Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - 26 december 2015 09:55

För er som orkar läsa mer om "resan" med att ta bort min hjärntumör kommer fortsättningen här.


Tisdag vid lunch får jag en lapp av en sköterska där det står att jag ska få åka till Gävle sjukhus onsdag - äntligen, så skönt!

 
Lite opersonligt kanske - men, men ett glädjande besked var det ju ändå   .

Ont i huvudet och illamåendet höll i sig, men annars kände jag mig oförskämt pigg för att ha fått skallbenet uppsågat, ihopborrat och "ihopnitat" med 27 nitar. Frankenstein alt the Butcher kallas jag här hemma nu med mitt stora ärr, sån humor har vi i vår familj     .


Ambulansen kom och hämtade mig bara en kort stund efter 10.00 - lite värre måste jag väl erkänna att illamåendet blev av de stötar som jag kände genom den hårda båren och den inte alltför mjuka stötdämpningen i ambulansen. Sen kändes båren jättesmal så hela resan låg jag och spände mig för att inte ramla av.... Jaja, jag vet - jag är inte van med varken ambulansfärder eller sjukhusvistelser...


Anlände till Gävle sjukhus och stroke-avdelningen 109s strax efter 11.00 Ingen säng fanns färdig åt mig då, enligt personalen var det en säng tom - men de höll på att göra ren den. Jag skulle därför sätta mig i matsalen och vänta under tiden.... Sliten som jag var efter ambulansfärden och med en början på migrän igen - satte jag mig där och tryckte i mig en ny migränmedicinsdos.  Vid 12.00 serverades lunch där - och vad ska man säga.... Jag förstår absolut att det inte är lätt att laga mat åt ett helt sjukhus, och även om jag vet att jag förstås skulle må bättre av att äta mat - så gick det bara inte. Jag kan inte äta dylikt. Hur många gånger har jag under mitt liv fått sitta med en kall tallrik framför mig med mat jag inte fått i mig? Sedan inget ont om de andra patienterna på avdelningen - men det är en stroke-avdelning och jag har inte sett någon yngre än 75-80 år här. Så nej, någon mat kunde jag inte få i mig - mådde ju illa redan innan liksom.


När klockan var efter 13.00 frågade jag om de fortfarande inte hade nån säng till mig - var då i desperat behov av att få lägga mig ner. Vadå sa de och såg frågande ut? Så berättade jag och då skulle de kolla...


Och jodå, det fanns en säng - de hade nog "bara" glömt bort mig. Men, ska sägas - de har bett tusen gånger om ursäkt för det och de hade en väldigt stressig dag, dagen före julafton. Många skulle hem, en hel del taxi var försenade - och man är inte mer än människa även om man jobbar som personal. Om man bara är snäll mot mig - skulle jag aldrig kunna vara "elak" tillbaka.


Men - den första läkare jag träffade här var precis lika otrevlig som läkarna i Uppsala - överlägsen och nonchalant, svarade på mina frågor med ett Schuu - på inandning liksom. Att jag skulle få åka hem var absolut inte troligt och jag ställde en fråga om Treo - det skulle han kolla upp och återkomma. Han har inte synts till sen dess och det var alltså i onsdags em - suck....


Dock ska sägas att annan personal här (med endast någon som undantag som visserligen varit snäll mot mig som har en vass tunga, men som varit på gränsen till riktigt dum mot en del gamla, snälla personer - jag hatar de som slickar uppåt och sparkar nedåt...) har varit helt underbar. De har kanske inte haft samma kunskaper som i Uppsala - men de har mycket att lära ut på att lyssna på sina patienter, vara empatisk och bry sig helt enkelt. Jag är ändå glad att jag fått se denna sedan av vården också   . Berättade just detta för en i personalen nu och ville hon skulle säga det till de andra - vi är alldeles för "bra" ibland på att kritisera, men ibland glömmer vi bort hur mycket beröm och snälla ord kan göra gott för varandra. 


På julaftonsförmiddag får jag iaf besked att jag får dagpermis - sååå skönt och bästa julklappen att få fira hemma med David, barnen och hundarna  

Såhär glad blev hundarna att se mig - barnen satt vid köksbordet och väntade, de frågade om de skulle göra lika som hundarna - meeen, det var bra ändå försäkrade jag dom om   .


Katten Frasse har dock fortfarande inte sett åt mig. Igår när jag var hem tittade han på mig som om jag vore hemlös eller nåt när jag ropade på honom. Han stirrade på mig och gick sedan demonstrativt fram till Jacob och strök sig mot hans ben. Frasse som varit så "mammig" förut - men tydligen sjönk man snabbt på popularitetslistan när man inte varit hemma och gett honom mat varje dag. Vi testade idag igen, men icke - David försökte sätta honom i mitt knä, men han sprang därifrån på en gång. Haha.... vad ska man säga, tacka vet jag hundar och deras villkorslösa kärlek   .


David och Henric gjorde i ordning julmaten, Jacob och Thomas höll koll på mamma i soffan. Jacob hade julpyntat så fint - roligt att se sakerna på andra ställen än de som jag "alltid" ställt dom på. Thomas hade pyntat granen fint, även om jag fick höra det varit problem med ljusen då de hängde både här och där i början   .

Min mor hade varit där och hjälpt dem städa, samt att de alla fem hjälpts åt med hundar och katter under den tid jag varit/är på sjukhus - guld värt förstås och otroligt viktigt för återhämtningen att jag kan känna mig lugn över hundarna. Visst tycker jag också det känns jobbigt för "barnen" - men de förstår ju ändå vad som händer, mina fyrbenta barn kan jag ju inte prata med - de har sprungit runt och letat och letat efter mig varje gång David kommit hem utan mig....   ...


Så massor med tack till mina närmaste som ställt upp och ställer upp massor för mig och mina kära - men också stort tack till alla er andra, ni som hjälper oss med några av våra yngsta vildar nu under den här tiden. Det stöd jag får/fått från mina fantastiska valpköpare, vänner och övriga hundvänner har hjälpt mig massor i detta - så mycket styrka jag har hittat i ert stöd och era ord. Hundvärlden får utstå många hårda ord om elakheter och skvaller, men på nåt sätt - när det verkligen gäller, då finns vi där för varann, en större trygghet kan inte finnas. Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra och att ett snällt ord kan göra en annan människas dag   .


