det känns otroligt bra med tanke på hur kraftlös jag var i våras   . Men såhär i efterhand var det väl inte så himla smart med den rivstart jag hade efter min sjukskrivning på drygt 2 månader - eller så var det just det jag behövde kanske för att komma igång? Ingen idé att gräma sig över det nu iaf - bara att se framåt och vara glad för varje dag man får     .

Avslutar med denna som jag använt även i andra sammanhang, tycker den är så otroligt bra när man gått igenom en jobbig tid. Under tiden det var som jobbigast hjälpte det mig mycket att tänka att detta snart bara är ett minne, snart är jag i "ljuset" igen istället för nere i "mörkret"...
 

.. on how we can help new, interested and eager breeders and dog owners in our breed? The idea was awakened by a post I saw on FB associated with my blog about how the exhibitions have become.

I think the idea is good - a lot of old knowledge held by those who have had the breed for a long time is lost if there is no younger person that takes over their breeding. I that happens it's natural to share their knowledge with that person. But all the others? All people who have  so much knowledge and experience that has never taken advantage of? It is sometimes said that the young, new breeders are not interested in the old knowledge. Well, I think it has been said so about the young people at all times. The young ones don't understand anything    So I do not know if I agree with that. Certainly there are some who do not have the right interest in dog breeding, but it usually prove quite so fast. I think most people who begin to breed actually want to learn about breeding and the breed, or I hope so at least. We have all gone through different stages as a breeder, I myself was much more sure of things in the beginning as a breeder - but I have become wiser with the years.

I was lucky to buy my first dog from a breeder who was willing to teach me about the breed. When it comes to breeding in general I have learned from birth... So instead of us "old" scoffing at the new breeders with words like they're still not interested, maybe we should put some effort in helping them?

I do not know quite how to handle this with mentors, but my thought is that the breed club would be responsible for presenting various mentors. I think there should be some criteria in order to get to be a mentor and that it should be in certain areas where they have proven to have knowledge and experience. As an example, you could have a group of mentors where it's all about the breed's history and a requirement then perhaps should be that they have bred and owned the breed for at least 30 years? Another group of mentors might be breeding, and then the requirement would be that the mentor must have bred at least 15 litters.You understand the principle. Then there are lots of topics you could be a mentor in such as exhibition, hunting, obedience - anything where the mentor has its special interest and where the new breeders then could more easily get in touch with a mentor who signed up to be one who wants to help others.

I think the best would be if the breed club sets up the criteria for mentors and then put up an advert about this in which the ones who are willing to be mentors sign up. After that it can be on the club's website a list where new breeders (or old ones too, we also need help sometimes ...) can get in touch in a natural manner to someone who they know are willing to help. You can have multiple mentors, I think, but then it may not be called a mentor .... But the point is that the knowledge held by those who have been active in a specific area and done well there will be able to help those who are ambitious and want to learn more.

Perhaps this is nothing that would work, if you have any other suggestions on how to do to maintain the knowledge from those who have had the breed for many years, I'm all ears!

... på hur vi kan hjälpa nya, intresserade och vetgiriga uppfödare och hundägare inom våra ras? Tanken väcktes av ett inlägg jag såg på FB i samband med min blogg om hur utställningarna har blivit. 

Idén är bra tycker jag - mycket av gamla kunskaper som finns hos de som hållt på med en ras länge försvinner om det inte finns någon yngre förmåga som tar över ens uppfödning. Då sker det ju naturligt att man delar med sig av sina kunskaper till den personen. Men alla andra? Alla som har så mycket kunskap och erfarenhet som aldrig tas tillvara?

Det sägs ibland att de unga, nya uppfödarna inte är intresserade av den gamla kunskapen. Nåja, jag tror att det har sagts så om allting i alla tider. Ja de där ungdomarna - de begriper då inget de   . Så jag vet inte om jag håller med om det till hundra. Visst finns det säkert några som inte har det rätta intresset för hundavel, men det brukar visa sig ganska så fort. Jag tror de allra flesta som börjar föda upp faktiskt vill lära sig om uppfödning och rasen, eller jag hoppas det åtminstone. Vi har väl alla gått igenom olika stadier som uppfödare, jag själv var betydligt mer säker på saker och ting i början av min uppfödarkarriär - men har blivit klokare med åren. jag hade dock turen att köpa mina första hundar från en uppfödare som var villig att lära ut om rasen, vad det gällde uppfödningen fick jag ju med mig det från födseln i princip.

Så istället för att vi "gamla" fnyser åt de nya uppfödarna med orden de är ändå inte intresserade, kanske vi borde lägga manken till och hjälpa dem i större utsträckning?

