Ni som följer oss på Instagram och /eller Facebook kanske minns att vi skrev att en av Blingens tikvalpar dött? Det i sig var en sorg, men det skulle visa sig bara vara början på ett rent helvete.... Så många år som jag har fött upp (32 år) så har jag aldrig drabbats av något dylikt. Sedan den tikvalpen dog så har vi förlorat fyra valpar till, en efter en har de helt plötsligt slutat dia och sedan blivit stela i nacken, fått uppsvälld buk, skrikit för att sedan bara dö bort. 

Så sorgligt så vi har knappt ord för det... jag har känt mig som världens sämsta uppfödare som inte kunnat rädda valparna. Och Jenny har kämpat, dag som natt, med valparna för att få dem att överleva. Men de har liksom bara gett upp och trots alla våra försök har inget hjälpt. Vi har självklart kontaktat veterinär och veterinären tror helt säkert att det är bakterier i Blingens mjölk som gjort detta. Jag har själv mina teorier att det skulle vara herpes, men då ska det tydligen gå snabbare från när de är födda till alla är döda. Vi har inte obducerat någon av valparna, har helt enkelt inte orkat... 

I dagsläget har vi tre starka hanvalpar kvar, vi hoppas hoppas hoppas såklart vi ska få behålla dem. Men vi vet också att flera av de som dött sett starka ut de också. Blingen och valparna behandlas med diverse mediciner, samt att valparna matas till med annat än Blingens mjölk. Men än törs vi inte säga att faran är över för dessa tre.

Såna här gånger undrar man verkligen varför man föder upp hundar? En 100 kilos klump i magen har vi hela tiden och minsta lilla pip från valparna så blir vi sjukt oroliga. Vi tycker också så innerligt synd om Blingen   . Första valpen som dog brydde hon sig inte om när den började skrika, men de andra har hon varit så orolig för. Men nu på slutet är det som hon resignerat lite, så jobbigt att se   .

Mitt i all sorg över de valpar vi har förlorat så föddes våra efterlängtade ap-bebisar. Vår tyska tik Mila födde sina och Ivans valpar i fredags kväll. 

Hon var så lugn hela dagen, knappt flåsat eller bäddat något. Bara gett mig den blicken som bara en orolig affenpinscher kan ha, vad är det som händer med min kropp typ?

Klockan 20.50 i fredags kväll föddes första valpen, hon fick kämpa lite med den innan den kom ut. Men hon var så lugn och metodisk och till slut lyckades den komma ut. En hanhund som heter Frans och han vägde 160 gram. 

 
Hon var lite skeptisk till en början. Vad var det för slemklump som låg där, den pep också?!

 
Hon fick valpa i sin favoritkorg, i alla fall första valpen fick födas där. Den blev ju lite blöt efter det så hon fick flyttas till valplådan sen. 

 
Tyra var med som moraliskt stöd, det gick bra till en början - Mila blev lugnare när hon var med. Men när sen valpen var född och Tyra ville hjälpa till tyckte Mila det var dags för henne att gå ut ur rummet, så då fick hon sitta utanför grinden och hålla koll istället. 

 
Tiken Fideli föddes klockan 22.15, hon vägde 167 gram och är störst av de tre. Faktiskt har det alltid varit en tik som varit störst vid födseln i våra affenpinscher-kullar. 

 
Här sitter peangen fast i navelsträngen efter Fideli. Väldigt skönt att hon fick ut alla moderkakor efter samtliga valpar. Alltid en infektionsrisk annars. 

 
Klockan 23.00 föddes en till hanhund, han är minst med sina 120 gram i födelsevikt. Han fick namnet Frank. 

En och en halv timme efter födde hon sista valpen, en stor tik som tyvärr inte levde. Sorgligt, men att de är dödfödda är ju inte helt ovanligt så även fast det är trist går det inte att jämföra med den sorg vi känner över de valpar som vi börjat lära känna och som vi sedan förlorat i Blingens kull.

Lite filmjölk smakade gott efter allt var klart och hon fått tvätta av sig lite och fått rent i valplådan.

