Att Fläder skulle få många valpar förstod vi, men att det skulle bli elva hade jag ändå inte gissat på! Faktiskt har jag bara haft det en gång tidigare under alla år som uppfödare. Någon större kull än såhär har jag aldrig haft och helt ärligt, är inget jag skulle vilja ha heller - framförallt för tikens skull.

Fläder hade ganska så långt förarbete, var väldigt svårt att avgöra när det skulle sätta igång på allvar. Men på fredag eftermiddag stod det klart att det var på G.

 
Klockan 18.15 föddes första valpen, en hanhund som nu heter Rosti. Han vägde 420 gram.

 
Nästa valp föddes 18.45, en tik som heter Roxette. Hon vägde 400 gram.

Sedan tog det ett tag innan nästa valp föddes, Fläder fick kämpa en hel del så lite fundersamma blev vi varför det helt plötsligt verkade svårt?

Förklaringen fick vi klockan 21.00 när två valpar föddes samtidigt! Stackars Fläder drog en lättnadens suck när de två var födda.

 
Ena valpen var Risto, en hanhund som vägde 400 gram.

 
Den andra valpen var en hanhund även han, han heter numera Robur och vägde 350 gram.

 
Klockan 21.35 föddes valp nummer fem, en hanhund som fick namnet Remo. Han vägde 386 gram. Och han var livlös först, tog ett tag innan vi fick fart på honom. Han hade ett märkligt utseende, tungan stack ut långt - såg ut som den var alldeles för lång. Han sökte sig inte heller till Fläder som de andra valparna, utan vi fick lägga till honom flera gånger. Kände oss tveksamma om han skulle klara sig och tyvärr blev det så, idag somnade han in. Låg helt fridfullt, såg ut som han sov men tyvärr var det inte så utan han hade somnat in för alltid   .

 
Sjätte valpen var en tik som fick namnet Rutan. Hon föddes 21.42 och vägde 430 gram. 

 
En till hanhund föddes klockan 22.50, han heter Regal och vägde 338 gram. 

 
Valp nummer åtta föddes klockan 23.15, den tik som vägde 372 gram. Hon heter numera Russin. 

Dags för en hanhund igen när nionde valpen föddes kl. 23.25, han heter Reptus och vägde 362 gram.

 
Nu tog det lite längre tid innan nästa valp föddes, det hade alltså blivit ny dag - men såklart får de valparna som var kvar samma födelsedatum ändå som sina syskon. Hanvalpen Rain föddes kl. 01.45 och vägde 338 gram.

Kände igenom Fläder ordentligt, nog borde hon väl vara tom nu? Men icke - en till valp kände jag så det var bara att vänta. Fläder var dock rejält trött vid det här laget så hon sov en bra stund innan hon tyckte det var dags för den sista valpen att födas.

 
Klockan 04.25 föddes valp nummer elva, en tik som heter Rebecka. Hon vägde 350 gram.

Väldigt skönt var det när allt var över, Jenny och jag var rejält trötta  - men allra tröttast var såklart supermamman Fläder   . 

Insåg att jag inte lagt ut några enskilda foton på Pasta's och Halford's valpar, det har ju varit rätt hektiskt här med flytt och valpningar. Men nu måste jag visa upp dem, de är så fina - otroligt jämna och kraftiga plus att de redan nu (2 veckor gamla) visar att de har lite egen vilja också   . Alla valparna har Mello-namn eftersom det är såna tider nu, för att hitta på sex namn att kalla dem på på bokstaven Q - det kändes "sådär"...

 
Först föddes Måns, den 9 februari kl. 03.14 Såklart en hanhund med det namnet och han vägde 380 gr.

 
Såhär ser Måns ut nu   

 
Valp nummer två var en tik som heter Sonja, hon föddes 05.14 och vägde 395 gram. 
 
Sonja idag   

 
Tredje valpen föddes 05.28 och var en hanhund som nu heter Robin. Han vägde 415 gram. 
 
Robin två veckor gammal   

 
Fjärde valpen föddes 07.20 och var även det en hanhund. Han fick namnet Darin, vikten när han föddes var 380 gram. 
 
Så här ser Darin ut idag   

 
Valp nummer fem var även det en hanhund, han föddes 08.50 och vägde 315 gram. Han heter numera Danny.
 
Danny idag   . Han är den som är mest lik pappa Halford tycker jag.

 
Sista valpen var en tik, Molly. Hon föddes 09.35 och vägde 370 gram. 
 
Så ser Molly ut nu   

Alla valparna utom Robin har tantecken, kan vara att även han har lite svaga också - men inte som jag kan se än. 

 
Kanske inte den lämpligaste fällen, svårt att se vad som är fäll och vad som är valpar.

 
Här är vårt valprum i nya huset, det kommer fler bilder från huset när vi fått mer i ordning. Fortfarande många flyttkartonger som väntar på att få plockas ur.

Så snabbt det kan gå i svängarna som hunduppfödare - det vet man ju om, men ändå - det är inte alltid man hänger med, inte jag i alla fall...

I tisdags kväll förstod vi att det var dags för Bessie att valpa. Och såklart var jag så otroligt förkyld i tisdags  - var övertygad om att jag hade både svår influensa och en rejäl mansförkylning (David hävdar att så illa var det nog inte...). Men när jag la mig vid halvåttatiden kändes det inte roligt alls att det nog skulle bli valpning eventuellt på natten eller på morgonen efter. Sån tur då att vi är två (eller ja David är ju medräknad också i kenneln, men känner inte att jag litar helt på honom vad det gäller valpningar), Jenny la sig hos Bessie och väckte mig sedan tidigt på morgonen när det började bli dags för första valpen att födas.

