Barecho

Senaste inläggen

Av Helene - 14 februari 2016 12:22

I fredags kväll släppte jag ut hundarna på baksidan på en lite snabb kissrunda. När jag ropade in dem så kom alla in utom Bertil. Jag ropade ett par gånger, men ingen Bertil kom in.... Han brukar komma som skjuten ur en kanon när jag ropar så jag förstod direkt att något inte stämde. 


David stod och lagade mat så jag sa till honom att vi måste gå ut och titta var Bertil är. Så efter att han lagt undan fläskfilén i tryggt förvar från hungriga långöronsmunnar gick vi ut för att leta. Det är inte mycket till belysning på baksidan så inte så lätt att se en liten svart hund - och någon ficklampa hittade vi förstås inte på (var är de när man behöver dem som mest??). Tur det finns ficklampa på mobilen! Vi ropade och ropade, men ingen Bertil syntes till... Inget gnäll hördes heller, så jag fick mer och mer ont i magen - var sjutton kunde han vara? Tänk om en varg tagit honom?? Eller att han skadat sig illa så han inte hörde oss? David gick runt hela staketet och stängslet för att se om han tagit sig ut från vår inhägnad. Men icke, det fanns inga spår ut från gården och eftersom det var nysnö gick det ju att se. 


Under tiden han gjorde det var jag nere på vägen och ropade ifall han skulle ha tagit sig ut dit på något sätt. Men ingen Bertil....


När jag kommer tillbaka in igen så kommer David med honom i famnen, det var en förskräckt liten affenpinscherpojke som satt i husses famn   .


David hade stått bara några meter ifrån honom och Bertil hade inte gett något ljud ifrån sig alls, som tur var lyste David där han stod och upptäckte att han stod alldeles intill husväggen. Han hade fastnat i någon form av snöre och stod helt paralyserad. Han rörde sig inte eller gnällde, bara tittade olyckligt på sin husse som befriade honom snabbt från snöret såklart...


Sååå rädd man hinner bli och så många tankar som hinner komma när de "försvinner" på det sättet. Kan säga att han var väldigt nöjd sedan på kvällen iaf när han fick ligga på mattes mage i soffan och mysa   .

 

Mysa i kontorsstolen är inte så tokigt det heller!


 
High five, eller ten kanske   

ANNONS
Av Helene - 12 februari 2016 08:46

I lördags var det dags för första utställningen för mig efter min operation i december. Jag hade både David och Carro med så det kändes tryggt, om jag nu skulle bli så trött att jag inte kunde visa hund själv. Vi hade ju med oss ett helt gäng med valpar som skulle göra debut, och tja - de var om möjligt ännu mer otränade än vad mina valpar brukar kunna vara...och det säger ju inte så lite...

Men allt gick bra, jag kände mig oförskämt pigg under dagen - mycket tack vare alla snälla ord från uppfödarkollegor och andra hundmänniskor, blir verkligen varm i hjärtat av att så många sa att de tyckte det var roligt att se mig tillbaka och att flera undrade över hur jag mådde   .


 
I första valpklassen hade vi med kullbröderna Mandel (Barecho Vital Player), se foto, och Marron (Barecho Viking Power). Båda fick HP och den som vann var Marron. Båda skötte sig över förväntan måste jag säga, svansarna gick hela tiden på dem - precis som den brukar göra på deras far   .


 
Curry (Barecho U Must Be The One) tävlade mot två andra tikvalpar i sin klass, hon vann klassen med HP. Hon skötte sig också helt okej, men lite bångstyrigare var hon. Rätt som det var tog det tvärstopp - då var köttbullen tvungen att komma fram för att hon skulle övertygas om att springa mer...


 
I BIR/BIM-valpklass I var det Curry som till slut stod som BIR-valp och Marron blev BIM-valp   


I den äldre valpklassen var det betydligt fler deltagare och där var systrarna Izza (Barecho Theme For A Dream) och Tootsie (Barecho Too Much Is Just Perfect) anmälda. Den sistnämnda hade vi lämnat hemma då hon behöver äta upp sig... Precis som sin mor var som ung så är hon väldigt kräsen med maten. Izza var överlycklig i ringen - så härligt att se den glädjen, men så många travsteg blev det kanske inte. Men vad spelar det för roll, sånt kommer med tiden   . Hon blev oplacerad i den stora klassen.


