Det som hände igår i Norge är så fruktansvärt så det går inte att förstå. Många skräckfilmer har jag sett - men tror ingen av dom är så hemska som det som hände i verkligheten, alldeles nära oss - i vårt grannland Norge. 

David åkte in till Sandviken för att handla igår eftermiddag, när han kom hem så var jag i "valprummet" och städade för fullt. Jag hörde att han kom hem och han ropade på mig direkt och kom mot mig med snabba steg. Hörde direkt på rösten hans att något hade hänt....

Har du hört vad som har hänt i Norge? sa han. - Nej, det hade jag ju inte. - Jo, det har detonerat en bomb i Oslo - ska tydligen vara jättemycket förstört där! Tänkte direkt på självmordsbombaren i Stockholm i vintras som lyckligtvis inte dödade någon annan än sig själv..  Och alla är vi ju oss själva närmast, eller hur? Så min nästa tanke var - Vanja och Dag!!!! De skulle ju vara i Oslo för att sedan ta färjan till Köpenhamn. Shit, shit, shit - hon fyller ju 30 och allt idag!!

Snabbt till telefonen (men hur fan klarade vi oss förut utan dom??) och skickade ett SMS till Vanja och frågade hur det var med dom och var dom var. Som tur var fick jag snabbt svar att de var välbehållna, men att de bara varit ca 1 km från regeringsbyggnaden där bomben sprängts. De stod på däck på färjan och kollade på förödelsen när hon skickade svaret till mig... Tyckte så synd om Vanja mitt upp i alltihop, klart det inte går att jämföra med de som personligen har drabbats av denna katastrof. Men, detta skulle ju bli en så mysig resa för henne och Dag på hennes födelsedag... Hoppas att hon kunde koppla bort det lite i alla fall och att de hade trevligt.

När jag satt vid datorn och läste om det som skett i Oslo, så ser jag plötsligt att de lägger in nåt om att det är skottlossning. Tänkte inte så mycket på det i början - trodde det var i Oslo och kanske att det blivit panik eller nåt. Inte kunde jag väl ens i min vildaste fantasi tro att nåt så ohyggligt skulle kunna ske, så nära oss som 50 mil bort bara...

När jag sedan inser vidden av det hela så blir jag helt paralyserad... Det kan inte vara sant! Har nån helt jävla sjuk idiot åkt till ett sommarläger för barn/ungdomar för att skjuta ner dom? Dessutom utklädd till Polis, någon som vi lärt oss att lita på visade sig här vara "the big bad wolf". Ungdomar som är intresserade av att kanske arbeta för sitt land så småningom - det är bara överjävligt alltsamma.... Att jag inte är i närheten av att vara sosse förhindrar ju inte att jag beundrar de som är villiga att lägga ned tid och energi på politik när de är unga.

Så svårt det var/är att ta in.... och när man ser och hör ungdomar berätta vad de varit med om - så ont det gör i hjärtat. Och inte är det svårt att sätta sig in i hur man som förälder skulle känna sig om man fick ett SMS från sitt barn att de gömmer sig för att de blir beskjutna. För att sedan inte få tag i sitt barn - sist jag hörde saknades väl 4-5 stycken - förstå hur det måste kännas för de stackars föräldrarna. Och kan man ens vara i närheten av att förstå skräcken hos barnen/ungdomarna när de förstår att någon är ute efter att mörda dem - dessutom är de fast på en ö.... Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på detta. Har så svårt att fokusera på annat nu - tittar på nyheterna och läser på internet mest hela tiden. Vet inte varför jag plågar mig själv - tårarna rinner mest hela tiden, men jag har så svårt att släppa att andra drabbas av nåt dylikt - katastrofer överhuvudtaget. Vem är jag att sitta här och vara lycklig över att vi mår bra allihopa? Missförstå mig inte, självklart är jag oerhört glad för det jag har - men mina tankar såna här gånger är hos de drabbade och deras anhöriga. Aldrig någonsin ska vi glömma - aldrig, aldrig......Det är vi skyldiga dom allihopa!