Jag trodde det skulle bli 9 valpar och David gissade på 12, Jenny var lite mer skeptisk - hon trodde fem och det skulle visa sig att hon absolut var den som var närmast. För det blev "bara" fyra valpar och dessutom endast tikar. Först var jag lite besviken, men sen kändes det helt okej ändå - de såg så fina ut alla fyra, runda och goa.

 
Här var de alla fyra, förstfödda Pearl är längst till vänster på denna bild.

Från den där härliga varma känslan man har efter en valpning där mamman och de små verkar må bra till sån stor besvikelse och bedrövelse. Sorg är nog ett för starkt ord, men så innerligt ledsen och sorgsen vi blev allihopa när vi (efter att ha lämnat mor och barn själva en kort stund för att äta kvällsmat) upptäcker att Bessie ligger helt över en valp som är platt och helt död.... Jag försökte med upplivningsförsök i säkert över en halvtimme, men lönlöst....

Den härliga känslan var så totalt bortblåst, varför utsätter man sig ens för detta? Hur kunde Bessie inte ens känna att hon låg ihjäl en av sina egna valpar? Varför skulle jag äta just då? Om jag bara hade gått och tittat till dem under tiden jag åt....blablabla... förebråelser hjälper ju inte, men det är då stört omöjligt att inte tänka dom. Skit, skit, skit, skit.... Ja så kändes det igår kväll. Idag känns det väl lite bättre, men den där riktiga glädjen över kullen infinner sig inte helt - inte än i alla fall. I natt sov både Jenny och jag bredvid valplådan för säkerhets skull, nu är vi såklart extra nervösa hela tiden att det ska hända nåt liknande igen.

Det är trots allt ovanligt att dylikt händer, men självklart vet man att risken finns att tikarna ligger ihjäl någon valp. Jag har alltid trott risken är större när det är en stor kull, men det har nog inte med att göra kanske. Just det här att det är en frisk valp som just kommit ut till livet och så dör de innan de blivit ett dygn ens. Det känns så meningslöst. Det är ju skillnad om de är sjuka på nåt sätt, men så var inte fallet här.

Det var alltså Pearl, tiken som föddes först som var den som dog...   

 
Tik nummer två föddes 04.45 och heter Philippa. Hon vägde 348 gram och är minst av systrarna.

 
Tik nummer tre heter Prissy, hon föddes 06.35 Hon vägde 364 gram.

 
Så den sista av tikarna, hon föddes 07.50 och heter Pippi. Hon är störst med sina 410 gram när hon föddes.

 
Vet inte om hon känner själv Bessie att något blev fel, hon är pigg på alla sätt men verkar inte ha någon vidare matlust och ser allmänt lite "nere" ut. Lite filmjölk med socker i gick dock i till frukost.

 
Här ligger den lilla familjen       

Nu är det tillbaka till verkligheten igen, från att ha varit hela familjen tillsammans så är alla nu hemma igen - borta bra, men hemma bäst, slitet uttryck - men få saker är mer sanna än det.

Just nu är David och jag på väg hem från Umeå där vi har lämnat av Jacob och hans julklappar och lite annat smått och gott som vi annars kanske kastar i flytten   . Thomas åkte hem före nyår och Henric med familj är på väg tillbaka hem från Bredared där de varit några dagar hos Viktorias föräldrar   .

Jag har inte sett Jacobs lägenhet och han har muttrat en del om det, jag såg huset utifrån när vi var i Umeå sist men han hade inte flyttat in då så jag är sist att få se den. Inte bra enligt Jacob och jag håller med, självklart vill jag se hur han har det   .

 
Här bor Jacob alltså nu och flera år framöver under tiden han läser på Universitetet i Umeå. Han läser till Civilekonom och trivs än så länge jättebra.

 
Där bakom trädet är lägenheten.

 
Innergården. Vi har ingen snö hemma hos oss nu (skönt), men här i Umeå var det "förstås" snö. Inte så mycket, men fullt tillräckligt enligt mig. 

En sväng till Ikea blev det under tiden vi var där såklart, vi var också till Rusta och Jysk men där köpte vi inget. Man kan tycka vad man vill om Ikea, men man hittar oftast det man tänkt sig där. 

 
Igår kväll kollade vi på film (ja jag sov lite grann...), filmen var jättebra om än lite lång. Den kändes väldigt aktuell just nu, obehagligt aktuell faktiskt. BlacKkKlansman hette den.

 
Telefonen kan man inte vara långt ifrån nuförtiden. Många irriterar sig helt otroligt mycket över att folk tittar på sin mobil, jag fattar inte varför? Vad gör det? Den är ett helt otroligt verktyg och hjälpmedel, är väl kanon man kan använda den till så mycket. Den energin som de som retar upp sig lägger på uppretningen borde de använda till nåt vettigare kan jag tycka.

 
David lagade god mat till oss i går, vi kallar rätten för Tottes gryta men tror den har många olika namn. Det är fläskfilé, kabanosskorv, oliver, smörgåsgurka och syltlök bland annat i. Bra mat för Jacob att ha i matlådor sen.