Enda hanhunden vi hade med oss var Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) och han vann först championklassen med CK och blev sedan bästa hanhund. Hans syster Yatzy (Barecho PS I'm The One) visades av sin ägare Anki - ett Excellent blev det i Öppen klass tikar, men dock ingen placering. Hon ska till att löpa så pälsen var väl inte helt på topp... Men så roligt att se henne igen, det var ett tag sedan sist!


Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) vann championklassen med CK, sedan visade Carro Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) i veteranklassen eftersom jag kände att min kondition var långt ifrån vad den varit förut.... Pärlan blev tvåa i veteranklassen med CK - hon blev sedan oplacerad i bästa tik, däremot vann hennes dotter Gizza som då blev bästa tik   .


 
Bäst i rasen (BIR) blev Gizza och Paco blev alltså BIM, dvs. bäst i motsatt kön   .


I cocker-ringen hade vi med några stycken också denna dag. Först och främst lilla Svea (Backhills Just Awesome) som vi tyvärr inte hann visa själv, men hon fick HP och blev BIM-valp.

 
Sedan var det fina Cesc (Barecho High Quality) som vann juniorklassen med CK. Inte placerad i bästa hanhundsklassen, men jag tycker han ser superfin ut nu och ser verkligen fram emot att han ska visas lite under våren   .


I öppen klassen hade vi med två stycken; Dennis (Barecho Go Ahead) och halvbrorsan Björkman (Barecho Flower Power). Dennis vann klassen med CK och Björkman placerades som fyra i klassen, även han med CK. Så i bästa hanhundsklassen var det tre Barecho-cockers med, så roligt   ! Den enda som blev placerad av dem var Dennis som blev trea och fick sitt första CERT, stort grattis till hans ägare!


I finalerna blev Curry BIS-2 valp och Gizza BIS-2, en hel del priser fick de med sig hem - så roligt att ställa ut på denna utställning då det alltid är fina priser i finalerna! Det är ju väldigt olika med det, vissa utställningar får man bara en rosett på och inget annat...


Jag var rätt så sliten efter utställningen - men glad ändå att få vara tillbaka igen och att jag kan göra det jag tycker är roligt. För det är väl okej att känna sig lite sliten emellanåt bara man kan få göra det man tycker är roligt och som ger en lite guldkant i livet   .


Sen var det kanske inte nödvändigt med en valpning direkt efter... men, men sånt styr man inte över... och såklart är vi jätteglada åt Pastas valpar också   . De föddes ju flera dagar för tidigt och var ganska små och åt lite dåligt i början, så jag har varit tveksam till om de alla skulle klara sig. Men det verkar vara gott gry i dem - nu har de ätit upp sig och är kraftiga och fina allihopa, samt att de äter bra. Jag är lite tveksam till hur många som är tan-färgade eftersom det var lite tunt med pälsen på huvudet på en del av valparna när de föddes. Inga foton togs på dem när de föddes heller, jag var helt enkelt för trött för det...

Men har tagit lite foton på dem nu iaf - och tilltalsnamn har de fått också   . Jag bestämde mig när de föddes att de ska få heta på W i denna kull och X i Nellies kull. Även om det blir i fel ordning rent alfabetsmässigt. Men att hitta på åtta namn på X kändes lite jobbigt... Fyra namn kändes lättare   .


 
Roligt att det är så många "heltecknade" i denna kull, inte för att det är något fel på de som är mycket vita. Men roligt med lite omväxling.


 
Angelo, brun/vit/tan hanhund


 
Basil, brun/vit hanhund


 
Conrad, brun/vit/tan hanhund


 
Duke, brun/vit hanhund


 
April, brun/vit tik


 
Blanche, brun/vit/tan tik


 
Connie, brun/vit/tan tik


 
Delilah, brun/vit/tan tik


Lite foton på Nellies valpar kommer här. De har just börjat äta mat själva och det går väl "sådär" kan man säga...

           

ANNONS
Av Helene - 31 januari 2016 13:42

En hel del lite större valpar har vi här hemma nu - och jag ser så fram emot att få visa dem snart i ringarna   . Visst är det roligt att ställa ut de gamla ringrävarna, men det är alltid en speciell känsla att börja ställa ut en ny hund tycker jag. Man har så mycket hopp om hur det ska gå för dem, men lite vet man om vad som komma skall... Det är inte alltid de jag trott mest på som valpar som blivit de allra bästa   .