Tillbaka till julafton. Efter lite julmat var det dags för julklappsutdelning. I vår familj älskar vi julklappar till stora som små barn - och varje julklapp öppnas ett och ett så vi alla får se och njuta av det som köpts. Jag gillar inte när julklappar bara rivs upp och kastas åt sidan inför nästa paket. Nej, jag vill se vad det är och från vem. Sååå OM vi nån gång får svärdöttrar och barnbarn kommer våra julklappsutdelningar att ta hela dagen     


Sen var det dags för mig att åka tillbaka till sjukhuset och då var jag rejält trött - även om det varit hur härligt som helst att få fira jul med mina käraste behövde jag sova då.


Sov dåligt som alla andra nätter - och vaknade med huvudvärk som dock gick över rätt så snabbt. Inget blodprov togs på mig på morgonen och det ifrågasatte jag. Sjukskötaren kunde inte svara på varför - men kom tillbaka efter en stund. Beskedet blev dagpermis även denna dag - dvs. igår juldagen. Skulle sedan vara tillbaka 20.00 igår kväll för att ta nya prover på natrium i morse igen.


Igår var en ännu bättre dag - när vi kom hem var jag "dösugen" på risgrynsgröt, med kanel och socker samt riktig laktosfri mjölk. Till det ville jag ha egenbakade rosenbröd med min mors hemlagade tunga på. Heeelt övertygad om att det var vad som gjorde susen. Sedan jag åt det har jag känt mig bättre och bättre timme för timme. Visst lite huvudvärk då och då - samt lite lätt illamående (har säkert med medicinerna att göra). Men ändå, så mycket piggare och började verkligen känna att jag återkom mer och mer till livet. 


Med lite kvällsmat i magen kände jag mig redo för att åka tillbaka till sjukhuset till 20.00 igen. Nästan pinsamt pigg för min avdelning.... Fullmåne som det var i natt och med en säng inte så bekväm sov jag inte mer än två timmar inatt. Höll därför koll på hur ofta de kollade till oss. 21.00, 01.00 samt 05.15 - känns som jag har minst lika bra koll här hemma under natten med tanke på att David ligger bredvid.


Vad tror ni jag har roat mig med inatt då istället för att sova? Jomen fundera på resan till WDS Moskva - titta på hotell till EDS i Bryssel. Kollat på möbler till vardagsrummet och funderat på vad vi skulle kunna ändra på där. Har massa roliga önskningar nu till min födelsedag om nån vecka drygt - både praktiska (till Davids stora förtjusning   ) samt t.ex sydda stolsöverdrag till våra matsalsmöbler. Ett stort fint vitrinskåp till där pianot står idag skulle jag också vilja ha - för pianot skulle jag vilja flytta ut därifrån. En fin skänk som passar till övriga möbler därinne och en fin mediamöbel. Ny tv blev inhandlad redan igår på mellandagsrean tydligen:
 


Vaknade ändå pigg och utan nästan nån form av illamående och huvudvärk i morse. Fick besked ca 10.00 att jag skulle få åka hem under helgen. På måndag mellan 8-9 ska jag återkomma till avdelningen för att få träffa en specialist på just den formen av diabetes de misstänker jag lider av, diabetes insipidus (DI). Det lät bra tycker jag ändå. Självklart vill jag att detta kollas upp ordentligt - men faktum är att jag nog tillfrisknar snabbare hemma i den miljö jag trivs i och i närheten av mitt eget kylskåp   . Jag sa till sköterskan att jag nästan skämdes att ta upp deras tid och en plats hos dem när jag var så pigg och man såg så många som behövde hjälp - kände mig sugen många gånger att erbjuda mig att hjälpa till.


Här i Gävle har jag delat sal med en otroligt gullig äldre man - han hade drabbats av flera hjärtinfarkter för några år sedan samt en förmodad stroke i tisdags. Så innerligt snäll och go han var - jag bara älskar såna gamla tanter och farbröder och kan verkligen sörja ibland att jag inte har någon sån i mitt liv, saknar min farmor som är den snällaste människa jag träffat   . Han var så pratsam, utan att på något sätt vara påträngande. Berättade om sig själv och sitt liv - så intressant att höra. Och så omtänksam om sina syskon, fru och sina barn i Stockholm. Han blev utskriven idag - så vi skojade och sa att på vår sal kom julafton idag   ! Hoppas verkligen att han återfrisknar snabbt och får återkomma till sitt liv som man hörde att han höll mycket kärt   .


På vägen hem idag stannade vi först på Max för jag var så sugen på en jordgubbsmilkshake - sen vidare till lite mellandagsrea i Valbo. Himmel vad folk alltså! Jag hade mössan på mig så folk inte skulle se mitt rakade hår och mitt sår - Jacob och David tyckte det var lite roligt med en hiphopmorsa för en gångs skull   .


Passade på att ta några foton på vägen hem - så glad att se dessa vyer igen och få andas in frisk luft.


       




 
Nu soffmys med hundar, David och nya soffan - så jävla nöjd med nya soffan, soffbordet och mattan   !






ANNONS
Av Helene - 21 december 2015 18:00

Till slut efter tusen olika vändor hit och dit fick jag till slut möta en läkare, det visade sig vara självaste överläkaren som de släpat till vårt rum... Hennes borst och svansföring var väldigt hög och tja, man kan väl säga som så att vi inte tänker börja umgås efter detta... Om det är hon som bestämmer här på avdelningen så förstår jag helt den hjärtlösa ton som finns här - på en avdelning för såna som är opererade i hjärnan... Passar ju kanon det, eller hur.

Men om jag börjar lite där jag slutade så vaknade jag på ett riktigt bra humör söndagmorgon! Första natten jag sovit nåt alls här   .  Dagen rullade på och det lät på morgonen som om katetern skulle tas bort under dagen, lät ju skitbra. Meeen för bra för att vara sant förstås...

David åkte iväg och handlade lite julklappar under tiden Henric och Jacob var här - betydligt piggare än vad jag var när Jacob var här    dagen före. Sen byttes det av så att när de åkte hem kom David och Thomas hit istället  . Otroligt mysigt att träffas allihopa   .

Men sen hände som sagt inte mycket, folk kom och gick och ingen visste nåt om vad som skulle ske med mig... Till slut berättade de då att den vidriga, äckliga katetern skulle sitta kvar!!! Men då orkade jag inte vara "trevlig" längre... Surnade till rejält och började ifrågasätta hur faaan de kan ha en patient här sedan i onsdags utan att informera om nåt!!

Sedan hade jag också ett team igår kväll som jobbade som inte var så säker på nåt. Så kan det vara om man är ny - men säg nåt om det då!!