 
Här är vardagsrummet, eller Tv-rummet kanske låter bättre. Blommorna i fönstret har fått klara sig själv i två veckor under tiden han varit hemma, den ena återhämtade sig ganska så fort efter den fick vatten. Men den andra har nog gett upp ser det ut som...

 
Hallen, och den är rätt så rymlig - många lägenheter är hallen så trång i, men här är det luftigt och bra. 

 
Badrummet, eller ja nåt bad är det ju inte - men väl en dusch. Hela lägenheten är nyrenoverad och fräsch.

 
Köket. En lite märklig placering tyckte jag det var att man valde att ha frysen närmast bänken, borde ha varit kylskåpet som man öppnar betydligt oftare än frysen.

 
Andra hållet i köket, en liten balkong finns det. Inte så värst mysig, men vad är mysigt utomhus under vintern i Sverige? Inget.

 
Jacobs rum (han delar lägenheten med en annan kille som studerar även han). 

 
Spegeln hade vi med oss upp och satte upp, blev riktigt bra med byrån nedanför   .

 
Den här köpte vi på Ikea, det fanns inga hyllor i garderoben så vi satte in denna istället så han får lite mer förvaringsutrymme. 

 
En sänglampa tyckte vi han behövde så det blev också inhandlat. 

 
Utsikten från Jacobs fönster.

Nu som sagt är vi på väg hemåt, alltid lite jobbigt att säga hejdå tycker jag. Blir sämre och sämre på det ju äldre jag blir   . Även om jag alltid saknar barnen och trivs allra allra bäst när alla är hemma tillsammans så är jag ändå så otroligt glad och stolt över att de har så bra liv, att de lever precis som de vill göra utan påverkan från oss eller någon annan. Thomas bor ju längst bort, i Lund, men där har han både en jättefin lägenhet och ett bra jobb. Dock spelar han i ett band som håller till i Göteborg varför han spenderat de flesta helger där sista året. Så nu är han på väg att flytta till Göteborg istället, spännande   .

Jacob trivs bra i Umeå, låter verkligen som han är laddad inför flera års studier och ett liv där uppe i norr. Även om det såklart kan bli jobbiga perioder också när man pluggar så känns det verkligen som han valt rätt   .

Henric bor närmast och så glada vi är över det, att få möjligheten att vara en så stor del i deras familj är guld värt. Han och Vikoria är så otroligt duktiga med sin gård och alla sina djur som de sköter exemplariskt, att de sen också har tid att rusta och förbättra både hus och övriga byggnader på gården är svårt att förstå. Nu när vi flyttar blir det lite längre bort, men skiljer bara 10 minuter så hoppas de kommer vara hos oss lika ofta då som det är nu   .

Jaaa när en mamma börjar prata om sina barn då är det bara superlativ, men jag är så stolt över hur de blivit som vuxna       .

... blev det idag   . Inte för att jag skriver så ofta nuförtiden. Har fått höra att det är helt ute att skriva blogg, passar ju mig alldeles utmärkt det för jag är ju hopplöst ute vad det gäller det mesta   . En äkta "boomer" helt enkelt har jag fått lära mig, ni som inte vet vad det är kan googla på det - där finns ju sanningen om det mesta.

Till exempel fick jag höra det när jag ville ha ett hundhalsband som var helt ute nu när vi var till den lokala hundaffären för att köpa nya koppel inför vår flytt till nytt hus i februari. Halsbanden fanns att beställa, men inget de hade hemma eftersom de var så omoderna. Nåja, de beställde hem till oss fossiler som inte förstår bättre. Det var en sånt halvstryp som är reglerbart, tycker det är perfekt till småaporna. Det kommer att bli mycket mer promenader när vi flyttat till Sandviken så riktiga koppel och halsband måste införskaffas, duger ju inte med repkoppel i stan inte!

Apropå flytten så ser vi väldigt mycket fram emot det, det har varit en tung senhöst/vinter - men nu när vi kommit in på nytt år och vi snart ska få flytta känns det mycket bättre. Många tankar och funderingar har vi fått höra från olika håll, men vi försöker fokusera på alla som är glada för vår skull och som hejar på oss i vår önskan om förändring som vi hoppas och tror ska vara till det bättre för oss   . Om man inte tror det kommer gå bra för oss att flytta uppskattar jag mer om man håller det för sig själv. Jag har börjat lyssna en hel del på Johannes Hansen och hans senaste bok heter "Peppa mig, eller flytta på dig" och lite så kan jag känna mig. Så mycket tänkvärt han pratar och skriver om, som att hur det än är ligger ansvaret för mitt liv hos just mig . Sen till er andra, vill jag ha råd om hur jag bör leva mitt liv så frågar jag om det. Punkt.

Så vad tänker jag nu om det nya året, vad tror jag det kommer att innebära? Ja både bra och dåliga saker förstås, så är ju livet och även 2020 kommer förmodligen att innehålla både och.

Först och främst nu så är det flytten allt handlar om, vårt hus är just nu i total kaos - flyttlådor i varje rum och ingen aning om var något är. Men blir nog bra till slut, vi har bott i vårt hus i över 15 år och har väl aldrig rensat riktigt vilket gör att det blir mycket som ska rensas bort nu. Huset vi flyttar till är ju dessutom mycket mindre än det vi har nu vilket innebär att vi inte kan ta med oss så mycket heller (tur det...). Sen får vi inte slänga så mycket, det mesta skänker vi bort eller ska väl försöka sälja något också kanske. 