 
De växer och verkar må bra, men nu är jag så otroligt vaksam över dem hela tiden. Oron att det ska hända även dom något finns såklart   

Sent tisdag kväll var det dags för Blingen och Cosbys valpar att komma till världen   

Blingen var väldigt lugn hela dagen före och hon åt alla sina mål mat (är man riktigt glupsk så är man...). Jag har haft nån tik som gjort så tidigare och då har de kräkts upp maten när första valpen kom, men inte Blingen inte - man måste ta tillvara varje liten tugga mat förstås   .

 
Första valpen föddes klockan 23:05, en rejäl hane som vägde 440 gram. Han fick namnet Whisky.

 
Inte långt därefter föddes valp nummer två, en tik som heter Wanda. Hon föddes kl 23:18 och vägde 370 gram.

 
Tredje valpen kom nästan direkt därefter, klockan 23:22. En tik som heter Winter och hon vägde 400 gram.

 
Valp nummer fyra föddes klockan 23.58, en hanhund som heter Wasco. Han vägde 346 gram och är i och med det den minsta i kullen. 

 
Klockan 01:35 föddes valp nummer fem, en hanhund som vägde 366 gram. Han fick namnet Wiggo. 

 
Tio minuter senare, klockan 01.45 föddes valp nummer sex. En hanhund som hter William och som vägde 450 gram. 

 
Sedan kom kullens "bjässe", sällan vi har valpar som väger mer än 500 gram när de födes. Men hanhunden Wilmer som föddes klockan 02:55 vägde hela 504 gram. 

 
Sista valpen föddes klockan 03:49, en till tik till vår stora glädje! Hon fick namnet Wynja och vägde 414 gram.

Förra helgen fick vi äntligen åka på utställning igen   , som vi hade längtat   . Vissa tycker det är patetiskt säkert hur man kan längta så mycket efter nåt sånt när det är en pandemi som råder, men det är lätt att tycka så om något man inte brinner för och tycker är så otroligt roligt som vi tre (jag, Jenny och David) faktiskt tycker det är. Jag tycker såklart det verkar helt onödigt med alla sportevenemang, det gör ju inte mig nåt om de ställs in för jag är inte alls speciellt intresserad av det. Men jag har full förståelse för att de som brinner för just det saknar och längtar till de kommer tillbaka på samma sätt som förut.

Lite fundersam blir jag när jag läser om hur skönt nästan alla verkar tycka det är nu utan utställningar? Det är ju alltid frivilligt och vill man inte ställa ut så låter man väl helt enkelt bli, eller hur? Är man cyniskt lagd kan man såklart kalla oss "uställningsidioter" som skiter i allt bara man får ställa ut och att då vinna skulle vara huvudorsaken till att vi vill ställa ut våra hundar. Tja, det är upp till dem. Men för oss är det en livsstil, jag saknar allt - precis allt. Allt planerande före, packandet, tidiga morgnar, pratet tillsammans i bilen (safe area för allt prat, det som sägs i bilen stannar i bilen   ), pirret i magen på väg till utställningen, lukten och ljudet som är på utställningsplatsen, kikandet i katalogen - vilka är där?, umgänget med likasinnande, granskandet av andras hundar, stämningen som är på utställningen, själva tävlingsmomentet, utpackning i bilen och allt efterprat i bilen på vägen hem - I Love It   . Kalla mig knäpp om ni vill, det är så jag är i alla fall. 

Och såklart tycker jag inte att det är värt att riskera nåns liv för detta, men jag jobbar på en förskola. Jag är helt övertygad om att det är på mitt jobb det är störst risk för mig att smittas eller smitta andra. Jag är van med att det är smitta kring mig hela tiden; förkylningar, magsjuka, influensa - ja allt är jag van med att det finns risk att smittas av på mitt arbete. Näst störst risk att smittas/smitta andra tror jag det är på matbutiken. Jag tror helt ärligt ingen åker på något evenemang om man har symtom, så klok tror jag alla är. MEN, mat måste man handla även om man har symtom så där tycker jag mig ofta se snoriga, hostande människor. 