En annan sak som hände går var t.ex detta; Jag ställde en enkel fråga vid 21.30 Jag hörde han jag frågade utanför fråga den ansvariga, den svarade men jag hörde inget... Så i morse frågade jag igen, oj sa hon då - jag tyckte han sa sal 10 men där sov patienten... Inte så man frågar igen utan då skiter man i det. Så kollar hon och ser att jag fått omeprazol som endagsdos, men det ska jag ha varje dag sa jag - det stod i papperen jag lämnade i reception när jag kom! Hela tiden sånt där - man trodde de var proffsigare här...

Dagen idag har jag väntat, väntat, väntat och väntat...på att det skulle komma en läkare som jag äntligen skulle få prata med! Till slut dök hon upp , tillsammans med den trevligaste sjuksköterska hittills. Hmm.... undrar jag om de ringt in henne bara för att jag surnat till?   Överläkaren stod mot väggen hela tiden och var så arg redan när hon äntrade rummet. Hon körde med den gamla klassikern "om jag bara skriker högt tystnar nog den andra parten" - det sket sig här dock. Jag sa till henne och frågade varför hon var så aggressiv? Jag var inte det (tyckte jag själv åtminstone) - Meeen David och sköterskan var knäpp tysta! Efter en massa tjat hit och dit gav hon sig till slut och lät mig få ta bort den där jävla katetern till slut!! Yes, yes - !!!

Så nu väntar jag bara på att de ska komma och ta bort det så jag får lämna detta rum. Känns skönt - även om det forfarande är oklart när jag får åka mot Gävle  .

Idag var också första gången vi fick någon kommentar om själva operationen av hjärntumören sedan den var precis nygjord i onsdags. Allt ser bra ut, det är det här med Diabetes incipidus som fortfarande "spökar". Men med tanke på att jag känner mig piggare och piggare för varje sekund tror jag det ska gå bra!

Tror de vill bli av med mig lika snabbt som jag vill komma härifrån, eller vad tror ni   !

Fina öron jag fått, undrar om det är Miss Piggy eller vem det kan vara   ..



ANNONS
Av Helene - 20 december 2015 08:58

I onsdags morse väcktes jag strax efter 05.30 för att ta ännu en förberedande dusch inför operationen, det blev två omgångar till dusch i medlet Hibiscrub som ska desinficera huden. Sedan blev det 1,5 timmes väntan innan de kom och körde ner mig till operation.


Strax efter 08.00 kördes jag in på operationssalen där jättetrevliga sköterskor som tog hand om mig. De frågade sedan var en kvinna var flera gånger, ingen hittade på henne och om jag förstod det rätt var det den som skulle vara narkosläkare. Jahaja, tänkte jag - det börjar ju bra det här   . Men då dök det upp en tredje narkosläkare (alltså ingen av de jag träffat tidigare) och han var glad & lättsam, sånt gillar jag. De berättade sedan allt de gjorde och varför - så när de väl sövde ner mig tror jag att jag somnade med ett leende på läpparna   .


Operationen höll sedan på ca 4,5 timme - jag väcktes upp direkt på operationsbordet av den läkare som opererat mig (tror jag iaf...). Det var ett himla tjat om personnummer, var jag befann mig, vilket datum det var osv... - men viktigast av allt var att han sa operationen gått bra och att hela tumören nu var borta!!  


Jag kördes sedan in direkt på uppvaket där jag skulle ligga ca 1 dygn, David fick också samtal från läkaren som opererade mig att allt gått bra. En stund senare kom David in på uppvaket och just då sov jag. Men så skönt det var att se honom där när jag vaknade till lite   . Även om jag var mer än omtöcknad och hade hemska smärtor så var det ändå så skönt att veta det var över och att synen inte försämrats som det verkade just då iaf. 


Törstig så in i norden var jag, vatten och nyponsoppa gick åt i massor och jag fick höra sedan under kvällen att jag druckit 5 liter och kissat ur mig ännu mer! Tumören har suttit väldigt nära hypofysen som styr vätskebalansen och hypofysen verkade lite "skakad" av att ha förlorat sin kompis Örjan (som vi internt har kallat min tumör) och nu skickade ut fullt med signaler till njurarna att producera Urin. Och tja, njurarna verkade lydiga och snälla så de jobbade på för fullt. Tillståndet kallades tydligen Diabetes insipidus. Ett tillstånd som oftast är övergående, men som även kan bli kroniskt. Dock avhjälps det då med medicinering. 


Allt kändes ändå rätt så okej (med tanke på tillståndet) på uppvaket, ända till jag skulle äta frukost. En tugga fil fick jag i mig innan det kom rätt upp igen, ihop med lite annat. INTE TREVLIGT!! Sedan dess har jag mått illa och inte kunnat äta nånting förrän i går (lördag) kväll. De som jobbade där på uppvaket var hur gulliga som helst, och de fanns verkligen tillgängliga för mig hela tiden   .


Strax före lunch torsdag kördes jag upp på avdelningen igen, samma avdelning som jag skrevs in på, men på annan sal denna gång. Fortfarande är jag själv i salen och det är rätt så skönt! Torsdagen var fylld av smärtor och illamående så den dagen har vi dragit ett streck över. Natten till fredagen var om möjligt ännu värre - migrän hela natten plus att jag kanske sov som mest 15 min. Jag kräktes igen vid 04.30 tiden och fick då efter viss övertalning av sköterskan som var i tjänst använda min egen migränmedicin - Zomig Nasal. De värsta smärtorna släppte så sedan under fredagen när David var här mådde jag ändå relativt bra.

 
Teskedsgumman har återuppstått! Förutom blåtiran då för nån sån vet jag inte om hon haft. Men rejält svullna kinder av cortisonet, spetsig näsa och hårknut - viss likhet tycker jag det finns i alla fall   .


Efter att David åkte hem på fredagskvällen blev det bara värre och värre... Alvdedon och morfin fick jag för fullt men det hjälpte inte "ett skit". En till helvetes-natt blev det, de började bli oroliga för mig eftersom inget hjälpte så jag fick en tid på röntgen 00.45 mitt i natten. Jag kördes ut på min säng (i väldigt dålig kondition) där sedan en vaktmästare kom och körde mig till röntgen. Där fick jag sen ligga själv en bra stund innan någon uppenbarade sig och tog in mig till röntgen. Själva röntgen gick snabbt och sedan var jag tillbaka i korridoren alldeles själv igen, denna gång med en larmknapp på mig iaf. Tur jag inte är så lättskrämd, för nersläckta tysta stora sjukhus mitt i nätterna är långt ifrån det trevligaste jag har upplevt. 