Flytten sker i början av februari så vi har som sagt redan börjat packa saker, säga upp avtal, teckna nya avtal, beställa nya möbler, fundera över hur rummen ska möbleras, kolla av bästa promenadvägarna för hundarna, etc. Tur vi inte flyttar så ofta! 

  
Såhär ser vårt nya hus ut. Vi har letat hus i flera månader utan att hittat något, eller hittat har vi väl gjort men de har antingen blivit för dyra eller så har köpen gjorts upp innan vi ens haft en chans att lägga bud. David nämnde detta hus men jag var skeptisk. Ser så himla trist ut såna där röda tegelhus som alla är precis likadana var mitt svar. Men, sedan gick jag in och tittade på korten iaf och då såg huset helt annorlunda ut än vad jag trott. Och när vi sen var på visningen kändes det bara helt rätt. Vi tittade på huset 16.30 och ringde typ två timmar senare och sa vi vill köpa det för utgångspriset, ca 20 minuter senare ringde mäklaren tillbaka och sa säljarna accepterade det! Sån härlig känsla och så där snabba beslut och affärer gillar jag   . 

 
Nån lite bättre inhängning av gården ska vi göra, om det blir stängsel eller staket vet vi inte säkert ännu. Förmodligen går det inte att göra något åt det förrän i vår/sommar iaf. Vi tänker oss att måla om huset om vi får bygglov till det, vitt eller grått. En liten altan har vi också planerat att göra där den gamla ingången var och då ta bort stentrappan. Vi planerar att ha 4-5 hundar boende hos oss, sen kommer de inte vara ute själva på gården utan vi ska rasta dem utanför gården är tanken.

 
Altanen på baksidan finns det inte något tak över så det kommer vi nog att bygga så småningom. Rabatten som syns här i förgrunden kommer nog att försvinna och bli till altan den också. Sköta blommor och sånt är ju inte direkt min melodi.

 
Utsikten från altanen   

 
Huset från baksidan. Man ser inte vinkeln på huset från vägen, huset blir betydligt större än man först tror tack vare det och det ombyggda fd garaget. Altanen ligger lite högt och det känns ändå bra, vi som är vana att bo lite på höjden nu.

 
Den öppna planlösningen som är i huset var det som vi föll för, vi trivs ju att vara många tillsammans och här finns verkligen utrymme med stort kök, en halldel mellan och så "vardagsrummet" (varför heter det så egentligen?). Kamin är verkligen inne just nu, så det är ju bra för oss "boomers" så vi är lite moderna. Alla hus vi tittat på har kamin. Jag är ju inte nåt stort fan av att elda, men jag gillar ju inte heller att frysa så vi får väl se hur mycket den kommer att användas.

 
Ena delen av köket. Ett större köksbord har vi beställt och mörkare stolar. Jag är inte så jätteförtjust i vitt egentligen så lite i vitaste laget är detta, men tänker vi får ha lite annat som är mörkt som bryter av. Skönt dock med mycket släta ytor som gör att det är lätt att städa. 

 
Här är själva matlagningsdelen av köket, så det här är Davids del kan man säga   .

  Köket åt andra hållet.

 
I bakgrunden är utgången till altanen. Vi har beställt en brun skinnsoffa som vi ska ha här, tror hundarna kommer trivas bra i den. 

 
Vardagsrummet då, TV har vi köpt eftersom Jacob tog med sig vår gamla upp till Umeå. Jag gillar inte såna här golv så i framtiden kommer vi nog lägga annat golv här, inget vi gör nu direkt.

 
Detta rum ligger i anslutning till vardagsrummet. Altanen ligger utanför och det känns lite obehagligt nästan att sova där någon skulle kunna tänkas stå och titta in. Så vi tror inte detta kommer bli vårt sovrum, utan det här blir Jacobs och barnbarnens rum.

 
Vi ska måla om väggarna här och kommer förmodligen ha detta som vårt sovrum. En stor anledning till det är att badrummet ligger bredvid. Jag som springer på toa typ 3 gånger per natt uppskattar att inte behöva springa genom hela huset och snubbla över hundarna varje gång det är dags för toabesök.

 
Det som syns till höger här är ett litet utrymme som finns mellan badrummet och det vi tror kommer bli vårt sovrum. Ett badkar har jag längtat efter i många år så det ska bli så härligt, tror mina onda leder kommer jubla över att få bada varmt.

 
Jag har aldrig fattat vitsen med dubbelduschar, när man duschar vill man väl vara själv?!

 
Det här blir hundrum är tanken. Rummet är bredvid köket och kan vara bra för valpkullar eller när man behöver stänga undan någon hund. 

 
Den här delen var en gång ett garage, men är alltså omgjort till en del av huset. Här är hallen och istället för det blåa lådorna har vi tänkt oss någon form av garderob där. Ett duschrum/toa är det som finns bakom den stängda dörren. Det är inte helt klart där ännu och vi tänker oss ha ett hundbadkar där istället för en dusch. 

 
Här är ett annat rum som vi tänkt oss som hundrum. Där de kan torka lite om det behövs, kanske det också blir trimrum här. Det är lite lågt i tak och känns inte som ett rum man har till sovrum direkt.

 
Trappen upp till "huvudhuset" och källartrappen på andra sidan. 

 
Hallen nedanför källartrappen. Många rum finns det i källaren, pannrum och tvättrum finns till vänster här - deras dörrar syns inte. 