Så nej, ingen av oss kände någon oro att smittas eller smitta andra när vi åkte på utställning förra helgen till Rostock i Tyskland. Gör man det så stannar man förstås hemma. Vi var bara så himla glada att få komma iväg och få lite "normalt" liv - om än bara för en dag   .

Danmark kändes som ett osäkert land att åka genom varför vi valde att boka färja mellan Trelleborg-Rostock. 

 
Färjan skulle gå 22.00 från Trelleborg och vi kom dit i bra tid för att mata och rasta hundarna. Sedan åkte vi in till centrala Trelleborg för att vi också skulle få mat. Vi parkerade på ett litet torg och där var det tivoli - jag trodde man inte fick anordna sånt nu men enligt personalen på restaurangen hade de haft tivoli där nästan hela sommaren.

 
Det var otroligt trångt på bildäck både på färjan dit och hem, kändes lite olustigt att stå helt inklämd mellan lastbilar. Något larm typ tjöt för fullt och det syntes hundarna tyckte det var lite läskigt, inget alternativ för oss att ha hundarna på bildäck under resan. Jag skulle inte koppla av om de låg i bilen. När vi skulle köra av färjan hade det parkerats en bil med släp på en ramp och bakom stod det en bil med typ en del där hundarna är på lastflaket. När så bilarna skulle köra ut åkte släpvagnen ner på bilen bakom, det blev ingen värre krasch - men inte skoj. Undrar just vems fel det är en sån gång? Man har ju inte direkt nåt val var bilen ska ställas på bildäck, är ju bara att parkera som personalen säger. Men inte sjutton skulle jag ha valt att parkera och starta i sån uppförsbacke med släpvagn när bilen bakom står typ 5 cm ifrån. Nåja, ingen blev skadad som tur var - bara bilarna. 

 
Bigge myser med Jenny i sängen   

 
Vi satt kvar i bilen en stund för vi ville inte stå i värsta trängseln vid insläppet. Det där med avstånd kan man nog säga att vi i Sverige är bättre på än tyskarna generellt. Och munskydden var det lite si och så med - många hade dem under hakan. 

 
Inne i hallen fanns det gott om utrymme. De hade valt att ha de flesta ringarna utomhus och det var inga problem för det var underbart höstväder denna dag, typ 22 grader och sol   . Vår ring var dock i ett hörn inomhus, gott om plats runt ringen och alla hade munskydd på så gott som hela tiden inomhus. 

 
I stolen hittade vi spår av Elis, ett gäng med småbilar   

 
Munskydd på - det hade ju David och jag vant oss lite med i Spanien. Men undrar jag hur mycket det hjälper? Till exempel ville domaren ta i hand i ringen, vilket normalt sett är trevligt, men Jenny och jag ville inte det och domaren förstod självklart. Personligen undrar jag om inte det är värre att ta i handen än att vara utan munskydd?

 
Mycket nöjda att få vara på utställning   

 
Ringen var väldigt liten och mattorna var lite läskiga eftersom de gled isär när man sprang. Men bra med mattor, det är ju mer än vi brukar ha på vår största utställning Stockholm hundmässa. 

 
Biggles blev BIR, han fick också CACIB vilket gör att vi nu kan ansöka om hans internationella championat!

 
Biggles igen   

 
Tiril gjorde debut på denna utställning, hon vann tikarnas juniorklass och blev utsedd till Bästa junior i rasen.

 
Yalla vann hanhundarns öppen klass.

 
Debut var det också för vår juniorhane Oboy, knappt 10 månader gammal. Han skötte sig jättebra, lite glädjehopp i ringen men hellre det än att de är rädda. Han placerades som tvåa i hanhundarnas juniorklass. Foton nedan är också på Oboy. 
 

