Så var det måndag och vardag igen, vi har varit lediga sedan nyårsafton David och jag och det har varit såååå skönt! Men, faktiskt ganska så trevligt när allt blir som vanligt igen också. Vi har städat bort julen på jobbet idag, men hemma får den vara kvar ett tag till.... vi fick ju inte upp våra julsaker/gardiner förrän dagen före julafton så jag vill nog ha dem kvar ett tag till... Och förresten, hos oss är det tradition att gardinerna sitter kvar till midsommar, och att utegranen med belysning är kvar åtminstone in i februari. Ja, vi har alla våra egna traditioner, huvudsaken man trivs själv!

Efter jobbet idag skulle jag in till Gävle sjukhus för att genomgå mammografiundersökning för andra gången i mitt liv.... Är ju inte direkt känd för att passa tiderna helt perfekt, så när jag hittade en parkering nära så trodde jag att jag nu skulle hinna precis till den tid jag hade. Jag skyndade mig in genom sjukhusets huvudentré och gick direkt till vänster som jag hade gjort sist, men där stod något helt annat nu.... Så jag gick istället fram till informationen för att fråga var jag skulle ta vägen. Där satt en kvinna i min egen ålder och såg allmänt uttråkad och ointresserad ut. När jag frågade var mammografin låg så sa hon att det var ingång 15. -Jo, jag ser det nu på min kallelse sa jag - men jag vet inte var det är, var liksom här sist för 3 år sedan och hittar inte så bra på sjukhusområdet.... -Strax utanför finns en utegård och längst bort på den finns ingången fick jag då till svar. -Vadå för utegård, sa jag? Lite irriterat svarade hon då att jag skulle gå längs väggen till höger så skulle jag komma dit. Nåja, tänkte jag - får väl försöka hitta då - var nog redan någon minut sen till tiden då också....

Jag gick efter väggen och hittade då en ingång där jag gick in, det visade sig inte vara rätt - men det fanns ändå skyltar mot mammografin. Jippie, tänkte jag!! När jag kom fram dit så står det en kvinna där och väntar på mig med ett stort leende, ja - där kommer du ju, men vad kommer du för konstig väg sa hon och skrattade. När jag förklarade hur jag hade hamnat där, så sa hon att jag var då inte den första som gått fel, men att de flyttat och nu skulle vara kvar där så att jag hittade rätt nästa gång. Att göra en mammografi är ju ingen "hit" direkt, kan ju inte påstå att det känns så skönt att få "patten" ihoptryckt till samma tjocklek som ett frimärke - men denna dam som gjorde detta på mig, var nog en människa som älskade sitt jobb! Hon pratade på där om allt möjligt, men helst pratade hon om "maskinen" som gjorde denna undersökning. När hon talade om den så gick tankarna till en nybliven mor som visar upp sin bäbis, den kunde minsann scanna av bröstet och vatten gick det åt i massor till den. Ja, man kunde inte låta bli att imponeras helt enkelt! När hon sedan skulle hjälpa mig att stå rätt i maskinen, så sa hon att det var som att dansa - jag skulle bara följa med och bli förd av henne! När tre scanningar var gjorda av fyra så sa hon -du måste vara duktig att dansa som är så följsam! Nja, var jag tvungen att erkänna - det kan man väl inte påstå, men det lyssnade hon inte på, nejdå - jag var sååå duktig så! Sedan var undersökningen slut efter ca 5 minuter, och hon visade mig ut så att jag skulle hitta rätt i alla gångar där. Med ett leende på läpparna gick jag ut därifrån, tänk vad ett trevlig bemötande och lite beröm kan göra med en! Trots att jag gruvat mig så för denna undersökning (hade avbokat den 4 ggr....) så var jag så himla nöjd och glad, att det gjorde lite ont var totalt bortglömt - kände mig bara så härligt varm inombords över att träffa en människa som ger en sån positiv energi! Och vilken skillnad mot henne som jag träffade i informationen som bara såg ut att vilja gå hem, och inte alls verkade trivas med sitt arbete. Jag tänkte också tillbaks på när vi åkte till Crufts i våras. I tåget som går i tunneln mellan Frankrike och England så var det flera som arbetade. De flesta gick bara runt och gjorde det de skulle, och inget mer. Men så var det en man, kanske med indiskt ursprung, som såg ut att älska sitt jobb och "sitt" tåg! Han visslade, och smågnolade under resan. Han log och sökte ögonkontakt med alla resande, och när vi åkte ur tåget så stod han där och vinkade adjö till oss alla - när jag vinkade tillbaks såg han så glad ut - de allra flesta åkte bara ut utan att ta någon notis av honom alls. Jag är alldeles säker på att ni alla har träffat människor av båda dessa sorter ute i samhället, och tänk då på hur härligt det har känts när ni blivit sedda och trevligt bemötta av någon, och hur less man blir när man lyckats komma i kontakt med någon som uppenbarligen inte trivs i sin situation. Det vi gör mot andra människor spelar roll, glöm inte det! Titta gärna på denna härliga filmsnutt som jag fått skickat till mig från Helena Ericsson, den är 16 minuter lång - men helt klart värd att ses...

http://www.youtube.com/watch?v=Cbk980jV7Ao