 
En riktigt stor gillestuga som vi kommer måla om väggarna i. Tanken är sen att göra om rummet till kontor och bibliotek med bokhyllor runtom på väggarna. 

En bastu finns också i källaren, också något som verkar finnas i de flesta hus om man ser utifrån de hus vi varit på visning på under hösten/vintern. Helt onödigt utrymme känns det som så funderar på att ev göra om det till trimrum. Sen finns det ett rum för förvaring och ett större rum som David kan få ha som lekrum.

Vet att det spekuleras i ifall vi ska sluta föda upp nu, men det ska vi inte göra. Imorgon har Jenny varit delägare i kenneln i ett år och det var det bästa som kunde hända oss. Att vi nu har möjlighet att dela alla hundar med henne gör att vi både kan ha kakan och äta upp den lite, känns verkligen som en perfekt lösning för oss detta!

Så vad ser vi mer fram emot under 2020? 
 
Få umgås mer med våra fantastiska barnbarn, Elis fyller tre år i mars och Freja fyller ett år i april     

 
Sen firar David och jag 20-årig bröllopsdag i juli och den ska vi fira i Spanien där vi trivs allra bäst, i Davids föräldrars lägenhet vid La Mata, Torrevieja. Alla barn och barnbarn kommer vara där med oss så det ser vi otroligt mycket fram emot   .

Massa andra roliga saker förstås som planerade valpkullar och utställningar, det ser vi också väldigt mycket fram emot - så tja, tror 2020 kommer bli ett händelserikt år   .

Japp, då är vi på väg norrut - mot hem   . En jättetrevlig helg bakom oss - underbart att få träffa Thomas igen, blir alldeles för sällan i och med att han bor i Hjärup, utanför Lund   .

Vi fick denna bild från Thomas när vi var på väg söderut i fredags, han har en dubbel-luftmadrass (hade) som vi skulle sova på och hade bäddat i ordning till vi skulle komma. Vi blev lite senare ner än väntat då vi hamnade i bilkö efter en olycka, fick stå still och vänta i 50 minuter. Jobbigt att bara stå och vänta och inte ha en aning om hur länge det blir, men klagar inte - såklart betydligt mer synd om de inblandade i olyckan än oss som får stå i kö och vänta.

När vi kom fram till underbara Jakriborg där Thomas bor hade han beställt pizza åt oss så vi fick börja äta på en gång. Jag är inte så förtjust i pizza, men men - är man tillräckligt hungrig så går det ju i ändå   .

Lördag morgon startade med att David körde mig till Svalöv där jag skulle vara med på ett av Wachtelhundsklubbens jaktprov. Samling 06.45, så tidig start. Om man är intresserad av att ansöka för att bli exteriördomare på Wachtelhund måste man ha varit med på något av klubbens jaktprov - det var alltså anledningen till att jag skulle vara med och titta på provet. David åkte sedan tillbaka till Hjärup för att hämta Jenny och hundarna för att åka till Kågeröd för Springer Syds open show. 

Provet startade med att vi skulle trampa hare, vi gick 10-15 personer på rad över ett fält - hundarna med förare gick en bit efter. Sen om någon skrämde upp nån hare skulle den skrika hare och snabbt springa dit och ställa sig där haren sprang upp ifrån. En av de deltagande hundarna (i vår grupp var det fyra hundar) fick sedan gå dit med sin förare för att få vittring på haren. Den släpptes sen och skulle sen följa spåret efter där haren sprungit. Var jätteroligt att se hur olika hundarna arbetade, men för en del gick det väldigt snabbt så var de utom synhåll. En var borta i drygt en kvart, helt fascinerande att se vilken fart de hade - samma fart när de stack efter haren som när de kom tillbaka, imponerande! Sen skulle ju jag personligen oroa ihjäl mig om min hund stack iväg så och jag inte såg den på så länge - de hade placerat ut vägvakter och var noga med att ingen hund skulle släppas efter en hare som sprang mot en väg. Men ändå, jag skulle inte klara det tror jag med mina fyrbenta älsklingar .

I tre timmar ungefär gick vi fram och tillbaka, fram och tillbaka över fälten. Jag var helt lam i benen, de andra gick så otroligt fort. I början försökte jag hänga med, men hade jag gått så fort i tre timmar hade jag varit död nu känns det som. Har ju aldrig fått tillbaka min kondition jag hade förr, innan operationen - men det kan ju också vara så att det är åldern som gör det   .

Mycket nöjd var jag iaf när vi kom tillbaka till bilarna och jag fick äta en macka och dricka lite vatten. Efter att hundförarna fått veta sin hunds betyg på fältet bar det iväg mot vattnet. Alla hundar gick i och simmade, nån gick bara rakt ut och simmade direkt. Våra brukar ju mer kasta sig i, men här gick allt lugnt till.

Efter det åkte vi till skogen, där skulle man se hur det jobbade självständigt. Det var väldigt olika hur de reagerade och arbetade i skogen. Lite jobbigt måste jag ju erkänna dock att det var när man såg en hund i några minuter, sedan kunde den försvinna för att komma tillbaka en timme senare. Hunden kunde följas med GPS, men annars såg man ju förstås inte till den. Jobbigt att stå rakt upp och ned och titta på skogen på samma ställe så länge - visserligen med trevligt sällskap, men kändes på i ryggen efteråt.