Så tillbaka på salen igen, smärtorna var fortfarande olidliga och kräkningarna kom och gick. Jag fick inte reda på vad röntgen visade, ingen sa något till jag frågade och då fick jag veta att det såg ut som förväntat - och det måste väl klassas som bra antar jag?


Lördag morgon kom David och Jacob ner, men jag var i så dåligt skick så det var nog inte så kul för Jacob att se sin mamma på det sättet.... Inget kunde jag äta och jag orkade knappt prata. Vid 08.00 skulle jag få en ny sorts smärtlindring, den var ny inom detta som jag förstod det. Den heter Dynastat och ska ges morgon och kväll. Okej, sa jag - det ska vara 12 timmar mellan intagen då? Nej, svarade sköterskan - det ska ges 08.00 på morgonen och 20.00 på kvällen.... Ehhhh.... är inte det 12 timmar mellan det tänkte jag? Men än en gång bet jag mig i tungan och var tyst bara.


Det nya medlet fungerar betydligt bättre än det andra de provat med. Jag ska säga var min smärta ligger på mellan 1-10 och nu ligger den på en konstant 3 ungefär, men vissa toppar på upp till 5. När jag hostar är det 12 tror jag!!! Men under de två nätterna jag hade migrän låg smärtan på ca 9-10 hela tiden. Ni som har migrän vet att då har man så ont att man nästan är i begrepp att göra vad som helst för att få smärtan att sluta.... Natt nummer två hade de helt plötsligt bestämt att jag inte fick ta mer av min egna migränmedicin   .


Jacob tog tåget hem igen igår em och jag bad David stanna kvar eftersom jag känner mig så mycket lugnare och tryggare när han är här. Lunch serveras vid 11.00 och middag 16.00 När klockan började närma sig 16.00 sa jag bara - shit, nu kommer maten igen   .... Men denna gång lyckades David peta ur två pastabitar som jag fick i mig och även nästan hela portionen pannacotta till dessert. Och lite krafter fick jag nog tillbaka då. För efter det lyckades jag sova två timmar i sträck och det var nog vad som behövdes för sen när kvällsfikat kom vid 19.30 åt jag upp fyra smörgåsrån med mjölk till! Ska inte säga att jag hade fått matlusten tillbaka - men åtminstone var det inte motbjudande vilket får ses som positivt i detta sammanhang!


 

David bestämde att han skulle stanna kvar över natten, sittandes på en stol bredvid mig eftersom vi båda nu kände att en natts sömn vore guld värt för mig! Vi frågade ingen om han fick det eller inte - men  det urgulliga undersköterskan som tagit hand om mig mest här sa inget heller - utan hon förstod att jag kände mig tryggare med honom där och sa bara, ja - du får sova i stolen där du istället då. 


Den sköterskan gick hem och eftersom de kollar mitt urin en gång i timmen så kom det in en ny sköterska strax efter 22.00 för att kolla av det. Hon måste ha upptäckt att David satt där och sov och hämtade då "Nurse-from-hell". Alltså man ska inte döma någon efter utseende, men man kan gott döma folk efter kroppspråk, hållning och minspel. Här var det inte någon vårdande sköterska som var på väg in - nejdå, här var det någon som var på väg till oss för att hon tydligen fått tjänsten "platschef för kvällen" och nu var ungefär som den som är chef över parkeringsvakterna på vissa utställningar. Nu skulle vi upplysas om hur hemska vi var och att det inte alls var tillåtet att någon anhörig sov kvar över natten!! Jag menar så kan det förstås vara, men man väljer själv hur man säger såna saker. Man kan säga det med empati, medkänsla och värme vilket gör att man har en helt annan förståelse för det de säger än som det skedde här. Här var det iskyla i rösten och noll empati eller medkänsla. Jag försökte förklara hur hemska de två tidigare nätterna varit och att jag mådde så mycket bättre när han var där. Svaret jag fick då var - Ja, här har alla patienter det så! Så att jag skulle tydligen inte inbilla mig att jag av alla skulle få må bättre en natt när alla andra mådde dåligt... Alla ville väl ha sin anhöriga där sa denna hemska sköterska, men så kunde de ju inte ha det. Det var bara de som var under 18 år som fick ha någon anhörig där sa hon nog en 4-5 gånger. Hon sa det med tonen som att jag var en liten vekling till kvinna som var tvungen att ha min man där (känslan jag fick var att hon inte tyckte om män alls faktiskt...). Ja kanske jag är en vekling - men jag tror att för att vara riktigt stark ibland så måste man vara riktigt svag ibland också   . De hade sin principer sa hon också upprepade gånger - jag frågade henne om det alltså var så här att deras principer var viktigare än patienterna?? Vi kan inte ha någon form av hotell här inte var det svar jag fick... Det handlade om en natt, på en stol bredvid min säng. Jag menar hur svårt kan det vara..... Varför sägs det så himla mycket nej hela tiden, tänk så mycket som skulle vara enklare och trevligare i världen om vi inte sa nej på utandningen utan att ens fundera över frågan som ställts? Ibland måste det förstås bli ett nej, men många många gånger skulle ett ja ge en helt annan effekt och folk skulle få ta eget ansvar för det de gör. Känner man att man får förtroende av någon att göra något - ja, då vill man väl göra på bästa sätt också? Visst, det finns alltid skitstövlar som förstör för andra - men varför vi andra ska behöva betala för detta förstår inte jag?


Så något som precis var början på en bra natt igår såg till att reta upp mig rejält. Efter ett par timmar somnade jag dock och har sedan sovit hela natten efter det i princip - sååååå skönt och så välbehövligt!! I morse fick jag till och med i mig lite frukost så vi får väl se hur det känns när lunchen kommer hit om en stund...


Nu ska jag inte alls generalisera, för jag är absolut ingen van människa att ligga på sjukhus. Men, av de jag träffat här är i princip ALLA undersköterskor helt underbara, empatiska människor som hela tiden gör sitt bästa för att man ska må bra. Vad gör de om de glömmer något man sagt eller så, man märker att de har hjärtat på rätta stället och en sån skulle jag aldrig ens kunna bli irriterad på. Däremot har nästan alla sköterskor här varit ointresserade av en som person och om de nu har någon empati har de dolt den väl - så trist när det är så...


Ingen information får jag nästan alls här - men om jag skulle gissa är det att jag flyttas till Gävle sjukhus tisdag och förhoppningsvis får komma hem på onsdag. Synen på båda ögonen har förbättrats något sedan före operationen och det känns ju jättebra! Även om de är lite mer ljuskänsliga, framförallt det ögat som jag sett sämst på.