Här kommer i alla fall några foton på våra hopp för framtiden   :


 
Det här är Barecho U Must Be The One "Curry" (CH Cloette's Splendid Surprice - CH Barecho Either With Or Without You) - lite drygt 4 månader gammal.

 
Ännu ett foto på Curry, jag har lite svårt att bestämma mig för vilken sida som är den bästa att visa på henne...

 
Huvudfoto på Curry



 
Barecho Vital Player "Mandel" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal

 
Huvudfoto på Mandel



 
Barecho Viking Power "Marron" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal

 
Huvudfoto på Marron



 
Goldmoore's I Shall Be Released "Dilba" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Goldmoore's Release Me) - 12 veckor gammal

 
Huvudfoto på Dilba



 
Barecho Viking Princess "Vanda" (CH Barecho Play Now Pay Later - CH Barecho Devil Wears Prada) - 4 månader gammal. Vanda ska exporteras så småningom när alla papper är klara   .

 
Huvudfoto på Vanda



 
Ett foto på vår lilla cocker måste få komma med också - även om hon inte alls var sugen på att stå still när det skulle fotas.... Backhills Just Awesome "Svea" (CH Backhill's New Design - CH Backhill's Zsa Zsa Gabor). Svea är 5 månader på fotot.

 
Huvudfoto på Svea



Av Helene - 27 januari 2016 11:05

Ja idag är Nellies valpar en vecka och det innebär att det är dags för första kloklippningen. Det är inte mycket att klippa när de är så små, men yttersta spetsen är nog så vass redan efter en vecka. Kan tänka mig att det inte är så skönt att få juvren rivna av dessa småklor...


Annars gör de inte mycket mer än äter och äter, Nellie har gott om mat till dem så de är så tysta och nöjda nästan hela tiden   .


Passade på att ta lite foton på dem idag när de firar en vecka och allt   .


 
Även om de bara är fyra stycken så blir det lätt kaos när Nellie kommer in från att ha varit ute och rastat sig...


 
Här börjar de ordna upp sig, tre diar och Whoopie vilar istället.


 
Pigmentet på Wixies nos kommer mer och mer, men prickarna är inte lika framträdande på de brun/vita än som på de svart/vita. 


 
Här är största tjejen, Wega. Det var hon som föddes först och hon vill gärna vara först nu också till maten...


 
Enda killen i gänget, Wagner.


 
Svart/vita tiken Whoopie.


 
Wixie


 
Whoopie håller om brorsan Wagner 


 
Wixie vill inte vara sämre hon, men hon har en annorlunda stil att hålla om syrran Wega.


 
Wagner igen, här ser man tydligt prickarna komma mer och mer på nosen. 


 
Nellie har börjat sitta nu när hon diar dem, de får väl bättre plats då tycker hon förmodligen   .


 
Så fint uppradade, fr.v.: Wega, Wixie, Whoopie och Wagner   .

Av Helene - 20 januari 2016 11:33

... har det fötts här hemma   ! Stackars Nellie hade jobbigt att få ut första valpen som vägde hela 540 gram samt kom med bakdelen först, när jag såg tassarna sticka ut blev jag lite orolig vad det skulle komma för jättevalp!


Men vi tar det väl från början...

Nellie har legat tätt intill mig i sängen i natt, hon har varit rätt så lugn - bäddat lite då och då och på grund av det fått lite sura blickar från Pasta som undrar varför hennes sömn blev störd...


Så strax före 05.00 blev Nellie oroligare och ville gå ut, efter en snabb kissväng ute på gården kom första krystvärken. 

 
En hel del bäddande blev det...


 
Åh, vad jag tycker synd om dem när de har ont - får alltid dåligt samvete, speciellt när det är första kullen och man inte vet hur mycket de förstår av varför de har så ont...  


 
Med tanke på att första valpen var så stor fick hon krysta på rejält för att få ut den...


 

Så är den ute till slut, och Nellie tog sitt ansvar direkt som mamma. Här skulle tvättas och skyddas mot omgivningen...


 

Jättevalpen Wega som föddes först är en brun/vit tik, hon vägde alltså 540 gram och föddes 07.20


 
Nästa valp föddes 08.00 och det blev en svart/vit hanhund, han vägde 494 gram och döptes till Wagner.


