Som ni kanske minns födde Affenpinschern Agda sina valpar en hel vecka för tidigt, eller födde gjorde hon ju inte - det blev kejsarsnitt då en valp dött i magen. En annan valp dog efter bara någon timme, men sedan hade hon fina Clary som såg livskraftig ut. 

Först fick vi, eller mest mamma då jag var borta då, kämpa för att Agda skulle ta till sig den. Man förstår ju att det är konstigt att vakna upp efter ett snitt när det är första kullen och så ligger det en valp där helt plötsligt. Men det tog bara någon dag så var Agda så gullig med den lilla. Den åt hur bra som helst de första veckorna och sedan helt plötsligt ville den inte äta mer. Agda hade då lite mjölkstockning och om valpen blivit dålig av mjölken eller om hon fick det för att valpen sluta äta är ju svårt att säga.

Sedan har vi kämpat med den lilla, när jag varit borta av olika anledningar har mamma vakat över henne och handmatat henne. Vi har verkligen slitits mellan hopp och förtvivlan dessa veckor - ena dagen har hon sett mycket bättre ut och sedan sämre igen. Självklart har vi varit hos veterinären med henne flera gånger, men något egentligt fel gick inte att hitta på henne. Hon fick penicillin - men blev aldrig riktigt bättre. Och man frågar sig ju om och om igen, vad ska man göra? Ska man fortsätta mata till eller låta naturen ha sin gång?

Jag är alldeles för "blödig" för att föda upp hundar känns det som ibland, jag kan inte bara låta bli utan vill verkligen göra ALLT för att ge den chansen att bli bra. Och jag och mamma gjorde verkligen allt i vår makt för att rädda henne, men hon blev hastigt sämre för några nätter sedan - hon ville inte svälja det jag matade i henne och då förstod jag ju... Jag och Agda sov hos henne natten hon somnade in, det gick helt lugnt till  - hon bara somnade för att aldrig vakna igen. Men så ofantligt sorgligt ändå, jag var orolig för hur Agda skulle reagera - men hon bara luktade på henne när hon var död och sedan hoppade hon ur lådan och gick därifrån. Hon gick in i valprummet och kollade några gånger, men hon har inte verkat ledsen eller deprimerad på något sätt. Hon har nog förstått hela tiden på nåt sätt vad som skulle hända...  .

Man kan ju undra vad som hände, om det var något medfött fel på henne? Det kom mat igenom nosen ibland på henne, men jag kunde inte se någon gomspalt. Kan ju förstås ha varit en väldigt liten sådan som inte går att se så lätt? Eller så var det något "skit" med hela kullen - har tänkt på herpes också förstås, men Agda har ju knappt träffat någon annan hund så hur skulle hon ha kunnat få den smittan? 

Var nog bara otur, frågan är om man ska herpes-vaccinera Agda innan man parar om henne - alternativt ge henne någon form av antibiotika? Vi får se vad det lider, just nu känns det bara så tomt här hemma utan lilla Clary...