Jag måste få tacka er alla igen för alla snälla ord och kommentarer, och ett extra stort tack till er som öppnat era hem för några av våra hundar - det känns så bra att de är hos just er   . I nöden prövas vännen - och jag får allt en tår i ögat när jag läser allt ni skrivit till mig, båda nära och avlägsna vänner     .

Av Helene - 15 december 2015 20:17

Ja, idag har jag blivit inskriven på Neurologen, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är alltså dags att operera bort min hjärntumör som nog funnits hos mig sedan bra länge med tanke på att det nu är 1 år och 4 månader sedan jag fick första symptomen.


Klockan 11.00 skulle jag vara här idag för inskrivning, jag som aldrig legat på sjukhus (förutom på BB) och är totalt novis på området frågade min "proffsvän" på området som dessutom legat just på denna avdelning en hel del gånger. För jag som vill ha kontroll på allt och vill veta allt hela tiden undrade förstås en massa saker. T.ex om man fick ha egna kläder och tofflor på avdelningen. Vad ska man ta med sig, får man ha dator med sig mm. Informationen jag fick med kallelsen var knapphändig och kändes som den var skriven för dem som varit med om detta förut... Tusen tack för svaren Emelie, det gjorde att jag kände mig betydligt tryggare när vi var på väg mot sjukhuset i morse.


Någon parkering hittade vi inte, trots att ett helt nytt p-hus är byggt... Så David fick släppa av mig för att jag skulle komma i tid, så mötte han upp sen när han hittat en parkering. Det visade sig inte vara någon brådska då rummet jag skulle sova i i natt inte var färdigt. 


 
Till slut fick jag komma in i rummet iaf, detta efter att de tagit hur många provrör blod som helst... Exakt vad de skulle se från dem vet jag inte - men bland annat skulle de kunna se hur stor blödningsrisk det var och det är ju bra att kolla sånt! Sköterskan som gjorde detta var supertrevlig, men så var hon från Sandviken också   .


Sedan kom det in den ena efter den andra - först en sköterska som hjälpte mig tillrätta i rummet. Efter det kom det en man som inte pratade perfekt Svenska så jag hade lite svårt att höra vad han sa. Vem han var och varför han frågade det han gjorde förstod jag inte.... Frågor som vet du varför du är här till exempel - ni kan tro jag fick bita mig i tungan för att inte svara något syrligt... En annan fråga, kan du gå själv? Ja - tänkte jag svara, ser du någon rullstol här - eller tror du min man har burit upp mig? Kan säga att jag stod på golvet när han frågade detta. Sedan frågade han om jag var gift och hade barn osv. Så skulle jag hålla upp armar och lite sånt - plus att han lyssnade på hjärtat och lungorna samt tog blodtrycket. Tja, sen sa han hejdå och gick.


Strax efter kom en sköterska och tog tempen och blodtrycket igen. Jaha, sa hon - och du har redan träffat narkosläkaren. Ehhhh, sa jag - har jag? Ja, han var här nyss. Okej, så det var alltså narkosläkaren han som varit inne tidigare... Verkade lite skumt ändå tyckte jag. Blodtrycket är 140/85 sa sköterskan, det kanske är lite högt nu för att du är nervös? Vad brukar du ha i blodtryck? Ingen aning sa jag.... Jag äter ju medicin för det, och kollas varje år men jag lyssnar inte på vad de säger just siffrorna. Jag har nöjt mig med att de sagt att de sett bra ut   . Lite märkligt tittade hon på mig då... Nåja, mycket viktigare att fylla hjärnan med registreringsnummer än såna här siffror...


Jag fick skicka iväg David för att handla en träningsoverall som jag kan ha här - mina trasiga gamla jag har hemma med en extra "rumpa" därbak passade inte in här tyckte jag... Hörlurar fick han köpa också, även om jag har eget rum nu vet man ju inte hur det blir sen när jag kommer tillbaka hit efter operationen. 


Under tiden David var borta kom det in en jättetrevlig kvinna med en elev. Hon var narkosläkare sa hon och skulle söva mig imorgon. Orkade inte fråga vem då han var som var här förut?? Hon förklarade hur det skulle gå till imorgon och jag fick ställa alla mina frågor som hon svarade på vilket jag uppskattade mycket. Allt ser bra ut enligt henne - hon lyssnade också på hjärta och lungor och berättade att jag kommer att ha massor med slangar och grejer på mig imorgon eftersom de övervakar både andningen, hjärta och hjärnan under hela operationen. Alla är väldigt glada att jag inte är rökare, de kollade syresättningen i blodet och det var 99 % (100 % är förstås max) och rökare har alltid mycket lägre sa de.


 
Den här gourmetlunchen fick jag idag - nejdå, men den var helt okej faktiskt. Jag åt nog iaf halva portionen...


Läkaren Olafur som ska operera mig imorgon kom förbi lite snabbt och frågade om jag undrade något - han frågade också om jag inte var mörkhårig när jag var här sist... Men jag kanske hade fler gråa strån då   . Jag hade inte många frågor, undrade mest vilken tid jag kommer att vakna imorgon efter operation.


Jag ska vara nere på operation 08.15 imorgon och sedan trodde han att jag skulle vakna upp efter operationen ca 15-16 så David kommer ner igen till den tiden ungefär. Redan 05.30 imorgon bitti ska jag väckas tydligen.

 
En liten selfie var det tvungen att bli också - vem vet hur mycket hår jag har kvar efter att de rakat mig imorgon inför operationen?


Förberedande dusch har jag fått göra ikväll och en likadan ska göras imorgon bitti. Jag har tvättat både hår och kropp flera gånger med någon form av desinfektionsmedel. Sååå sandpapper till hår och hud är det för tillfället... Jag fick inte ens kamma håret med en egen kam utan en som ser ut som en luskam ungefär fick jag använda - så just nu ser mitt hår ut som på ett strävhårigt troll...

 
Inga egna kläder fick jag ha efter duschen - dessa otroligt sexiga trosor fick jag sätta på mig efteråt ihop med en sjukhusrock där det är ca 1,5 dm mellan knapparna. Känner mig läcker som sjutton   . På fötterna får jag bara ha såna där blå plastskydd som man har över skorna annars. 


Så hur känner jag mig nu då? Jo, det känns bra - fick ett gråtanfall imorse som var över på ett par minuter. Men nu känns det bara skönt att det snart är över. Visst imorgon i den här tiden har jag nog sjukt ont - men då kan vi ändå börja se slutet på allt detta känns det som...


Miljoners, miljoners tack för ert stöd och era snälla kommentarer samt att ni tänker på oss imorgon - tänk positiva tankar så hörs vi snart igen   .

