... när hundarna blir gamla   . Man vill ju så gärna ha dem kvar länge, länge - men ett hundliv är alltför kort och jag själv är så otroligt orolig när de börjar bli gamla. Varje dag är på något sätt extra värdefull med mina gamlingar för man vet aldrig om det är ens sista dag tillsammans med dem   . Visst finns det hundägare som inte bryr sig, som tycker hundarna är förbrukade när de inte har någon nytta av dem längre - men även fastän det gör mer och mer ont för varje gång jag förlorar en av mina fyrfota älsklingar så skulle jag aldrig vilja bli en sån känslokall människa som behandlar dem som om de vore utbytbara. För utbytbara är de INTE....

De gamlingar vi har här hemma nu, Kylie & Lleyton, är som sagt 11 år - pigga och glada tycker jag nog de är för det mesta. Men, i somras blev Kylie sjuk, det visade sig vara livmoderinflammation, vi trodde det var så illa att vi skulle förlora henne.. Eller iaf jag trodde det, blir så sjukt orolig när de är sjuka när det är så här pass gamla. Veterinären avrådde dock från operation just då - Kylie fick medicin och kvicknade ändå  på sig snabbt. Dock skulle hon opereras innan nästa löp var det sagt - bara det att Kylie förstås bestämde sig att börja löpa tidigare än beräknat... Och att operera bort livmodern under löp är inte att rekommendera. Så idag var det då dags - livmodern opererades bort och jag var förstås sjukt orolig, grät en skvätt på vägen till veterinären när jag skulle lämna henne - men som tur var gick allt bra   . Visst är hon medtagen, vilket är förståeligt förstås - men den lilla svansstumpen går iaf på henne. Nu hoppas vi hon återhämtar sig snabbt och att vi får många fler, friska år tillsammans med henne       .