 
Valp nummer tre är en svart/vit tik, hon föddes 08.20 och vägde 438 gram. Hon heter nu Whoopie.


 
Wixie tror jag är den sista valpen, det är en brun/vit tik som föddes 08.35 Hon vägde 386 gram och är alltså minst av de fyra små tjockisarna, men speciellt liten kan man ju inte säga att hon är ändå   .


 
Det är så tyst och lugnt i valplådan nu - mor och barn verkar hur nöjda som helst, som alltid är att titta på småvalpar det mest rogivande man kan tänka sig, mycket kan man tröttna på, men aldrig det     .

Av Helene - 19 januari 2016 15:20

 
Nellie (Barecho Need I Say More) åt inte sin mat i morse och har ägnat dagen åt att bädda lite då och då, alternativt vila. Hon har tid att valpa imorgon och jag skulle gissa på att valparna kommer i natt någon gång. Hon är inte så väldigt tjock, jag tror hon har fyra valpar kanske. Nellie är parad med CH Mountjoy Scurry Simon som är svart/vit och eftersom både han och Nellie bär på tan-anlaget kan det födas valpar i samtliga fyra färger i denna kull!


Pasta har drygt 3 veckor kvar till hon ska valpa och hon är redan ganska så tjock så där tror jag på en större kull. Ska bli så spännande med småvalpar i huset igen - även om vi har ett gäng äldre valpar hemma just nu som det är rejält med fart på! Springervalparna bara älskar snön (tur någon gör det för att jag INTE gör det vet väl de flesta...), men vår lilla cockerdam som var i princip helt rumsren innan snön kom tycker att det är bättre nu att kissa och bajsa inne än ute i snön...


Vad det gäller hur det är med mig så går det framåt fortfarande, jag känner mig starkare och piggare för var dag. Dock är det lite olika, vissa dagar känns det otroligt bra och vissa dagar är inte alls lika bra - då är jag tämligen orkeslös och då är det bara att acceptera att det är så... Huvudvärken sitter i fortfarande, men nu var det ett tag sedan den var så pass illa att den gick över i migrän. Hypofysen är det ingen ordning på än - alla värden som har med den att göra är fortfarande dåliga och om värdena ligger lika vid nästa provtagning i februari ska medicin sättas in vad det gäller de flesta hormoner som hypofysen styr. Så bli inte förvånad sen när ni ser mig komma dragandes med en stor medicin-väska på utställningarna   .


Vad det gäller hur mycket man ska göra och inte är det så svårt att säga.... Faktum är att jag blir piggare och mår bättre precis när jag gör något, men ofta får jag "betala" för det dagen efter då jag känner mig tröttare. Det är otroligt svårt att känna precis hur mycket som är lämpligt att göra och inte. Dock orkar jag ju mer och mer hela tiden och det måste ju vara ett bra tecken!


Jag har fortfarande inte mycket till känsel i huvudet på den sida där ingreppet gjordes, men rätt som det är "knäpper" det till på olika ställen där, inte så det gör direkt ont - mer lite obehagligt och jag får för mig att det är när nerverna börjar hitta på varann igen - iaf hoppas jag att det är så. 


Imorgon ska jag på kontroll till ögonkliniken i Gävle igen, lite tragikomiskt var att jag fick kallellsen till samma ögonläkare som gjorde feldiagnosen på mig, dvs. hon som sa att jag hade grå starr vilket det ju långt ifrån var.... Som tur var ordnade de så jag slapp gå till henne, tror inte det skulle vara så "kul" varken för henne eller mig om hon skulle kontrollera mina ögon igen...


På fredag ska sedan han som opererade mig ringa upp så jag hoppas få svar på lite frågor av honom då :-)

Av Helene - 5 januari 2016 15:49

Tre utställningar hann vi med under december månad - innan det var dags för mig att läggas in på sjukhuset för operation. Jag hade fått en tid att läggas in först fredagen före Stora Stockholm för att sedan opereras direkt måndagen efter utställningen. Men, det kändes inte alls lockande... Vem vet när jag kan visa hund igen - och skulle jag inte få göra det ens på Stora Stockholm då skulle det känts verkligt tungt... Vad skulle jag göra på sjukhuset hela helgen - helt värdelöst skulle det ha varit. Som tur var gick det bra att byta så jag istället skulle läggas in tisdagen efter utställningen - och nu såhär i efterhand är jag förstås jätteglad att jag fick möjlighet att delta där!