Av Helene - 26 november 2015 08:51

... ska tumören vara bortopererad om allt går enligt planerna. Jag ska skrivas in på sjukhuset tisdagen den 15 december och ska sedan opereras dagen efter, på onsdagen. 


Det känns lite både och nu när jag har ett faktiskt datum när det ska ske. Såklart kommer det att bli skönt när det är över, men visst finns oro också över själva operationen och hur jag kommer att må och vara efter den. Men det är väldigt få och korta stunder jag tillåter några negativa tankar kring detta. Vill absolut inte att de ska slå rot och att jag ska känna ångest och må dåligt över detta. Såklart är det inte roligt att ha en hjärntumör och att få genomgå en operation i hjärnan. Men, ingen vet vad morgondagen erbjuder och vad som helst kan ju faktiskt hända - även för de som inte ska opereras. Så jag känner mig i det stora hela inte så orolig, jag har läst ALLT på internet snart om den typ av hjärntumör jag har (meningiom) och tja, jag är väl snart färdig läkare nästan   ! Ju mer kunskap ju lugnare är jag, så fungerar det förstås inte för alla - men för mig är det så. 


Fortfarande känner jag mig pigg och frisk (förutom att jag är hemma just nu pga feber och förkylning, men det kan nog inte tumören lastas för) och jag lever livet precis som jag alltid har gjort. Två veckor före operation får jag dock inte använda viss form av smärtstillande, t.ex Treo så hur det ska gå får vi ju se.... De som känner mig vet att jag är rätt så flitig användare av det..


Jag försöker förbereda så mycket som möjligt här hemma för att underlätta under tiden jag ligger på sjukhuset. De vuxna hundarna är det inga problem med, men om någon känner för att låna hem en valp under tiden från mitten av december och någon/några veckor framåt får ni gärna säga till! Om allt går som det ska kommer jag hem bra precis till julafton, men om det blir några dagar efter jul så går det också bra. Barnen är ju stora nu och vilken dag vi firar jul bestämmer vi ju själva, viktigast att vi får vara tillsammans och får äta lite gott och så julklappar förstås!


Förresten är inte december och jultiden något jag ser så väldigt mycket fram emot, december är nog den månad som är den tyngsta för mig personligen. Så mycket negativt har hänt i december genom åren... Samtliga mina missfall har jag fått i december, Malin dog några dagar före julafton, jag och min förra man bestämde oss för att skiljas kring jul, det hemska och svekfulla beskedet från SKK kom någon vecka före jul, företaget där David jobbar gick i konkurs några veckor före jul och nu ska jag operera bort en hjärntumör en vecka före jul... ja, det finns säkert något mer också som jag inte kommer på just nu. Så att jag längtar till januari förstår nog de flesta! Såå skönt det ska bli när allt detta är över. 


Jag förstår att det inte är så lätt för folk att veta hur de ska reagera när någon drabbats av en hjärntumör. Men att säga saker som att jag ska sluta äta socker, eller börja äta bättre det tycker jag faktiskt inte är speciellt taktiskt eller ens snällt. Nu är jag inte den som bryter ihop i första taget, men det känns lite märkligt att få påståenden som att jag får nästan skylla mig själv för att jag fått en tumör i hjärnan. Jag är helt övertygad om att INGEN rår för själv när de drabbats av något dylikt som en hjärntumör, utan shit happens helt enkelt! Det som är viktigt i livet tror jag däremot är att må bra och trivas, skratta mycket, umgås med de som ger en energi och som tycker om en för den man är, äta det man tycker om, göra det som man tycker är roligt - leva under tiden man lever helt enkelt, för som det sägs - "en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva".     


Stora Stockholm blir alltså min sista utställning på ett tag, när nästa blir beror förstås på hur snabbt jag återhämtar mig vilket är omöjligt att veta något om än. Om jag får be om något så är det att det inte ska bli något prat alls om min operation och tumör under den utställningen, jag orkar inte med en massa som att vi aldrig skulle ses igen osv. För det första hatar jag avsked i alla former, gillar knappt att säga hejdå överhuvudtaget. Så snälla - inget annorlunda alls, inga kramar med lycka till osv... Jag förstår att det görs med vänlighet, men jag orkar inte med sentimentala saker samt medlidande. I skrift går bra (personliga meddelanden eller på FB) och det uppskattar jag verkligen, men inte något medlidande eller sorgligheter när vi träffas - hoppas ni förstår att det inte är illa ment, bara ett sätt för mig att klara detta på bästa sätt och att det inte är något att vara rädd för   ! Jag känner mig lugn själv, men om alla andra beter sig som att jag nästan ska dö - ja, då vet jag inte hur länge till jag är lugn...


Så tänk gärna på mig när jag opereras, men tänk positiva tankar, tänk att allt kommer gå bra så är jag säker på att det blir så     . 

Av Helene - 6 november 2015 15:27

I måndags fick jag så kallelsen till Akademiska i Uppsala, ni som läste mitt förra inlägg ang min hjärntumör kanske minns läkaren med gröna håret? Hon sa att hon trodde det skulle ta en månad ungefär innan jag blev kallad då min hjärntumör förmodligen inte klassades som akut. Knappt fyra veckor tog det så det var ungefär den tidsrymd hon nämnde, bra att något verkar fungera som de sagt även på Gävle Sjukhus   .


Jag blev kallad till ett mottagningsbesök som det stod i brevet, det sa inte mig speciellt mycket men efter lite googlande såg jag att det var vad de kallade första besöket hos dem. Alltså det besök när vi får träffa en läkare som berättar mer kring min tumör och vad som bör göras åt den. Skönt att äntligen få lite klarhet i det!


David följde med mig dit, jag är ju mycket för att jag ska göra saker själv - men självklart kändes det tryggt att ha honom med, och säkert för honom också. Det är ju så lätt att man glömmer säga något som sagts, eller att man glömmer ställa någon fråga. 


Läkaren hämtade oss i väntrummet tre minuter innan tiden jag fått, lite imponerad blev jag allt då! Oftast får man ju vänta och vänta och vänta i väntrummen... Vi fick träffa en läkare med ett isländskt namn, han verkade okej - men lite oengagerad kan jag tycka. Han är säkert väldigt kunnig och jag förstår att sånt här är vardagsmat för honom, men det är ju det inte för oss (lyckligtvis). Han pratade otroligt långsamt och jag vet att man inte ska irritera sig på sånt, men jag vill alltid att allting ska ske snabbt så jag vill nästan säga till alla som är sådär sävlig att de kan skynda på lite! Nu bet jag mig i tungan och sa inget förstås, något har jag iaf lärt mig under alla år jag levt så jag satt tyst och log jakande åt det han sa. 