Jag vet inte helt hur man skulle kunna hantera det här med mentorer, men jag tänker mig att rasklubben skulle ha ansvaret för att presentera olika mentorer. Jag anser att det ska vara vissa kriterier för att man ska få bli mentor och att det ska vara inom vissa områden där man visat att man har kunskap och erfarenhet. T.ex skulle man kunna ha en grupp med mentorer där det handlar om rasens historia och ett krav då kanske skulle vara att man fött upp och ägt rasen i minst 30 år? En annan grupp med mentorer kanske skulle vara avel/uppfödning och då skulle kravet kunna vara att man ska ha fött upp minst 15 kullar. Ja ni förstår principen kanske. Sedan finns det ju massor av ämnen man skulle kunna vara mentor i som t.ex utställning, jakt, lydnad - ja där man har sitt specialintresse och där de nya uppfödarna då lättare skulle kunna ta kontakt med en mentor som anmält sig att vara en som vill hjälpa andra.

Jag tänker mig att rasklubben sätter upp dessa kriterier för mentorer och sedan går ut med ett upprop där de som kan tänka sig vara mentorer anmäler sig. Sedan kan det på klubbens hemsida finnas en lista där nya uppfödare (eller gamla också, vi behöver också hjälp ibland...) kan höra av sig på ett naturligt sätt till någon de vet är villig att hjälpa till. Man kan ha flera mentorer tycker jag, fast då kanske det inte ska kallas mentor.... Men vitsen är att den kunskap som finns hos de som varit aktiva inom ett område och gjort bra ifrån sig där ska kunna hjälpa de som är ambitiösa och vill lära sig mer.

Kanske är det här inget som skulle fungera i praktiken, har ni något annat förslag på hur man skulle kunna göra för att bevara kunskapen som finns hos de som haft rasen länge så är jag idel öra!

... ändå får hundutställningarna känns det som   . Jag säger inte att det är någon lätt sak att förändra, men när det är så många som känner att utställningarna idag inte är det vi i grunden vill att det ska vara så måste vi tillsammans kunna göra något åt det. 

Men hur kan vi förändra det? Att någon annan ska visa ens hund tror jag dessvärre inte på, inte heller att domarna inte får ha vänner på FB osv. Visst vill va ha domare som är "riktiga" hundmänniskor? Då kan de inte heller leva helt isolerat från omvärlden. Jag personligen ställer allra helst ut för de som är aktiva själva som uppfödare och utställare (eller har varit tidigare), just för att jag har mer respekt för dem och jag tror också att de många gånger har mer respekt för mig som utställare. Att man sedan inte ställer ut för dem man umgås med privat titt som tätt, det tycker jag är en självklarhet... Men, hundsporten är inte större (inte här i Sverige iaf) än att man som domare känner många uppfödare och utställare. Jag som t.ex är en så aktiv utställare och uppfödare själv inom min ras (Eng. Springer) skulle aldrig kunna döma min egen ras om ingen som känner mig skulle kunna ställa ut. En del tycker det är svårt att döma sin egen ras just för att man känner alla. Jag håller inte alls med, jag älskar att döma Eng. Springer och känner inte alls att det är jobbigt att jag känner till de flesta som är i ringen. 

Inte heller tycker jag det är ett problem att handlers "klär upp sig" eller visar hunden på ett visst sätt. Utställaren har betalt för att ställa ut och har då rätt att både klä sig och visa hunden som den vill. Det är hur domaren ev påverkas av detta som måste ändras. Visst har vi alla hört att när det kommer domare t.ex från USA så måste man ha dräkt annars har man ingen chans... Tja, då kanske det helt enkelt är så att vi inte ska bjuda in domare som tycker att klädseln på handlern är viktig? Det kanske är där vi ska börja? Men vi kan också se nordiska domare som när det kommer in en uppenbar nybörjare i ringen med vanliga kläder och där hunden inte visas på det "proffsiga" sätt som de andra, väldigt ofta får VG på sin hund, den hunden kanske inte är den som ska vinna och bli BIR - men som helt klart är av en kvalitet som borde ge ett CK. Dessa utställare är ibland dömda på förhand - händer mycket oftare med utländska domare enligt min uppfattning, men även vi svenska domare borde kanske titta lite extra på dessa hundar. 

Vi som ställer ut ofta borde också bli bättre på att ta hand om nybörjare, hur ska sporten kunna överleva annars? Man kan tänka sig hur det ser ut för en som första gången kommer till en utställning. Alla verkar så proffsiga och de sitter i sina läger utan att knappt ens säga hej till de som är på sin första utställning. Man förstår verkligen att de ställer ut en gång och aldrig mer... Det här är något jag verkligen tar till mig och ska bli bättre på!

Mer då? Ja som sagt ingen enkel lösning finns på detta. Tror det generellt måste till en förändring av själva mentaliteten kring detta. Domarna måste bli mer självsäkra och göra det som de känner är rätt för dem, just den dagen de dömer. Inte tänka på vad andra domare ska tänka och tycka, inte tänka på vem som dömer gruppen och att hunden ska passa där, inte tänka på vad hunden vunnit förut, inte tänka på om utställaren blir sur eller inte - bara känna sig säker i att såhär tycker jag just nu och så blir det! En domare som gör ett "dåligt" jobb kan bli bättre, för ingen är heller "världsmästare" första gången den dömer en ras - men en domare som är osäker och försöker vara andra till lags blir aldrig bra... Är det sedan samma hund man satt upp 10 gånger tidigare som man tycker bäst om, tja då ska den vinna. Att falla i fällan - oj nu måste jag göra något nytt är inte heller rätt. Bästa hunden just den dagen ska vinna!!