Men helgen före var det dags för utställningar i Finland. De har ju en väldigt stor mässa i Helsingfors som kan rymma samtliga raser på en dag - dessutom ett väldigt stort parkeringshus som sväljer många bilar. Från och med i år ska vi ha alla raser på en dag även i Stockholm - om alla hallar utnyttjas kanske det finns plats för ringarna, men hur det ska gå med parkeringen kan man verkligen fråga sig, och det är nog så viktigt att det fungerar. Att börja dagen med att bli vansinnig för att man inte hittar en parkeringsplats är INGEN bra början alls på en dag man hoppas ska bli trevlig...


Tillbaka till Finland då. Vi åkte redan torsdag kväll före och hade jättetrevligt sällskap på båten - Paco var för en gångs skull helt lugn i hytten. Han brukar ju "sjunga" efter sin matte ibland annars - men han börjar kanske växa till sig   . Vi hade bokat rum på hotellet som ligger alldeles intill mässan, dyrt hotell - men så värt det att slippa packa i och ur bil i kylan till båda utställningsdagarna. 

 
Lite shopping samt god lunch hann vi med på dagen på fredagen ihop med Lina och Jenny   . Jag skulle handla mascara på Stockmann i Helsingfors och vi måste ha sett bleka och trötta ut eftersom kassörskan där frågade om vi var på resa och gav oss lite prover med brunkräm som vi skulle kunna "fräscha upp " oss med    .


Lördagens utställning (Helsinki Winner-15) dömdes ESS av finska domaren Harri Lehkonen och Affenpinscher av svenske domaren Göran Åkesson. Affen gick först så denna dag hann jag faktiskt visa både Bertil (Barecho Bardolino) och Britta (Barecho Bellini) själv   . Bertil fick Excellent och vann juniorklassen och fick därmed titeln HeJV-15!! Britta blev tvåa i klassen med CK, och slutade sedan som trea bästa tik.


 
Paco (CH Barecho Play Now Pay Later) placerades som trea i championklassen med CK (av 9 st.)


   
Gizza (CH Barecho Glint Of Gold) vann championklassen med CK (9 st.), hon slutade sedan som bästa tik och fick då titeln HeV-15!!


 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion) vann veteranklassen med CK och fick en titel även hon, HeVV-15. Hon slutade sedan som BIM-veteran denna dag.


   
BIR blev finska hanhunden CH Adamant's Fortune Is Future & BIM blev CH Barecho Glint Of Gold.


Domaren som dömde Helsinki Winner skulle även döma tikar & BIR på Nordisk Vinnarutställning i Stockholm helgen efter, lite trist är det förstås att ha samma domare två helger i rad - men det kändes förstås bra ändå att domaren tyckte så bra om våra tikar!


Dagen efter var det Finsk vinnare-15 och då dömde Frank Whyte från England ESS - Affenpinscher dömdes av svenska domaren Nina Karlsdotter. Paco var placerad fyra i championklassen med CK (15 st.) - jag tror domaren tyckte han var i minsta laget. Gizza var oplacerad i championklassen  - hon fick dock Excellent. Pärlan vann veteranklassen med CK och fick då ytterligare en veterantitel - FIVV-15. Hon blev dessutom tvåa bästa tik samt BIR-veteran. Ingen placering för henne i BIS-veteranfinalen för den portugisiske domaren - men jag var otroligt stolt över henne som seglade runt med viftande svans i finalringen, så härligt att ha en så fin veteran att visa igen   !

 
Paco (CH Barecho Play Now Pay Later)


 
Pärlan (CH Barecho Poetry In Motion)


Bertil hann jag visa själv och han fick samma resultat som dagen före - han vann juniorklassen och fick en juniortitel - FIJV-15. Inget CK fick han dock. Tyvärr hann jag inte visa Britta själv och hon hade oturen att springa på en lucka som small till i golvet varför hon fick nöja sig med ett very good denna dag när hon blev tvåa i klassen.