Så värst mycket information vet jag inte om vi fick, eller om det var så att jag uppfattade det på det sättet eftersom jag har läst i princip allt som går att läsa på internet om just den typen av hjärntumör som jag har, meningiom.

Men, i stora drag så visade han lite på bilderna från min röntgen var tumören satt - han ritade också på ett papper och försökte förklara hur tumören satt i förhållande till större blodkärl osv. Synnerverna från båda ögonen går ihop i en gemensam del som han kallade för synbana. Min tumör sitter alldeles nedanför denna synbana och trycker på ena synnerven idag vilket gör att jag ser sämre på ett öga. Enligt denna läkare skulle det bara vara en tidsfråga innan det hände samma sak på andra ögat och jag skulle till slut bli helt blind om inget gjordes.


Så något annat alternativ än operation finns inte. Tumören måste bort och som han uttryckte det var det en komplicerad operation (jag tolkade det som att alla hjärnoperationer var komplicerade, förstod det inte som att min skulle vara svårare än någon annan). Det fanns förstås risker med operationen även om det som han uttryckte sig var väldigt liten risk. Den största risken är att jag blir helt blind på det öga jag ser sämre på idag, eller att jag blir totalt blind på bägge ögonen. Sedan kan det förstås uppstå andra saker också, det förstår ju alla att det är riskfyllt med en operation i hjärnan. 


Orsaken till dylika tumörer vet de inte så mycket om, det är mest kvinnor som får dem och då oftast i åldern 50-60. Nu är jag ju inte 50 än, men jag har ju alltid haft lite bråttom... Det är inte ärftligt, så det känns ju skönt. Jag frågade om om tumören klassades som liten, mellan eller stor. Mellan sa läkaren. 


Jag frågade en massa mer förstås, jag vill veta så mycket som möjligt för då känner jag mig lugn - då har jag någon sorts kontroll känns det som. Läkaren var inte så speciellt villig att svara på mina frågor. T.ex på frågan om hur lång tid en sån här operation brukar ta svarade han -Till den är färdig. Som om det var en korkad fråga från mig... Men jag gav mig förstås inte och till slut sa han 5-6 timmar ungefär. 


Vi frågade om hur lång tid efter en sån här operation det tar att återhämta sig. Förstås var det väldigt individuellt. Han trodde på 1-2 månaders sjukskrivning. Det lät som att det mest var det psykiska som brukar vara jobbigt, det fysiska verkar läka rätt så snabbt om inga komplikationer tillstöter. Han sa att många stålsätter sig inför operationen och när den sedan är över brukar lufta gå ur och man blir trött, väldigt trött. Jag frågade ang begreppet hjärntrötthet som jag läst om att man kan drabbas av efter en hjärnoperation. Men något sådant fanns inte sa han  - det var ett slaskbegrepp (vad nu det är...). Men iaf så verkar det vara så att man är trött ett tag efter operationen och det kan man väl tänka sig att det blir så. En vecka brukar man ligga kvar i Uppsala och sedan ett par dagar på sjukhus i närområdet (det blir Gävle alltså och där ligger man då inte mer än nödvändigt...). Vi får väl se hur länge de står ut med att ha mig där, jag med mina frågor om allt möjligt. Ingenting kommer det att få göra med mig utan att jag ska ha reda på vad de ska göra och varför   .


Han trodde jag skulle bli kallad till operation i slutet av november/början av december. Jag frågade om det gick bra att skjuta upp det till i mitten av december. Han såg förvånad ut, verkade inte vara så många som hade önskemål om tidpunkt när de skulle opereras   . Men förmodligen blir operationen vecka 51, den kunde också skjutas upp ännu längre om några mer akuta operationer dök upp och det har jag full förståelse för. 


Det blir isåfall så att jag kommer hem från sjukhuset (om allt går bra) några dagar före jul, och det kanske kan tyckas vara en olämplig tid. Men jag tycker det känns bra - då är Jacob ledig från skolan och Thomas kommer hem och hälsar på ett tag. Henric och David är också ledig från jobbet en hel del i och med helgerna   . Viktigaste med julen är ju ändå att får vara med sina nära och kära, det andra ordnar sig nog. Man kan ju fira jul även med lite smuts i hörnen också, eller hur   . Jag vill passa på och tacka för allt stöd och för erbjudanden om hjälp - det betyder oerhört mycket för mig att veta att så många bryr sig och att vi kan få hjälp framförallt tiden som jag ligger på sjukhuset. Vi ska försöka placera ut några av hundarna under kanske 1-2 veckor just när själva operationen sker. Men sedan måste de komma hem igen, jag kommer ju att sakna dem massor när jag är på sjukhuset. En hel vecka utan en hund, hur ska det gå?



Av Helene - 28 oktober 2015 19:45

I lördags var vi till Mjölby på utställning, det var SSRK som arrangerade och ESS dömdes av Johan Andersson (kennel Alistair's). Vi hade bara med oss Pasta (Barecho Party In My Head) och Tootsie (Barecho Too Much Is Just Perfect), vi hade också Paco och Clådan anmälda. Men när vi anmälde Paco hade jag bestämt att bara ta med honom om han inte blev champion i Sundsvall, nu blev han ju det så då fick han vila en helg. Pasta däremot fick ju "bara" reserv-cert i Sundsvall så självklart hoppades vi på att hon skulle kunna få sitt championat här istället. 


Lilla Tootsie fick göra debut på denna utställning. Hon äter inte speciellt bra så jag skulle vilja ha mer hull på henne, och inte är hon väl så värst utställningstränad heller så det är inte så lätt att se hennes rörelser... MEN, när hon rör sig tycker jag själv hon rör sig fantastiskt bra    - så lite spännande var det att hon nu äntligen skulle få ställas ut första gången. 


Vi hade också med oss Carro samt hennes mammas cockervalp Cesc (Barecho High Quality). 


Resan ned gick bra och vi var framme i lagom god tid vid ridhuset där vi skulle spendera dagen. När så parkeringsvakten sa att vi inte skulle få packa ur bilen blev vi inte så positiva - dock var det inga problem alls när vi åkte fram till ridhuset och pratade med vakterna där. Bara vi flyttade den när vi var färdiga var det inga problem, precis som det ska vara!


Lite kyligt var det förstås i ridhuset, och sakerna blir jättesmutsiga så på det sättet är det ingen höjdare att vara i ridhus. Men hundarna älskar att springa på det underlaget och jag föredrar det ändå framför hala golv som det är i många andra inomhushallar.


