... dag för dag, men fortfarande går det alldeles för långsamt tycker jag. Jag vill göra så mycket och ser så mycket som behöver göras - men min kropp är inte alls med på det. Korta stunder gör jag lite nytta så jag mår bra, sedan får jag lägga mig på soffan och vila en stund mellan gångerna. Det får såklart ta den tid det tar detta, men tålamod har aldrig varit min starka sida..

Funderar ju också kring vad som är bäst? Att göra liiiite, liiiite mer varje dag för att träna upp sig? Eller vila så mycket som möjligt bara? Ingen som kunnat ge riktigt besked om det av läkarna, de har bara sagt att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Men jag har så otroligt svårt att koppla av. Om jag ska lägga mig för att vila tar jag det som ett projekt. Få se nu - 40 minuter kan jag vila sen får det räcka osv... Knäpp? Tja, förmodligen är jag det - men alla är vi olika och jag mår bra av att göra saker snarare än ta det lugnt. Man kan säga att David och jag kompletterar varandra på det området - han är betydligt bättre än mig på att ta det lugnt och slappa....    ...

I onsdags blev jag till slut äntligen utskriven från sjukhuset - över två veckor hade jag då varit inlagd, först i Uppsala och sedan i Gävle. En så skön känsla att få vara hemma - och bara det att få klippa av sig sjukhusbandet kring handleden gjorde att jag kände mig betydligt piggare. Jag har slutat med tillskottet av salt-tabletter och börjat med en medicin som heter minirin istället. Den fick jag i Uppsala och har bett om den sedan annandag jul när besvären med att dricka och kissa mycket började igen. Men inte förrän tisdag kväll fick jag börja med den. Om man tycker det är mycket väntan på hundutställningar så är det inget jämfört med all väntan på sjukhuset... Inga snabba beslut där inte!

Mina värden ansågs vara så bra att jag nu ska bli kallad till Endokrin för vidare utredning om mina problem med hypofysen. Det har visat sig att hypofysen inte bara har problem med att hålla reda på hormonerna som har med urinet att göra, den har problem med allt för tillfället. I journalen från Uppsala går också att läsa att tumören låg an mot hypofysen, de har bara sagt att den var i närheten. Men om den låg mot hypofysen förstår man ju att den måste ha gungat till rejält när tumörkompisen försvann. När den rörde sig då gick förmodligen nervtrådarna av till det mesta, såsom t.ex sköldkörtel och annat som hypofysen styr. Har jag tur så hittar dessa nervtrådar tillbaka till varann så småningom - annars går allt detta att medicinera (får skaffa en rejäl väska till alla mina mediciner snart...). Dock kan det ta lång tid att komma tillrätta med rätt dosering varför det ska utredas vidare som sagt var. 

Det enda som var farligt att vara utan från hypofysens sida var kortisonet så det måste jag fortsätta äta ett bra tag till verkar det som (tur inte mattarna till hundarna har någon dopingkontroll på utställningarna). Inget av det andra var direkt farligt enligt läkarna, om det blev stor brist på något skulle jag märka det helt klart genom att bli dålig i allmäntillståndet. Så det kändes ändå skönt att det är så...

Mitt största bekymmer är att jag är så trött förstås - sedan har jag inte mycket känsel i halva skallen, vilket gör att ögonbrynet på den sida där jag opererats "hänger lite". Inte så kul - men om det inte rättar till sig själv på 6 månader ska man tydligen kunna göra något åt det på annat sätt. Håret är ju också delvis rakat på den sidan - känns lite konstigt och frågan är hur frisyren blir när "stubben" ska börja växa ut igen. Nåja, blir väl bra så småningom och är väl en världslig sak egentligen. Men helst vill man ju bara se ut som vanligt när man tittar sig i spegeln   . Men allt är inte som vanligt förstås, och även om jag förstås är övertygad om att jag snart ska vara tillbaka och kunna göra allt jag tycker är roligt igen så blir nog aldrig livet detsamma efter att ha upplevt något dylikt.

Då menar jag inte alls bara negativt, jag har verkligen fått mig en tankeställare om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt. Vilka och vad som ger mig glädje i livet - och kanske viktigast av allt, att inte ta något för givet utan njuta av varje stund man har det bra. Många kanske tycker det är konstigt att jag suttit och planerat så mycket utställningar och andra aktiviteter under 2016 under sjukhustiden - men det har absolut hjälpt mig hålla humöret uppe, det att ha så mycket roligt att se fram emot tillsammans med familj och vänner   !  Flera av läkarna har pratat om att det oftast är så att depression kan komma efter en dylik operation. Än känner jag mig inte alls något åt det hållet och självklart hoppas jag det fortsätter så. Jag tror att anledningen till att jag ändå mår så bra som jag mår trots att det bara gått 2,5 vecka efter operationen är att jag har sånt stöd och får så mycket styrka och kärlek av så många omkring mig - sånt är ovärderligt och nåt jag aldrig kommer att glömma   . Som jag sagt tidigare - i nöden prövas vännen.... Glöm aldrig hur viktiga ni är för andra människor omkring er   .