 
Tiril

 
Oboy igen

 
Lincoln (Gizzas bror) vann hanhundarnas veteranklass. Det var otroligt roligt att få se honom igen, sån glädje han visade i ringen - underbart att få se dom i så fin form i denna ålder (9,5 år)   

 
Biggles och Currys son Melvin ställdes också ut, jättekul att få se honom - han har verkligen stor potential även om  han än så länge har en del utveckling kvar. Han placerades som nummer tre i hanhundarnas juniorklass. Superfint visad av Vanessa   

 
Biggles igen.

 
I grupp 8-finalen placerades Biggles som BIG-3

 
Vår uppfödargrupp var vi otroligt nöjda med själva, tre hanhundar som vi är mycket stolta över; Biggles, Oboy och Yalla   . Dock fick gruppen ingen placering i finalen. Stort tack till superduktiga Vanessa som hjälpte oss i gruppen genom att visa Yalla   .

Mycket nöjda åkte vi sedan mot färjan, den var nästan 50 minuter sen iväg och kom ändå fram i tid på söndag morgon strax före 06.00

Yalla och Biggles var mycket nöjda att få resa igen, de ville knappt gå ur bilen under hela resan - tror de hade saknat detta lika mycket som oss   

Vår lilla "prinsessa" Salty har nu fått sin första kull, känns helt otroligt hon redan är så gammal - hon har alltid varit som en liten docka på nåt sätt. Om hon håller med om det själv är inte säkert, men hon har verkligen ett så docksött ansikte att det känns lite konstigt hon är mamma nu   

Salty åt sin mat igår kväll, men tempen låg nere så vi förstod att det skulle bli idag som valparna skulle födas (på självaste Paco & Pasta-födelsedagen!). Jag hade dock gissat att det skulle bli på eftermiddagen idag, men tidigt imorse hörde Jenny av sig så då var det bara packa ihop och åka till Årsunda   

 
Första valpen föddes kl. 06.55, en hanhund som heter Vernon. Han vägde 345 gram och är i och med det den största  i kullen nu. 

 
Nästa valp föddes kl. 07.12, också en hanhund - lite mindre, han vägde 280 gram. Hans namn blev Vidal.

 
Sen kom det en riktigt liten tjej, hon föddes kl. 07.30 och vägde endast 200 gram och är minst just nu. Hennes namn blev Verona. Hon är superpigg och sög sig fast vid en tutte nästan direkt, så vi hoppas det ska gå bra för henne trots att hon är lite liten nu   

 
Fjärde valpen, ännu en hanhund. Han föddes kl. 07.40 och vägde 264 gram. Namnet blev Vilton. 

 
Valp nummer fem föddes kl. 08.18, en hanhund som heter Volt. Han vägde 290 gram. 

 
Sjätte valpen blev äntligen en till tik, hon föddes kl. 09.28 och vägde 330 gram. Hennes namn blev Vikki. 

 
Valp nummer sju var en tik, hon föddes kl. 10.18 och vägde 250 gram. Hon heter nu Viska. 

 
Åttonde valpen föddes kl. 10.57, en hanhund med lite annorlunda teckning i huvudet. Han heter Viper och vägde 228 gram. 

 
Nionde och sista valpen föddes kl. 11.20, en hanhund som heter Vasco. Han vägde 276 gram. 

På mindre än 4,5 timme födde Salty sina 9 valpar, superduktig mamma såhär långt   . Valparna är lite mindre än vad jag är van med, men hon hade ju inte tid att valpa heller förrän på onsdag (på första parningen). De känns alla starka och livskraftiga såhär långt så vi hoppas såklart det fortsätter så.

I lördags föddes Sveas tredje kull   . Hon började bli orolig redan på fredag kring lunch, så när första valpen kom i förrgår var hon rätt så trött - och extra trist då att den första som föddes var en död hanhund. Han föddes 12.30 - och hon blev så orolig när han inte fanns där sen   .

Man kan undra om det bidrog till att krystvärkarna endast var svaga därefter och vi blev oroliga det skulle behövas att vi åkte till veterinär med henne. Men strax före 16.00, när vi i princip bestämt att ta henne till veterinär för att få hjälp så började hon få värkar och andra valpen föddes!