Sist testades hundarna på skott. Inga konstigheter med det - men syntes då på vissa hundar att de var bra trötta, inte konstigt efter en sån dag   .

De fick poäng för de olika momenten och domarna samlades sedan för att skriva ihop en kritik och räkna ut vilket pris hundarna skulle få. Verkligen tacksam för att de mycket trevliga och kunniga domare jag gick med kunde förklara allt så bra och hade sånt tålamod med mig och mina frågor, stort tack till Wachtelhundklubben för det och för den goda lunch jag fick när vi avslutade dagen vid ca 15.00 Roligt att se sånt engagemang för rasen som jag såg där!

Även om jag nu är utställningsfreak eller vad man nu kan kalla såna som mig så älskar jag verkligen att se hundar jobba, att se hundar göra det som de älskar är otroligt rörande, jag som är väldigt känslig kan nästan få tårar i ögonen när jag ser glädjen hos hundarna över det arbete som de får utföra. Däremot kan jag bli otroligt trött på en del människor som jagar, som på nåt sätt anser att det de gör är så mycket viktigare och mer rätt än det vi gör som vill ställa ut våra hundar och försöka bevara raserna enligt den rasstandard som är skriven. Jag har haft springer i över 30 år och har fått hört detta i alla år - det har fnysts åt oss som ställer ut och vi bryr oss då bara om hur de ser ut bla bla bla. Tröttsamt och mycket påfrestande att få försvara sig hela tiden. Det är väl kanon att man får hålla på med det som intresserar en mest? Varför måste man ifrågasätta det som andra intresserar sig för? Det finns ju plats för oss alla, och att försöka behålla en bra exteriör handlar ju inte om utställning utan om funktion också kan jag tycka. Såklart finns det MASSOR av hundmänniskor som jagar med sina hundar och tycker det är helt okej att andra ställer ut sina hundar även om de inte vill göra det själv. Men det finns alltid nån som tycker de kan allt och som tagit på sig som sin uppgift att uppfostra världen, de har förstås alltid rätt och vi andra oförstående har ju såklart helt fel. Måste vara jobbigt kan jag tycka - för min del får andra syssla med precis vad de vill så länge inte de gör något som någon levande varelse lider av.

Jenny och David hämtade alltså upp en mycket trött mig, sällan jag är tyst men då kände jag mig verkligen helt slut... Så väldigt glad blev jag ändå när jag såg alla superfina priser de vunnit på utställningen - wow, vilket jobb ni har gjort i Springer Syd, en supervälarrangerad utställning med otroliga priser!
 
Biggles (CH Barecho Bring The Gold) blev BIR, BIM blev Goldmoore's Pardon Me. Dömde gjorde rasspecialist Annelie Karlsson (kennel Linmoor).
Övriga resultat för våra hundar:
Spicy BIM-valp
Kryddan 2:a valpklass HP
Yalla 1 ÖKL HP BH-3
Joy 1 JUNKL HP BIR-junior
Blingen 2 ÖKL HP
Pasta 2 CHKL HP BT-4 
BIS Uppfödargrupp

Vi åkte då direkt till Eslöv för att sätta upp tältet för morgondagens utställning, döm om vår förvåning när det stod p-vakter där som skulle ha 50:- betalt för att vi skulle stå där i 10 minuter... Men alltså.... ibland är det så dumt att man inte fattar alls hur man tänker. Klockan var då 15.30 och de hade fullt med vakter som skulle ha betalt - de ville dessutom att vi skulle ställa oss typ längst bort för att gå och sätta upp ett tält. 

Mot Thomas lägenhet sen, där han lagat jättegod laxpasta åt oss - vi var nog inte så jättetrevliga sen. Jenny och jag ville bara gå och sova - tror jag somnade innan huvudet kom ner på kudden. 

 
Busungarna Kryddan och Spicy hade skoj i Thomas lägenhet - så roligt att de t.o.m åt sönder luftmadrassen.... Thomas tyckte nog det var rätt så skönt när vi åkte med alla hundar i morse!

En jättestor ring hade vi idag på Sydskånska KK:s utställning i Eslöv och härligt väder, så en trevlig dag blev det    Blingen (CH Barecho Bling Bling No Way) blev bästa tik och BIM, det var dagens bästa resultat. Roligt var det också att få träffa vår australiensiska valpköpare Carey   .

I bilen på vägen hem tvingades vi lyssna på fotboll på radion, tydligen Hammarby som spelade. David envisades med att han skulle köra trots att han både diskuterade matchen med de på radion, och ömsom drog handen genom håret och såg nervös ut eller skrek rätt ut när det blev mål. Ja hur var det nu egentligen - man skulle acceptera andras intressen eller hur   så bäst jag är tyst och låter honom hållas! Vann gjorde dom tydligen så dagen gick väl i grön/vitt kan man säga   

Nu var det väldigt länge sedan jag bloggade och att skylla på tidsbrist är ju egentligen helt värdelöst - alla människor får ju lika mycket tid varje dag, det är bara olika vad man fyller den med och tja, då har väl bloggandet varit nerprioriterat av mig helt enkelt. För tillfället sitter jag i bilen på väg ner mot Skåne och har ju inte så mycket annat att göra varför jag tänkte jag kunde skriva en liten rapport om hur läget är just nu   .