Några vinnarfoton på podiet hann vi med också:


 
C.I.E NORDUCH FIUCH EUW-13 FIV-13 WW-14 NOV-15 HeV-15 NORDV-15 Barecho Glint Of Gold
 
C.I.E NORDUCH NORDV-10 NOVV-15 DKVV-15 HEVV-15 FIVV-15 NORDVV-15 Barecho Poetry In Motion
 
HeJV-15 FIJV-15 Barecho Bardolino
 
HeJV-15 FIJV-15 Barecho Bardolino


 
C.I.E NORDUCH NORDV-10 NOVV-15 DKVV-15 HEVV-15 FIVV-15 NORDVV-15 Barecho Poetry In Motion

 

På vägen hem var jag jättetrött - två veckor före operationen fick jag inte ta Treo som smärtstillande något som jag alltid gör annars på utställningar för att utstå smärtorna. Nu efter två dagar var jag riktigt sliten - men så värt det förstås ändå, skulle inte ha velat vara utan det alls. Men en tidig kväll blev det efter att ha ätit sparsamt med julmat på båten...

 

Jag måste bara säga att få Kennelklubbar är så skickliga på att arrangera utställningar som den Finska kennelklubben. Visst finns det saker där också man skulle vilja ha annorlunda - som t.ex lite smidigare och mer service-minded personal. Men själva ringarna som är helt täckta med mattor - ja utställningsområdet som helhet andas proffs. För att inte tala om finalerna som är så långt ifrån det "töntiga" som man ser i de flesta andra länder. Om jag jämför t.ex med finalen i Norge på Norsk Vinnare.... Inget speciellt såg det ut alls, det såg ut som på vilken norsk utställning som helst. Och lika våra finaler i Sverige tycker jag inte är i närheten av det pampiga som är i Finland. Genomtänkt och proffsigt - så känns det i Finland!!

 

Något som vårt lands huvudutställning detta år var långt ifrån i mitt tycke.... Bara detta med parkeringen, så många som fick parkera alldeles för långt borta och som var väldigt upprivna när de kom till utställningen. Det är inte okej - nog kan man räkna ut hur många bilar det blir ungefär och sånt måste lösas. Man kan inte lösa det genom att komma med råd som att man ska vara ute i god tid - om alla var där 06.30 - skulle p-platserna räcka då? Såklart inte...

 

Men det allra värsta detta år var att den enda matta som fanns i varje ring var en enda matta på diagonalen. Resten skulle alltså hundar och handlers halka runt på! Inte okej, absolut inte okej - rent pinsamt tycker jag att vår kennelklubb inte kan få ihop mattor till ringarna när det lyckas i andra länder. Vill man så kan man och med tanke på att det var över 8000 hundar anmälda till hutlösa priser borde det ha funnits pengar till detta. Hundarnas säkerhet måste gå före en massa andra kostnader tycker jag...

 

Sedan var jag själv otroligt besviken på att trots att jag tagit kontakt i god tid om att jag önskade få Affenpinscher och springerringarna någorlunda i närheten av varandra och att ena rasen skulle kunna gå först i ena ringen och sist i den andra ringen så gick nu ESS-hanar sist i sin ring, ESS-tikar sist i sin ring och affen sist i sin ring. Detta gjorde att jag inte kunde visa någon av våra affenpinscher själv och aldrig mer kommer jag att anmäla mer än en ras på denna utställning. Jag förstår om det inte går att ta hänsyn till allas önskningar, men jag tror faktiskt inte att det är så många som det spelar roll för... Vill man så kan man, men här ville man inte alls eftersom vi också hade oturen att ha tikar och hanar gå sist i varsin ring. Om ringsekreterarna var tillmötesgående skulle det kanske fungera, men förra året precis som tidigare år var det helt omöjligt att ens vänta någon minut så att jag skulle kunna gå in i konkurrensklassen med Paco (championklass) och även kunna gå in med Gizza i tikarnas championklass. Lyckligtvis uppmärksammade domaren detta som var ett problem inte alls bara för mig utan för flera så det löste sig till slut. Men jäktigt blev det!! Och återigen funderar man för vilka utställningarna egentligen arrangeras...

 

Till lite resultat nu - en helt fantastisk dag hade vi resultatmässigt, så stolt över mina superduktiga valpköpare och hundar   .