När vi så packat in allt och satt vi ringside läser David tidningen på sin mobil. Det brinner i ett hus i Årsunda säger han plötsligt! Blir förstås jätterädd, tänk om det är i vårt hus? Eller någon som vi känner? Hemskt är det ju oavsett förstås - men när vi får tag på Jacob och får reda på att det inte är i vårt hus börjar vi försöka få reda på vilket det är. Det tar inte så lång stund innan vi vet vilket hus det är - och när vi får höra att de personer som var skrivna på den adressen saknas känns det förstås otroligt obehagligt och sorgligt. Så snabbt det kan gå..... Tankarna finns hos anhöriga och vänner   .


Tillbaka till utställningen då. Först ut var Justin (Barecho Spitting Image), han har verkligen utvecklat sig fint tycker jag. Också han rör sig otroligt bra, kände mig mycket stolt när jag fick titta på honom och hans matte Emelie från ringside. Justin blev tvåa i valpklassen med HP.


Tootsie fick samma placering och hennes syster Izza (Barecho Theme For A Dream) blev placerad som trea i klassen, även hon med HP. Den enda hane "vi" hade var fina veteranen Winston (CH Barecho Most Wanted), han blev tvåa i veteranklassen och det utan CK denna gång. 


Så var det Pastas tur. Hon vann först öppen klassen med CK och blev sedan bästa tik, fick då sitt CERT och sin championtitel!! Otroligt roligt, det är något alldeles speciellt känslan när de blir champions   !

 
Hero och Pasta i BIR & BIM-finalen...

 
Pasta slutade sedan som BIR. BIM blev mycket väl bibehållna veteranhanen Hero (CH Springlet Playing Hero) - stort grattis Maria   .


 
I cocker-ringen slutade Cesc som BIM-valp. BIR-valp blev tiken Line Sam Xellent Taste.


 
Jag känner mig mycket nöjd med Cesc och hans kullsyskon! Just Cesc väl utfyllda nosparti och utmärkta rörelser gör att jag hoppas och tror han kan ha en fin framtid framför sig även i utställningsringen och inte bara hemma som goshund   .


 
Izza (Barecho Theme For A Dream) äg. kennel Oberys.


 
Ett foto med rosetterna var vi ju tvungna att ta på Pasta också - lika som vi gjorde på Paco i Sundsvall. Någon placering blev det inte för henne i BIS-et denna gång, men vad brydde vi oss om det när vi hade någon som väntade på oss som vi skulle få ta med oss hem...


 
Nämligen fina Svea (Backhills Just Awesome)     . Vi deläger henne ihop med min mor som vår förra cocker Vera bor hos numera. Vera och Svea är halvsyskon genom sin fantastiska pappa Toby - CH Backhills New Design. Vera har själv ett underbart temperament och vi är också jättenöjda med de valpar hon har producerat så valet blev enkelt när vi kände att det var dags för oss att skaffa en cocker-valp igen! Stort tack Karin och Britt-Marie Staaf för denna juvel   .

Här kommer lite fler foton på lilla Svea.

             


Svea har tagit flytten med ro - hon åt lite dåligt i början men det har kommit igång bättre nu. Alla stora långöron och små apor tycker hon är okej - även katterna  som hon skäller på precis som de andra verkar vara okej...


När vi kom hem på kvällen med henne så satte vi henne en liten stund i valprastgården vi har på baksidan, vi ville inte ha henne ute med de andra hundarna på en gång. Hon gnällde lite när hon var där och alla de andra hundarna var ute och utanför där hon satt. Enya som verkligen har ett hjärta av guld var helt förtvivlad när hon hörde en valp som "grät" - hon skulle inte gå in till sina valpar utan ville in till Svea och trösta henne   . Den andra valpmamman vi har här hemma, Miranda, hon brydde sig däremot inte alls. Tyckte väl hon hade nog med de sju hon har att ta hand om..   .

 
Tv-soffan trivs hon bra i..


 
Även Paco fungerar som huvudkudde   .


Lite foton på våra valpar måste förstås vara med också i bloggen så här kommer några stycken tagna de senaste dagarna. 


Först kommer några kort på Otto och Enyas valpar:
           


Och så ett par stycken på Paco & Mirandas valpar:
       



Av Helene - 21 oktober 2015 19:52

Tyvärr är det nog så att vår gamla katt Smulan inte finns mer...

Hon var lika gammal som Fritz skulle ha varit, dvs. skulle hon ha fyllt 16 år i början av nästa år. De senaste månaderna har hon blivit smalare och sovit mer och mer. Sedan har hon inte heller gått ifrån vår gård sista året ungefär. Nu på slutet var hon mest inne, men gick ut lite då och då. Vi har väl förstått att hon inte haft så lång tid kvar, men hon har ändå verkat frisk och glad - ätit varje dag och som sagt velat gå ut flera gånger varje dag. Så vi hade nog hoppats vi skulle få ha henne kvar ett tag till...


Men i onsdags i förra veckan när hon ville gå ut på kvällen såg hon lite svag ut. Som att jag kände på mig att något var fel kollade vi bara efter ett litet tag om hon ville komma in igen, men då var hon borta.. och vi har inte sett henne sen dess    . Det sägs ju att katter kan gå iväg nånstans när de känner att tiden är inne... Jag vet inte om det är vad som har hänt eller om hon har råkat ut för något. Det känns jobbigt att inte veta, men vi känner oss övertygade om att hon inte finns kvar i livet och jag hoppas nu bara att slutet gick fort och smärtfritt för henne. Även om det känns tungt att inte veta vad som hänt och att hon är borta, så tror jag att hon haft ett bra liv. Ett fritt liv med mycket liv och rörelse hela tiden. Hon har alltid varit lite försiktig med hundarna, men nyfiken ändå på sitt sätt. Hon har älskat att vara med när jag klippt hundarna och har varit förtjust i de flesta som kommit hit, velat bli klappad och gärna suttit i knäet. Hon fick en kull med kattungar när hon var ung men efter det steriliserade vi henne. Smal och i väldigt fin form har hon varit i hela sitt liv, förutom nu alldeles på slutet då hon var i smalaste laget...

 
Tack finaste Smulan för allt du gett oss under dina år hos oss. Vi saknar dig så och det känns så tomt nu när man kommer hem och du inte kommer och möter oss med svansen rest, strykandes efter våra ben. Jag är övertygad om att vi ses igen Smulan - till dess, ta väl hand om dig och ge Fritte, Kylie och de andra en stor kram från mig   .

Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se