Vad jag vill göra med idioten som ligger bakom detta ska jag bespara er.... Men kan säga att 21 år (som ska vara Norges hårdaste straff) i fängelse är så långt ifrån tillräckligt straff som man kan komma. 

Nu över till något annat... Vi hade 11-årig bröllopsdag igår, jag väntade och väntade hela dagen på att David skulle säga något, men inte då... Nåja, en sån här dag kändes det verkligen som ett mycket litet problem...

Vi hade jättetrevligt besök igår kväll av Andreas, Anna och deras barn Ludvig och Alvin. Så skönt att försöka skingra tankarna en liten stund... Även om jag sprang till datorn då och då för att uppdatera mig. Var väl kanske inte nån vidare värdinna, men får hoppas det blir någon mer gång så ska jag försöka sköta mig bättre då!

Efter att vi ätit gick vi ut på altanen - var lite kallt kanske - men nog är det himla mysigt när man kan sitta ute....

Här är några som myste ordentligt... Men vanudå? Penny hos Jacke istället för hos Henke, vad är det som händer?

Ja, när man har druckit en del dryckor så måste man ju skicka SMS till andra, eller hur?

Nu ska jag ta och hoppa i säng, 03.30 ringer klockan och sedan vid 05.15 eller nåt sånt drar jag mot Köping, och för er som undrar kan jag berätta att mitt nya regnställ är nedpackat....

 

Katarina H

24 juli 2011 09:24

Det som hänt i Norge är ju helt förfärligt, finns liksom inget att säga....
Bilden från altanen var ju intressant! Gästerna sitter i korgstolarna o hundarna vräker sig i nya soffan! Precis som det ska va :)ha, ha!
Hoppas du slipper använda regnstället.

 

Vanja

24 juli 2011 22:30

Takk for omtanken Helene <3 Nå i ettertid kjennes det riktig skremmende å ha vært så nære en terrorbombe - og så nære et katastrofeområde med døde, skadde og mennesker i panikk og sjokk... Klarer ikke å forestille meg hva de involverte går igjennom nå.

 

Gretha Klinkenberg

24 juli 2011 23:31

Takk for dine fine ord Helene,det varmer når så mange har sent så fine ord fra andre land. Jeg fattet først ikke at slik kunne hende i Oslo, og senere på lille øya Utøya. Vi bor ca.30 min. fra Utøya, det gikk egentlig ikke opp for oss før sykehelikopteret kjøre over her. Dagene blir ikke det samme på en stund. Jeg må in på bloggen din hver dag, for du skriver så veldig godt. Klem fra meg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När Saffran gått drygt fem veckor i dräktigheten så gjordes ett ultraljud på henne, det visade sju valpar - alldeles lagom antal tänkte vi   Sedan gick tiden och hon blev inte så väldigt mycket tjockare, misstanken började gro på att hon kanske resor...

Igår kväll somnade hon in, kennel Barechos allra äldsta uppfödda hund   Hon blev 17 år och 10 månader, tänk bara två månader ifrån att fylla 18 år. Frisk och pigg in i det sista, ålderskrämpor har hon förstås haft på slutet. Men livsglädjen och glöde...

Som vid tidigare kullar kunde inte Joy hålla sig tiden ut, hon hade inte tid att valpa förrän på söndag men igår började hon bli lite orolig. Det började med att hon blev ganska så rejält flåsig, men svårt avgöra om det berodde på att det är så varmt...

I fredags styrde vi bilen norrut, närmare bestämt mot Fauske i Norge. Resan skulle visa sig ta hela 15 timmar, Jenny och jag startade från Sandviken 06.00 och hämtade sedan upp Emelie i Sundsvall. Det fanns flera alternativa vägar att köra dit, vi va...

I år var det äntligen dags för oss att åka till Torrevieja, Spanien igen    Vi var ett stort gäng som åkte, hela 11 stycken. Det var jag och David, Jacob, Henric med familj samt Davids bror Gustav med sina tre barn. Tyvärr kunde inte Thomas och Ellin...