... utan att anses som galen? Ja, inte vet jag... men jag har sagt upp flera fasta jobb tidigare och på nåt sätt har det alltid ordnat sig ändå. En del kanske undrar om jag kommit i en 40-års kris eller nåt nu när jag skaffat liten hund och sagt upp mig från jobbet. Och inte vet jag, kanske jag har nån sån kris - eller kanske det helt enkelt är så att ju äldre man blir, ju mindre skit tar man och man bryr sig inte längre om vad andra tycker är passande eller inte.... Kan i alla fall säga att jag trivs mycket bra med den ålder jag befinner mig i och inte för allt smör i småland skulle jag byta och bli barn igen!!

Så varför säger jag då upp mig från mitt fasta jobb som Förskollärare i Sandvikens kommun? Det var inte alls länge sedan jag utbildade mig, har jobbat i drygt sex år inom förskolan och tyvärr måste jag säga att jag inte alls känner mig övertygad om att jag skulle vilja ha mina barn i en förskola som vår kommun är ansvarig för och då är det svårt också att jobba där. Pengar, utbildningar och skriva dokument går före barnens bästa som jag ser det - och det var inte alls så jag hade tänkt mig det hela...

Att man sedan inte uppskattas ett dugg för sitt jobb, utan mest får höra negativt gör en ju inte mer sugen att fortsätta direkt. Min chef säger att hon inte alls vill bli av med mig, men det är något som jag kan säga att jag inte tror på till hundra....  Vi fyra från mitt arbetslag var hos en "coach" eller vad man ska kalla henne som Sandvikens kommun har anställd, detta var under våren. Detta för att vi hade viss turbulens på vår avdelning och skulle få hjälp. Jag kände mig mycket illa behandlad, ja - rent av kränkt av kvinnan som höll i detta. Istället för att pusha oss till att bli bättre så sa hon helt enkelt till några av oss att, det är väl lika bra ni säger upp er för ni är så negativa..... Och det var just vad jag bestämde mig för när jag berättade detta för David på kvällen efter detta möte, att nu tar jag inte mer skit - står inte ut längre, mår så dåligt över att bli behandlad som nån som är helt oviktig och värdelös - kände hur pissigt jag mådde över det och jag värdesätter mitt liv för mycket för att stå ut med detta.....

Visst jag har fått höra att jag är duktig med barnen, men det räknas inte då jag inte kastar mig över diverse utbildningar med stor entusiasm utan säger att jag inte vill gå på dem om det inte så att säga är något som har med barnen att göra och som kommer dom till gagn. Så många som går allt möjligt men det märks i princip aldrig i deras arbetssätt så då fattar jag liksom inte vitsen med det - tycker jag då gör mer nytta hos barnen istället för att det ska tas in en vikarie. Meeen, har förstått att detta är helt fel tänkt av mig..... 

Lönen är ju ett kapitel för sig. Var kan man tjäna så dåligt som jag gör efter 3,5 års högskoleutbildning och sex års arbetserfarenhet? Jag tjänar lite drygt 22.000:- i månaden, och då har jag så mycket ansvar att jag ibland blir mörkrädd..... Jag tar hand om det allra käraste människor har - men det värderas oerhört lågt.

Jag har blivit kallad motståndare och då i negativ bemärkelse. Och visst en motståndare och skeptiker är jag till allt "nytt" som verkar vara "inne" just nu, det kan jag erkänna - säger också vad jag tycker även om det är obekvämt för en del. Men, det uppskattas inte..... Eftersom jag har varit en obstinat och ifrågasättande människa i hela mitt liv så har jag förstås lärt mig att vissa människor klarar av detta, och vissa andra gör det inte....

Ibland tänker jag att jag ångrar att jag utbildade mig till förskollärare, men för det första gillar jag inte att ångra saker man gjort. Man har alltid gått ur det med minst en erfarenhet rikare. Och den utbildningen jag har den finns ju kvar, så känner jag om några år att jag vill jobba inom förskolan igen så kan jag helt enkelt söka en ny tjänst. Det är helt klart en trygghet som är skön att ha i ryggen.

Vill dock förtydliga att jag har älskat stunderna med barnen och jag har verkligen trivts ihop med flera av mina kollegor - men känner nu att jag kommit in i ett hörn där jag inte kan komma vidare. Finns ingen möjlighet till utveckling, utan det är att stampa på i det hörnet som gäller i 20 år till typ, men det klarar jag bara inte..... Vill under inga omständigheter bli en bitter människa som ångrar en massa saker som hon aldrig gjorde! Nej, jag vill kunna luta mig tillbaka på ålderns höst och veta att jag gjorde verkligen det jag ville med mitt liv och sitta där med ett leende på läpparna och minnas allt roligt....

Stort tack till er alla som stöttar mig i detta beslut, blir verkligen jätteglad över det! Jag önskar alla människor hade möjlighet att förändra sina liv ifall de känner att de inte trivs. Och oroa er inte för mig, jag har miljoner tankar och ideér nu på vad jag skulle kunna hitta på.... I'm a survivor!!