Det är ju också så att de flesta hundar som är väldigt framgångsrika ÄR bra. Många klagar på att det bara är de "kända" uppfödarna som vinner, och visst vinner de ibland med hundar som inte är värda det. Men oftast har de bra hundar och visar dem på ett bra sätt, hundarna är i bra form och trimmade till perfektion. Erfarenhet och till viss del talang gör ju sitt till i hundsporten som i andra sporter. En domare har bara några minuter på sig att bilda sig en uppfattning om en hund och visas den på ett bra sätt har den förstås större chans. Om man tycker att en hund i ens ras vinner oförtjänt mycket kan man fråga ägaren om man får känna på den, kanske förstår man då varför den vunnit så mycket? Kända uppfödare förlorar också ibland för att de är ett känt ansikte, om det är en domare som bestämt sig att den inte tycker om den uppfödaren eller dens hundar så spelar det många gånger ingen roll vilken hund de har i snöret, de kan aldrig vinna för den domaren ändå.... Så tillbaka till det jag skrev tidigare, vi måste ha domare som är självsäkra och som vet vad de vill - men ändå är vetgiriga och önskar lära sig mer och mer om de raser de dömer. Man blir uppriktigt ledsen när man hör en valpköpare säga att den domaren den ställt för säger att den inte alls tycker om rasen den dömer.... Varför ens döma den då??

Så en viktig del som måste ändras tror jag är att vi måste börja med att bli noggrannare vilka domare som bjuds in, idag är det ofta domare själva som bjuder in andra domare och det blir mycket tjänster och gentjänster. Det behövs fler domare med stor integritet och som har förmågan att se hunden och inget annat. Det har pratats mycket om att det ska bli fler nordiska domare som dömer, men jag tror vi måste ha utländska domare också för att blanda upp det hela. 

Det här är som sagt ingen lätt sak alls att göra något åt, men om man tänker på att det är ca 10.000 som läst mitt förra blogginlägg så verkar viljan finnas hos många att förändra det hela och det känns ändå hoppfullt tycker jag  . .

How did the dog shows become as they are today? Or is it just a sign that I am old and worn out, when I don’t recognize myself anymore in what was originally an assessment of the particular dog and nothing else? Today, dog showing resembles more and more a strategy game – and if I wanted to play like that, I could play “Risk” or something similar instead ...

Today it seems to be so much more about all the things around. One needs to know the right people, to "suck up" to the right people, dogs will be pushed and marketed. Dogs are promoted and spoken well about, and dogs are talked down, by the judges, which in others’ eyes do seem to be knowledgeable. It’s more common to listen to what another judge said about a dog, than to really have an own opinion of the dog when judging. Maybe I'm cynical, but I find it’s more and more about the people in the sport than that the dogs count in themselves...and then everything is anyway going in the wrong direction, or?

If I could wish for something, it would be that the judge was able to "clear and clean up" the brain before judging, that no one would recognize a single dog or person, but simply just judging the dog standing in front. Of course, impossible - but so much more exciting it would be, and so many more good dogs that would come up, I think.

I've heard myself a judge saying, that a dog which became the “Dog of the Year” one year, should not be shown anymore, since once it had won “Dog of the Year” its’ career, or the dog, was “finished” anyway. How can that be? During a year it becomes “in” or “right” to put up a certain dog, but the following year something new must be put up – also if the dog that was winning the year before is equally, or even more, amazing the next year? And what about that a judge must "allocate" and “divide” the awards between the exhibitors - because you cannot give everything to one exhibitor… But, if it is precisely that breed-type you like as a judge, you should put up the same handler/exhibitor, even if it means that you would get fewer entered dogs next time. You do not become a judge because everyone must "love" you, but your job is to put up the best dog, the one you think is corresponding nearest possible to the standard - not so difficult really, or? And believe me, the exhibitors do see through this - always, both those who win and those who lose ...

Sometimes people say that exhibitors do not have the same respect for the judges anymore as they had once upon a time, but maybe that's because there are not many with authority anymore as they were before? I may be wrong, but it feels like before the successful breeders, who had done incredibly much for their breeds, that became judges. Perhaps it was also harder before to become a judge, today training courses and seminars for aspiring judges are held quite often, perhaps too often? I do not know - but today it seems that people don’t have the same respect for the judge's opinion as before. It could also be that we simply know too little about the judges who are in the ring, it's just a name. Rarely do we know what breed they have themselves and what they have accomplished before they became judges. Some judges don’t even have a dog and I can understand that it is difficult to be away to judge often and to have a dog too, if you live by your own. But if I had to choose between being a dog owner or being a judge, I certainly know what I would choose ... to be without a dog would be the same as "the death" for me.

I don’t have any answers on how we could return to the point where the dog and nothing else is judged - or is it just me who thinks like this - everyone else might think it's just fine as it is now?