... ja, så heter det ju att man ska göra. Och visst är det säkert så att man skulle må bättre om man kunde förlåta dem som gjort en illa, de som lämnat sår i själen och de som gjort att man knappt tyckt livet känns värt att leva. Sanningen är dock oftast långt ifrån alla vackra klyschor som finns. Typ såna som rubriken ovan, eller såna som "tiden läker alla sår" eller "man ges inte en större börda än man kan bära". Det kanske finns enstaka som är hjälpta av dylikt - men jag är det då inte. Att kunna förlåta är säkert ett bevis på att man är en "stor" och bra människa - men isåfall är jag väldigt liten. Vissa saker kan jag bara inte förlåta...

Jag tycker egentligen inte att orden aldrig eller alltid ska användas - det är otroligt starka ord och jag tycker man ska följa sitt hjärta och inte känna sig låst av att man sagt saker som att man aldrig ska eller alltid kommer att osv.

Men, som jag känner idag kommer jag aldrig att förlåta dem som orsakade det lidande jag har/haft under detta djävulska år. I slutet av februari får vi ha valpar igen, så en del kanske tror att allt är över snart. Snart är allt som vanligt igen - men saken är den att det aldrig kommer att bli som vanligt igen....inte för mig. Jag kan inte förlåta att vi fick ett sånt straff för att vi var ärliga, något som jag trodde var grundstenen när man höll på med hunduppfödning. Det hade varit så enkelt att ljuga (som de allra flesta andra gör), men vi valde att vara ärliga och förklara hur det är att vara hunduppfödare. För det fick vi alltså straffet att inte föda upp valpar på ett helt år. Och nej, det kan jag inte förlåta eller glömma. De som försatt oss i denna situation, de som gav oss straffet och de som tänkte på sitt eget skinn istället för att hjälpa oss ur denna situation - dem förlåter jag aldrig.

Det värsta är inte den ekonomiska situation vi hamnat i på grund av detta (företaget har hittills i år gått 70.000:- minus och då är det ändå fyra bokföringsmånader kvar, förra året gick företaget för första gången ett par tusen plus) - nej, det värsta är att min glöd för detta inte finns kvar. Jag som levt för hunduppfödning och allt som hör till det känner nu att orken tryter och glädjen inte längre finns där. Vi har placerat ut flera hundar - har varken ork eller råd att ha så många hundar hemma som vi haft.

Jag trodde i min enfald att det uppskattades allt det jobb vi har lagt ned på rasen - men icke, vi fick ett livslångt straff för en "skitsak" som andra inte fått något straff alls för då de har ljugit ihop något. Att man faktiskt inte förstår vad man gör mot en uppfödare när man delar ut ett dylikt straff, det tycker jag är mycket märkligt. Har man råd att förlora uppfödare som brinner för det här med hunduppfödning och för sin ras? Jag tycker inte det - men jag är kanske ensam där...

Jag kan knappt se på foton på småvalpar, såg en kort videosnutt på nyfödda valpar som diade och det skar i hjärtat av saknad efter valpar   . En del säger säkert att vi får skylla oss själva, att vi skulle ha tänkt på det tidigare - men den som är fri av synd kan ju kasta första stenen...

Jag skriver inte detta för att jag vill ha medlidande - det avskyr jag. Däremot undanber jag mig kommentarer som: Jamen snart är allt som vanligt igen! Nu har snart det här året gått och allt är glömt och borta! Det är det inte för mig, och för er som undrar om jag lärt mig något av detta så kan jag säga att det har jag visst gjort, vad jag lärt mig får ni försöka lista ut själva...