 
Klockan 16.00 föddes alltså andra valpen, en tik som var pigg som tur var - för Svea hade verkligen längtat nu efter en valp att pyssla om    Tiken heter Katinka och vägde 265 gram.

 
Tredje valpen var en hanhund som föddes kl. 18.45, han vägde 274 gram och är i och med det den största i kullen. Han fick namnet Kaddy.

 
Nästa valp födes kl. 19.50, en tik som fick namnet Kayla. Hon vägde 235 gram. 

 
Femte valpen födes kl. 21.35, han vägde 238 gram och fick namnet Kodo - en hanhund alltså.

 
Sjätte valpen var en tik, hon föddes kl. 22.42 och vägde 252 gram. Hon heter Kezia.

En till tik föddes kl. 23.15, hon vägde 230 gram och heter Ketty. Hon är den som är minst i kullen. 

Klockan 23.50 fick Svea en till valp, en död hanhund - men nu hade hon ju alla de andra att fokusera på så att den togs bort därifrån verkade hon inte märka. Den hanhunden var också betydligt mindre än de andra - men likväl är det sorgligt förstås   

 
När så sista valpen fötts drog Svea en djup suck och somnade djupt, rejält trött    Nåja, hon sov inte djupt så länge - för hon är verkligen noga med att både valparna, hon själv och fällen ska vara ren - så en hel del tvättande blev det under natten.

Igår föddes äntligen vår första Welsh Springer Spaniel-kull, det är ju Jennys förtjänst att det blivit Welshar på Kennel Barecho. Men såklart tycker jag (Helene) och David det är lika roligt vi också, extra spännande är det ju med en ny ras - det måste jag erkänna   

Cava har varit lite av en "virr-panna" som ung. Glad och snäll - men rätt så yr och med mycket spring i benen. Men sedan hon blev dräktig har hon verkligen blivit vuxen. Hon har rört sig med sån grace och värdighet de sista veckorna - och mest tittat nedlåtande åt de andra när de velat leka. 

Hon har inte heller varit speciellt orolig efter att tempen gick ned i fredags em, hon sov mest under natten till lördagen och först kring lunch på lördag började hon bli mer orolig.

Hon bäddade ett par gånger och hässjade då rätt så intensivt. Första krystvärken kom 14.25 och en knapp timme senare var första valpen född!

 
Första valpen föddes kl. 15.14, en rejäl hanhund som vägde 406 gram. Han är den som var störst när de föddes, namnet han fick var Adonis. 

 
Det gjorde förstås lite ont när första valpen föddes, så först blev Cava lite orolig. Men det tog inte många minuter förrän hon försiktigt slickade på valpen, hon såg nästan förvånad ut först över att instinkten var att slicka på den - alltid lika underbart att se när "polletten" trillar ner och en förstagångsvalpande tik inser vad som just har hänt - hon har blivit mamma     

 
Nästa valp föddes ganska snart därefter, klockan 15.33 föddes en tik som heter Azalea. Hon vägde 356 gram. 

Sedan blev det lite paus, 1,5 timme närmare bestämt. Då passade både Cava och vi på att vila lite.

 
Tredje valpen föddes kl. 16.55, en tik som heter Akleja. Hon vägde 266 gram så lite mindre.

 
Strax därefter, kl. 17.11 föddes en tik till. Den största tiken och bara ett gram mindre än första hanhunden vägde hon, 405 gram. Hon fick namnet Abelia. 

 
Valp nummer fem föddes kl. 17.20, en tik som endast vägde 230 gram. Hon fick namnet Andira.

 
Tio minuter senare föddes så sista valpen. Han föddes kl. 17.30 och heter Apel. En hanhund alltså, och han vägde endast 222 gram. Jag är inte van med så små valpar så både han och Andira kändes lite små, de var dock pigga men har haft lite svårare att komma igång att äta. Vi håller såklart tummarna att allt ska gå bra   

Cava är en superduktig mamma, hon är väldigt lugn än så länge - mycket noga med att tvätta dom (får se om de har någon päls kvar efter 8 veckors tvättande från hennes sida   ) och vakar över dom med en sträng blick när vi är där och hjälper till.