Tyvärr har vi inga valpar just nu, två tikar (Pasta och Ottilia) har vi haft parade och båda har gått tomma. Jättetråkigt, och ingen aning varför heller? Pasta gick tom förra gången också så när nästa löp startar ska vi kolla noga om hon har någon form av bakterier, Ottilia parades för första gången - hon var rätt så smal när vi parade henne så möjligen att det kan ha haft betydelse. Hursomhelst ska vi prova para dom igen på nästa löp. Vi väntar också på att Bessie ska börja löpa, hon kom hem till oss i somras och vi har väntat sedan dess men inget ännu. Hoppas, hoppas hon kommer igång snart - hennes förra kull som hon hade i England (där Paco var pappa) blev väldigt lyckad tycker jag! Nu planerar vi att para henne med en hanhund i Finland.

En hel del utställningar har det blivit för oss under sommaren (som vanligt), David och jag har inte varit på lika många som vanligt - men hundarna och Jenny har typ varit "överallt". Skoj när det går så bra, sju olika Barecho-hundar har tillsammans vunnit 32 BIR i Sverige hittills i år (SKK, SSRK och SK-utställningar). Nu ser vi fram emot alla vinnarutställningar som är i slutet av året, det är ju alltid nåt speciellt med dom!
 
En av årets vinster; CH Barecho Bring The Gold "Biggles" blev BIR/BIS för rasspecialisten Annika Ulltveit-Moe (kennel Whisborne) på SK Open show i Ulriksdal maj-2019. BIM blev engelska tiken CH Melverly Bang Tidy.

Dagen före blev Biggles BIR samt BIS på SSRK:s utställning på samma ställe, BIR för engelsk rasspecialist Mrs Edih Rose (kennel Rosannoch) och BIS för finska domaren Kirsi Nieminen. 

Ett av sommarens höjdpunkter var min och Davids resa till Spanien med ett av barnbarnen, vi hade så roligt tillsammans - även om jag var rätt trött när vi kom hem (man förstår lite varför man inte skaffar barn i min ålder, så här trött blev jag absolut inte när mina egna barn var små). 

Elis lillasyster Freja börjar bli så stor nu, ska bli så roligt med henne nu när hon börjar kunna vara med mer   .

En del domaruppdrag har det blivit för mig under sommaren, extra skojigt att jag fått döma Engelsk Springer vid flera tillfällen - alla raser är roliga att döma, men ESS är alltid den som jag ser mest fram emot att få döma.

 
Kouvala aug-2019 BIR CH Ocean Pitfal Orang-A-Tand & BIM Springerella's Always On My Mind

Sommaren var inte den bästa hälsomässigt för mig, men det känns bättre nu. Ibland får jag för mig att jag är "superwoman" och ska klara av allt, och framförallt hinna med allt. Men så är det inte - när kroppen och framförallt hjärnan säger ifrån då måste man lyssna. Det är dock så svårt när det finns så mycket roligt man vill göra, och man helt enkelt inte har orken till det. Tur jag hade så många som hjälpte mig när det var som värst   . Jag har en tendens också att tänka ensam är stark, men har fått inse att det långt ifrån alltid är så.

Tråkigt just nu när vi går emot den mörka och kalla tiden på året, men är inte mycket att göra åt det - man får bara försöka genomlida eländet och det kommer ju en vår igen nästa år som tur är.

Jacob har börjat plugga i Umeå - det har verkligen varit ett elände att hitta något boende åt honom där. Jag kunde inte drömma om att det skulle vara så svårt. Just nu bor han som inneboende i ett rum hos en jättetrevlig man (som äger en flat, det känns tryggt när det är en hundägare...). Ingen vi känner annars, utan bara nån som svarade på den annons han la ut. Från 1 november ska han och en kompis till honom flytta till en gemensam lägenhet så det ska bli skönt ändå när han får något mer "eget". Jobbigt dock att han flyttat hemifrån, när sista barnet flyttar blir det så definitivt tyst på nåt sätt. Jag klarade inte av att se hans tomma säng i hans rum, så bäddade i med täcken kuddar och lakan och då kändes det iaf lite bättre. Klart jag vill han ska flytta för hans skull - men som mamma vill man ju helst ha alla barn nära hela tiden   .

Henric och Viktoria har vi ju sån tur att ha nära, de bor bara några minuter ifrån oss och det är otroligt mycket värt tycker vi båda   .

Thomas är ju den som bor längst bort, ända nere i Hjärup utanför Lund. Det är till honom vi är på väg nu, jag ska gå med på ett jaktprov för Wachtelhund imorgon och sen blir det förstås utställning i helgen också   .

Vem vet, om jag orkar hålla mig vaken kanske det blir en till blogg skriven på vägenn hem på söndag!

 

Trevlig helg önskas ni allihopa    

Vi hade inte tänkt oss nån resa till Spanien i år, men när det blev en sån jobbig sommar för mig föddes tanken på att vi nog skulle åka hit ändå. Det är till Davids föräldrars lägenhet i Torrevieja som vi varit flera gånger tidigare, och där trivs vi så bra båda två. Det var också hit vi åkte knappt ett halvår efter min operation - så har blivit lite som mitt rehab-stället typ   .

Bara nån dag efter vi bokat våra biljetter hit frågade Henke och Viktoria om vi kunde vara barnvakt åt Elis denna helg eftersom de var bjudna på barnfritt bröllop. Typiskt tänkte vi, att det var just den helgen när vi skulle bort... Men så frågade om vi inte kunde få ta med Elis och jodå, det fick vi - så snabbt bokande av biljett till honom också blev det och sedan hade vi en underbar resa att se fram emot   .