Dagen började med cockerhanen Cesc (Barecho High Quality) som blev tvåa i juniorklassen med Excellent och CK (10 stycken i klassen). Så nära NORDJV-15 titeln - bara precis 9 månader gammal!

 

 
Hanhundarna (52 stycken anmälda) dömdes av engelska spanielspecialisten John Thirlwell. 10 championhanar var anmälda och gissa om jag var stolt när det var våran Paco som stod som etta i klassen med CK, och tvåa med CK stod Marias Diezel (CH Barecho Deal Or No Deal)   . Två jättefina veteranhanar hade vi med från vår uppfödning och tvåa med CK (nära titeln...) stod Zola (CH Barecho He's Got It All). Winston (CH Barecho Most Wanted) fick Excellent men blev oplacerad av de 6 veteranhanar som var anmälda.

 

När så Paco till slut stod som vinnare i bästa hanhundsklassen var det nära tårarna - en till fin titel till min hjärte-hund och så känslan av att detta kunde vara sista utställningen på ett tag för honom och mig...

 

Tikarna (52 stycken) bedömdes alltså av finska domaren Harri Lehkonen. Två championtikar hade vi med av 11 anmälda. Det var Gizza som än en gång vann championklassen med CK och Pasta (CH Barecho Party In My Head) stod som fyra i klassen med CK. Pärlan vann veteranklassen igen och fick då titeln NORDVV-15 - helt otroligt på två månader har hon vunnit fem veterantitlar! I bästa tik gick sedan Gizza helt upp i topp, blev bästa tik med ytterligare en titel - NORDV-15 samt Pärlan tvåa bästa tik - en fantastisk känsla måste jag säga   .

 

  
I BIR och BIM var det Pacos dag helt och hållet - han gick inte att slå för Gizza utan hon blev återigen BIM och Paco BIR!!

 

BIS-veteran dömdes av en domare från Argentina och jag trodde nog inte Pärlan skulle ha någon chans när det var så många fina veteraner med - men hon slutade dagen som BIS-2 veteran, så stolt över Pärlan som var lika glad i denna final som hon varit i Finland   .

 

Strax efter var det dags för uppfödargrupperna, eftersom vi även blivit BIR uppfödargrupp skulle vi in där också. Ingen placering blev det för oss där - men vi var ändå otroligt glada för placeringarna som våra vänner på Kennel Caci's fick som gjorde att de slutade året som Årets Uppfödare med sina amrisar och fyra Årets uppfödare med sina flattar - en otrolig prestation - massor med grattis till Carina, Mikael och Caroline för detta!!

 

Så var det dags för sista finalen för oss - grupp 8 som skulle dömas av engelska domaren Carole Coode, lite roligt kändes det eftersom hon satt upp Pacos mamma Liza för många år sedan och jag tycker själv att Paco och Liza är väldigt lika varandra. 

 

Paco var på ett strålande humör och skötte sig faktiskt bättre än nånsin, stod till och med stilla några minuter istället för sekunder   . Men härligast var ändå hans attityd och glädje, han älskade att vara i ringen med sin matte - det tror jag alla såg och vad är väl häftigare egentligen än att se äkta spanielglädje i ringen. När han så till slut blev BIG-2 var jag så stolt över honom att jag trodde jag skulle spricka     . Tusen, tusen tack för det enorma stöd vi fick från läktaren och alla gratulationer vi fick under dagen. På vägen hem var jag helt slut, men vad gör väl det när utställningsåret slutade på detta sätt....

 

 



Av Helene - 2 januari 2016 12:29

... dag för dag, men fortfarande går det alldeles för långsamt tycker jag. Jag vill göra så mycket och ser så mycket som behöver göras - men min kropp är inte alls med på det. Korta stunder gör jag lite nytta så jag mår bra, sedan får jag lägga mig på soffan och vila en stund mellan gångerna. Det får såklart ta den tid det tar detta, men tålamod har aldrig varit min starka sida..


Funderar ju också kring vad som är bäst? Att göra liiiite, liiiite mer varje dag för att träna upp sig? Eller vila så mycket som möjligt bara? Ingen som kunnat ge riktigt besked om det av läkarna, de har bara sagt att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Men jag har så otroligt svårt att koppla av. Om jag ska lägga mig för att vila tar jag det som ett projekt. Få se nu - 40 minuter kan jag vila sen får det räcka osv... Knäpp? Tja, förmodligen är jag det - men alla är vi olika och jag mår bra av att göra saker snarare än ta det lugnt. Man kan säga att David och jag kompletterar varandra på det området - han är betydligt bättre än mig på att ta det lugnt och slappa....    ...