Helt underbara   

Idag har David och jag hjälpts åt att tapetsera en vägg i köket, eller köket är det väl kanske inte direkt - det är typ mellan köket och tv-rummet. Ända sedan vi flyttade hit och köpte vår skinnsoffa har jag sagt att den tapeten som var där måste bort. Jag gillade den inte alls och speciellt inte mot soffan. 

 
Såhär såg alltså gamla tapeten ut. Det är lite svårt att se - men den är mörkblå och vit. Den känns väldigt "kall" - och jag gillar mer varma färger, det är mer i vår smak. Sen har jag nästan tyckt den känns lite obehaglig, ser ut som en massa strutsansikten som glor på en. Inte så hemtrevligt har jag tyckt (ja jag kanske har lite vild fantasi, det är inte helt omöjligt). Men hur det var så de tapeterna vi beställde (innan Corona bestämde sig för att ta över världen) gick inte att få hem, utan i början av sommaren fick vi hem några andra istället. Sen har de inte blivit uppsatta bara - men nu var det dags. En regnig dag som denna, då måste man göra saker inomhus såklart. David var inte riktigt lika övertygad om att just denna dag var den rätta för detta jobb (kan bero på att han kom hem från Holland i går kväll efter att ha åkt dit för att Blingen skulle bli parad). Men hur det var så gick han med på det till slut, så tapetsering skulle det bli.

 
Vi är långt ifrån några experter på detta område, man kan väl säga att det är tur Google finns. Ett rum har vi tapetserat tidigare och det gick väl helt okej den gången (jag kan minnas fel, är rätt många år sen). Först dividerade vi om var vi skulle börja - i vilket hörn. Men det fick bli detta till slut. 

 
Man kan inte beskylla oss för att arbeta snabbt, det var kanske knappt 6 meter vägg och det tog oss 6 timmar att göra. En meter i timmen typ.

 
Några hyllplan från källaren fick duga till bord när vi skulle skära till tapeten för att kunna tapetsera hörnet.

 
Här har vi tagit oss runt hörnet och nånstans här sa min rygg och kropp till - den undrade nog vafasiken jag höll på med? Den klena kropp jag har utrustats med är inte gjord för dylika jobb.

 
Nä så lite paus med valparna blev det då och då...

... den ömma modern passar på att ta paus från sina åtta små hungriga valpar.

 
Såhär blev det färdiga resultatet    Faktiskt så himla nöjd, hela rummet blev så mycket varmare, hemtrevligare   . 

 
Passar ju också mycket bättre med brunt till skinnsoffan än mörkblått.

 
På den här väggen har vi tänkt oss montera in en liten TV i väggen - håller på och försöker googla för att se hur vi ska göra men än har vi inte helt klurat ut det.

 
Rummet sett från TV-rummet, i förgrunden syns en skrattande Paco.

 
Närbild på tapeten   

Idag har vi haft valpträff för de valpar som är uppfödda av oss och födda under 2019. Meningen var att denna träff skulle vara i slutet av maj, men som alla förstås vet gick det inte då allt i princip var inställt då. Lite mindre restriktioner är det nu så med lite kort varsel bestämde vi oss för att ha träffen denna helg istället. 

Precis som förra året höll vi till vid Älgripans kursgård. Ett toppenställe, ligger helt perfekt lite utanför Årsunda och ägs av hundentusiasterna Fredrik och Maria. Vi fick inte bara hyra in oss där utan de är också behjälpliga med allt - samt att Fredrik visade viltspår för våra valpköpare och Maria massage. Stort tack för ert engagemang   

Vi blev till slut 9 hundar och knappt 20 personer, hundarna delades upp i tre grupper och det fungerade bra. Lotta som visade Nosework kunde endast vara där under fm - så sista passet Nosework tog Maria istället. Tack också till Lotta för hjälpen   

 
Nytt för i år var ett stort hägn på 5000 kvm, perfekt för hundarna att springa runt och leka i. Lite jobbigt blev det för tikarna emellanåt då det är mycket hormoner hos de unga pojkarna som var där. På fotot är Malin uppvaktad av Thello, Lukas och Oboy.

