Tänk så mycket förväntningar som finns på oss människor, förväntningar på hur vi ska vara som mamma, fru, dotter, svärdotter, syster, vän, anställd - och även som uppfödare för mig och några andra... Det är inte lätt att leva upp till alla dom, speciellt inte heller när det är så olika förväntningar som finns från de olika hållen...    Så var finns jag själv mitt i allt det, vem är jag egentligen? Det låter ju så vackert med villkorslös kärlek, och att man ska bli älskad för den man är. Men, så enkelt är det såklart inte... För vem älskar en egoist? Ja, en förälder då kanske- men vem annars? Inte så många... Så hur många gånger får vi inte bita ihop och stå ut med situationer som vi inte alls trivs med, för att blidka någon annan?  
Jag har själv mycket svårt för detta, varför ska man ödsla tid och energi på såna människor och sådant man inte mår bra av? Nej, det ska man ju inte blir såklart svaret... Men, inte vill man ju såra de människor som man håller av, så vad göra?? Ja, man får helt enkelt bita i det sura äpplet ibland och hålla god min (vad man sedan tänker är det ju ingen som vet, eller hur?).
Ni som känner mig vet att jag har fått utstå en del under årens lopp (men, det har väl de flesta som varit i hundkretsar ett antal år...), och det är inte ofta som jag tar åt mig av vad människor säger om mig. Men, någonting som gör mig innerligt förbannad   är när vissa ger mig egenskaper som jag inte har, men som de personerna hemskt gärna skulle vilja att jag hade.... Ni fattar va?
Typ som "nu är hon så himla sur för att den hunden vann, för att vinna det är det allra viktigaste för henne", eller "ja, nä - hon struntar i sina barn, det är bara hundarna som betyder något för henne". Med det menar då dessa människor att de inte alls är sådana själva, nej- oh, nej - hur kan nån tro nåt sånt! Att vinna är inte alls så viktigt för dem, och vem bryr sig om tävlingen årets utställningsspringer t.ex.? Eller, de är ju världens bästa mammor själva - som alltid ser till sina barns bästa och aldrig tänker på sina egna behov...  
Nej, detta blev inget positivt inlägg - är nog bara för att jag har tid att fundera nu när jag är hemma och är sjuk. Har hiskeligt ont i mina leder just nu, men febern verkar i alla fall ha flytt sin kos.
Som tur är så finns det ändå sådana som jag känner står mig riktigt nära, och som kanske inte alltid accepterar att jag beter mig hur som helst, men jag vet ändå att de finns kvar efter att stormen har bedarrat, tack och lov för det!  

Jag har inte bara suttit och tyckt synd om mig själv hela dagen, nej - fick för mig att vi skulle ta nya kort på Baros och Linn! också. Henke var hemma idag från skolan så han fick vara behjälplig, det var inte så lätt att få till något bra huvudkort på Baros - han hängde med huvudet som värsta gamen - inte snyggt... Han ska ju göra debut i utställningsringen nu till helgen, det ska bli sååå spännande. Ja, framförallt och se om han vill ta några steg i koppel... för ja, ni gissar rätt - han har inte gått i koppel sedan han kom hem hit i början av april.... Men, allt ska inte vara så enkelt alla gånger...

  
Mammas snygga pojken.... Messi är mycket noga med att tala om för honom varje dag att han minsann är både större och snyggare!
  
Linn, nu tre månader gammal - snacka om flashback....

  
och så sötnosen Linns fina huvud.

Jag blir hemma från jobbet imorgon med, och hoppas att den här satans ledvärken ska bli bättre - jag har inte tagit treo på hela veckan, bara alvedon - så det är säkert det som är felet....