I onsdags blev jag till slut äntligen utskriven från sjukhuset - över två veckor hade jag då varit inlagd, först i Uppsala och sedan i Gävle. En så skön känsla att få vara hemma - och bara det att få klippa av sig sjukhusbandet kring handleden gjorde att jag kände mig betydligt piggare. Jag har slutat med tillskottet av salt-tabletter och börjat med en medicin som heter minirin istället. Den fick jag i Uppsala och har bett om den sedan annandag jul när besvären med att dricka och kissa mycket började igen. Men inte förrän tisdag kväll fick jag börja med den. Om man tycker det är mycket väntan på hundutställningar så är det inget jämfört med all väntan på sjukhuset... Inga snabba beslut där inte!


Mina värden ansågs vara så bra att jag nu ska bli kallad till Endokrin för vidare utredning om mina problem med hypofysen. Det har visat sig att hypofysen inte bara har problem med att hålla reda på hormonerna som har med urinet att göra, den har problem med allt för tillfället. I journalen från Uppsala går också att läsa att tumören låg an mot hypofysen, de har bara sagt att den var i närheten. Men om den låg mot hypofysen förstår man ju att den måste ha gungat till rejält när tumörkompisen försvann. När den rörde sig då gick förmodligen nervtrådarna av till det mesta, såsom t.ex sköldkörtel och annat som hypofysen styr. Har jag tur så hittar dessa nervtrådar tillbaka till varann så småningom - annars går allt detta att medicinera (får skaffa en rejäl väska till alla mina mediciner snart...). Dock kan det ta lång tid att komma tillrätta med rätt dosering varför det ska utredas vidare som sagt var. 


Det enda som var farligt att vara utan från hypofysens sida var kortisonet så det måste jag fortsätta äta ett bra tag till verkar det som (tur inte mattarna till hundarna har någon dopingkontroll på utställningarna). Inget av det andra var direkt farligt enligt läkarna, om det blev stor brist på något skulle jag märka det helt klart genom att bli dålig i allmäntillståndet. Så det kändes ändå skönt att det är så...


Mitt största bekymmer är att jag är så trött förstås - sedan har jag inte mycket känsel i halva skallen, vilket gör att ögonbrynet på den sida där jag opererats "hänger lite". Inte så kul - men om det inte rättar till sig själv på 6 månader ska man tydligen kunna göra något åt det på annat sätt. Håret är ju också delvis rakat på den sidan - känns lite konstigt och frågan är hur frisyren blir när "stubben" ska börja växa ut igen. Nåja, blir väl bra så småningom och är väl en världslig sak egentligen. Men helst vill man ju bara se ut som vanligt när man tittar sig i spegeln   . Men allt är inte som vanligt förstås, och även om jag förstås är övertygad om att jag snart ska vara tillbaka och kunna göra allt jag tycker är roligt igen så blir nog aldrig livet detsamma efter att ha upplevt något dylikt.


Då menar jag inte alls bara negativt, jag har verkligen fått mig en tankeställare om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt. Vilka och vad som ger mig glädje i livet - och kanske viktigast av allt, att inte ta något för givet utan njuta av varje stund man har det bra. Många kanske tycker det är konstigt att jag suttit och planerat så mycket utställningar och andra aktiviteter under 2016 under sjukhustiden - men det har absolut hjälpt mig hålla humöret uppe, det att ha så mycket roligt att se fram emot tillsammans med familj och vänner   !  Flera av läkarna har pratat om att det oftast är så att depression kan komma efter en dylik operation. Än känner jag mig inte alls något åt det hållet och självklart hoppas jag det fortsätter så. Jag tror att anledningen till att jag ändå mår så bra som jag mår trots att det bara gått 2,5 vecka efter operationen är att jag har sånt stöd och får så mycket styrka och kärlek av så många omkring mig - sånt är ovärderligt och nåt jag aldrig kommer att glömma   . Som jag sagt tidigare - i nöden prövas vännen.... Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra människor omkring er   .

Presentation

Fråga mig

35 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Barecho med Blogkeen
Följ Barecho med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se