 
Lotta visar Nosework. På fotot syns Lukas och Malin. 

 
Lite utställningsträning blev det också, Jenny höll i det. Här är det Mio som visar upp sig. 

Purina Proplan hade sponsrat med foder till alla - stort tack för det, ett verkligt toppenfoder som vi är så nöjda med!

 
Lukas, Thello och Malin på väg att testa viltspår. Thellos setterkompis syns också på kortet. 

 
Malin tränar utställning.

 
Hedda tränar också utställning - vi hoppas vi ska kunna ta med henne på någon utställning nästa år. För nästa år ska väl förhoppningsvis bli ett normalt år får vi hoppas...

 
Love undrar nog vad det är för konstig sak i slutet av viltspåret.

 
Här får Love träna lite utställning istället.

 
Brorsan Bobo har varit på några utställningar redan så han såg världsvan ut på sin träning. 

 
Mer hundlek, här är det Doris som uppvaktas av Mio, Oscar och Oboy. 

 
Samma hundar igen; Mio, Oscar, Oboy och Doris. 

 
Hedda på språng.

 
Maria går igenom grunderna i hundmassage. Malin fick vara förevisningshund, Thello och Lukas tittar på. 

 
Thello på utställningsträningen. 

 
Lunchdags, Jenny hade gjort Pastasallad. Jag hade skrämt upp henne att jag trodde det var lite för lite mat - hmmm.... man kan väl säga jag hade väldigt mycket fel. Det blev typ två hela kassar kvar med mat som Henkes och Viktorias höns fick äta upp. 

 
Halvsyskonkärlek, Malin och Mio. 

 
Love tränar att springa fint som på utställning.

 
Malin stod väldigt tålmodigt på träningen.

 
Kryddan på bordet och Doris med matte som tittar på. 

 
Hedda i spårskogen.

 
Träna på att springa runt i ring, bra att kunna sköta sig när det är hundar både framför och bakom.

 
Thello tyckte det var väldigt skoj att få springa med matte. 

 
Bobo inför viltspåret.

 
Cockersyskonen Love, Bobo och Hedda tränar på Nosework.

 
Bobo spårar.

 
Love beredd att ge sig ut i spåret.

 
En mycket nöjd Love med klöven som fanns i slutet av spåret.

 
Lukas fick träna springa med matte.

Lite pälsvård/trimning visade vi också, tyvärr började det regna då så blev lite hastigt avslutat. På fotot är det Lukas som blir friserad. 

  
Här är istället Lukas i skogen och testar viltspår.

 
Kryddan trivdes bra med Maria när hon fick massage.

 
Bobo på trimbordet.

 
Thello nöjd med klöven.

 
Inte lätt att springa runt i ringen, mycket annat som lockar.

 
Hedda igen i skogen.

 
Lukas tränar utställning.

 
Hedda med spårlinan på. 

 
Fortfarande Lukas som klippobjekt, försvann en del päls från svansen på honom. 

 
Här är det Mio, Oscar och Doris som får prova på Nosework.

 
Genomgång om hur viltspår går till. 

 
Stackars Lukas blir aldrig färdig med klippningen...

 
Malin

 
Bobo använder nosen.

 
Hedda

 
Malin har varit med förr hon på viltspår.

 
För Lukas var det däremot en ny upplevelse.

Stort, stort tack till er som deltog på valpträffen   . Jenny och jag har verkligen haft en fantastiskt rolig dag tillsammans med er allihopa - men nu är vi rejält trötta, så är även Kryddan och Oboy som var de av våra hundar som var med under dagen. 

Vi tog några foton på Kryddan och Oboy innan vi åkte hem, de är inte helt iordninggjorda i pälsen - men tycker de ser rätt fina ut ändå   .

 
Kryddan

 
Kryddan

 
Oboy

Oboy 

 
Oboy