I tisdags var det då dags, flyget gick rätt sent (20.00) så lite orolig var vi hur det skulle gå för Elis att flyga så sent. Förstås blev flyget försenat en halvtimme till, men Elis var så pigg på flygplatsen så det var inga problem där.

 
Efter att vi åt mat på O'Learys samt handlat lite proviant och bok att läsa till Elis begav vi oss till slut in på planet. Han var lite besviken, såg inte dörren riktigt och såklart måste man ju gå in i flygplanet genom en dörr. 

Elis tycker höga ljud är jobbiga så jag hade försökt förbereda honom på hur det låter när ett plan lyfter, men när jag testade det hemma sa han till mig på skarpen att stänga av för jag skrämde lillasyster! Så lite skeptisk var jag till hur det skulle gå.... 

 
Men när planet väl lyfte reagerade han knappt, han hade fullt upp att titta på paddan och verkade mest besviken över att han inte märkte att vi flög.

 
Jag somnade rätt så snabbt och Elis skulle försöka sova även han, han hade bökat runt för att hitta nån skön sovställning - till och med nere på golvet hade han varit enligt David. Till slut somnade han, och sov sedan till det var dags för landning. 

Inte förrän vid 01.30 ungefär var vi framme vid lägenheten i Torrevieja. Elis var på jättebra humör - pladdrade på för fullt under färden från flygplatsen. Det verkligen ösregnade så lite oroliga var vi hur det skulle gå att ta sig in med allt och Elis i det vädret, men som tur var lugnade det ner sig lagom till vi kom fram.

 
Bilarna måste man förstås ha med sig när man åker bort - hur skulle de klara sig annars? Lite koll var han tvungen att ha också på vad farfar David skulle packa med till stranden.

 
En strandselfie fick det bli på oss   

 
Han var inte så supervillig att gå i och bada till en början - men såg ju de andra barnen och då ville han göra lika. Tryggt att ha en farfar att hålla i handen när man går i   .

 
Men sen tyckte han det var så otäckt när det stänkte vatten i ansiktet. Det gick lite vågor så det var oundvikligt att det blev så. Till slut satte jag mig ner med honom i knäet och då gick det sakta bättre och bättre. Vill inte sa han - så då ställde jag mig upp och tänkte gå upp ur vattnet. Men icke, då ångrade han sig och beordrade mig att sitta ner igen.

 
Gräva i sanden tröttnar man ju aldrig på...

... det mesta skulle grävas ner, det var det allra roligaste.

 
Baywatch - tyvärr sprang de inte med nån bräda under armen vad jag kunde se.

Restaurangbesök fick det bli första kvällen, man kan väl säga att den portionen strips som Elis fick skulle typ ha kunnat mätta halva restaurangen. Elis var dock mycket nöjd, han åt på rejält så nästan hälften var borta när vi skulle gå därifrån.

 
Elis har ett ordningssinne som är extraordinärt (stackarn att behöva vara med en så slarvig farmor kan inte vara lätt...). Till och med när han sover är bilarna i ordning.

 
David fixade till goda drinkar - men alltså den storleken på drink, det skulle ta mig typ två veckor att få i mig den.

 
Shopping måste det ju bli också när man är på semester, och det kändes ett tag som om jag kommit till kavajernas mecka. Jättefina, billiga kavarjer i nästan varje affär - så nu är resväskan rejält full kan jag lova. Elis skulle åka denna bil på shopping-centrat, men nja - när den började röra på sig gick den väl lite för långt så då skulle han ur ögonblickligen.

   
Badringen i poolen blev populärt - och så mycket tuffare han blev allteftersom dagarna gick. På slutet torkade han bara bort vattnet som stänkte i ögonen, jämfört med i början när han tyckte det var jättehemskt. 

 
Alltså, den här utsikten tröttnar jag aldrig på   

 
På väg mot stranden igen

 
Mer gräva i sanden, denna gång är det polisbilen som jag smugglade med till stranden som fick möta sitt öde som nergrävd i sanden.

 
Vattenmelon smakade bra

     
Ett himla liv blev det igår kväll, och när vi kollade ut upptäckte vi det var nån stor cykeltävling precis utanför huset. David påstod att vi var tvungna att gå ut och titta, och lydig som jag är följde jag med. Dock tröttnade jag väldigt fort kan man väl säga - hade man sett en cyklist hade man ju typ sett alla. Elis var mest förtjust i motorcykelpoliserna som åkte framför.

   
Sista kvällen fick det bli restaurangbesök igen, när vi gick var det fortfarande ljust men det mörknar så snabbt på kvällarna här. 

 
Vad Elis tyckte om maten på detta ställe kanske ni ser...

... min svärdfisk var väl ingen höjdare det heller.

 
Bättre då när de ställde fram lite byggsaker som vi kunde sysselsätta oss med en stund.

 
Mörkret hade lagt sig när vi gick hemåt för en stund sedan.

 
Häftiga moln på himlen

Nu sover Elis och det är dags för oss att krypa till kojs också. Imorgon bär det av hemåt igen, med lite extra energi förhoppningsvis för att orka med en kall och mörk höst. Helt underbart har det varit att få möjlighet att åka med ett barnbarn på det här sättet - tror vi har njutit av det lika mycket alla tre