Idag har filmen "Hachiko" premiär, och jag kan säga att jag kommer inte att se den i en biosalong... Läs beskrivningen av filmen så förstår ni varför:
Den lilla valpen Hachiko tappar bort sin slutdestination när den skeppas till USA från Japan. Hans bur faller av bagagevagnen på en perrong i en onämnd småstad och efter lite irrande i mörkret stöter han på den mysige collegeproffesorn Parker Wilson. För både hund och människa är det kärlek vid första ögonkastet.
Hachiko växer upp och ett band starkare än något bildas mellan honom och husse Parker. Varje morgon promenerar de tillsammans till tågstationen och varje kväll sitter Hachiko och väntar på att få följa husse hem. Så en dag kommer Parker inte hem igen, men i tio års tid sitter Hachiko utanför stationen på samma plats och väntar på honom. Det här hände i Japan på 1920-talet, inte exakt som i filmen men hunden, en Akita, satt verkligen i tio år och väntade.
Herregud, jag storgrinar redan bara av att läsa den texten
Förstår ni när han står där varje dag och väntar, nej - det här är bara för mycket, undrar om jag nånsin kan se den... (måste sluta nu för tangentbordet är inte inplastat)...snyft, snyft...
Sofie
22 januari 2010 11:26
Näää va hemskt :-( Den filmen vill jag nog helst inte se!
Ingela
22 januari 2010 15:26
Men ååååh , man får gå ihop ett gäng som är likasinnade och se den tillsammmans. Mysigt och fritt fram för gråt! Jag måste se den iaf, även om det kommer att bli blött:) Trevlig helg på dig!
http://www.kennelprive.se
Erika
22 januari 2010 18:25
Nääää men snälla, det är helt otänkbart.
Jaaaa du förstår väl vilket krångel man skulle ställa till med, det är ju varje fall en 8mil för personalen från Säter att köra hit.
Nääää sånt där går fet bort sig för mig, det räcker gått och vä'l med Lilla huset på Prärien, och för att inte tala om dom avsnitt jag råkar kom in på när Djursjukhuset sänder...
Det räcker att jag tänker på hur människor hand har sina hundar,i mörka ladugårdar,på vindar och mörka källar utrymmen,i trånga burar där de knappt kan vända sig om,hundar som dagligen får stryk och ensam får slicka sina sår.....
Jaaa där var det färdigt, så nu lär också jag avsluta innan datorn flyter iväg från bordet...
http://risenshine.blogg.se
Helene
22 januari 2010 19:29
David föreslog annars att du, Carro och jag skulle se den på bio - kanske vi skulle fråga Katarina också? Så har tidningarna nåt att skriva om sen när de fått utrymma biografen för att bära ut oss...
Elizabeth
22 januari 2010 21:16
DEN hussen skulle jag också gärna sitta och vänta på......!!!
Är säkert en garanterad snyftare.
Apropå hundhållning så är det förskräckligt hur en del hundar och andra djur har det - för att inte tala om hur grisar behandlas (om man nu får blanda in den debatten bland hundarna). Ibland undrar man hur vissa människor är funtade....