... ägde jag miljoner, det är ett som är säkert. På mindre än ett år har jag förlorat min katt Knut, Fritz, Diva, Lea och så nu igår Penny.... Vill inge mer nu, mitt hjärta klarar inte mer.

Fast så får jag ändå dåligt samvete, jag har ju mina barn som ändå betyder allt, allt för mig och min älskade man. Men, det gör ändå så himla ont att förlorat alla dessa hundar som betytt så mycket för mig, mer än kanske vad som är "normalt" - vad vet jag? Kan ändå inte göra något åt att det känns som om hjärtat mitt nu bara är som ett blödande sår... Jag vet att det sägs att det blir bättre med tiden - men när såren bara rivs upp om och om igen, hur ska det kunna läka då??

Penny har verkligen varit hela familjens hund, inte så bunden vid mig som de flesta andra. Oftast har vi kallat henne Menny-muppen och hon har på nåt sätt alltid funnits här hemma. En stor trygghet för oss alla med ett hjärta av guld och envis som få. Hennes stora kärlek i livet var sonen Henric. När han var borta låg hon bara och väntade på honom, men gick det mer än några dagar så följde hon mig istället. Men sån beundran som hon hade i blicken när hon tittade på Henke - det hade hon aldrig med någon annan. De var så tighta och kärleken mellan dom gick inte att undgå att se. Att nu förutom min egen sorg och saknad se vad han går igenom - gör att allt känns tusen gånger värre. Om jag bara kunde göra något för att lindra hans smärta. Men, det går inte - jag vet ju det själv, man måste få sörja.... Enda trösten som jag vet att jag haft själv är att man vet man gjorde det för hundens skull, när det allra sista beslutet ska tas måste man lägga bort sina egna känslor - hur svårt det än är.

Hon har haft en del urinvägsinfektioner med väldigt hög feber den senaste tiden, men efter penicillinkurer har hon repat sig. Dock har vi väl sett att hon sovit tyngre och också andats tyngre. Hon har haft lite flytningar - men vi har kollat livmodern och det har inte varit några problem där. När hon så här i helgen hade något som stack ut ur vulvan så förstod jag ju att det var en tumör.... Hon verkade inte sjukare annars, utan var sig själv tyckte jag. Tumören hängde till slut ut och hon läckte en hel del kiss.

Vi fick en tid igår hos veterinären och både jag och Henke var förberedda på att det värsta kanske skulle kunna hända.... Men, hoppet är det sista som överger en - så innerst inne hoppades vi såklart att vi skulle få med oss henne hem. När veterinären konstaterade att det kanske inte var så svårt att ta bort själva den tumören så kändes det lite bättre - men när hon sedan kände fler mindre tumörer innanför plus att Penny fått ett bråck som låg på sidan så förstod jag att detta går ju bara inte. Tumören hade förmodligen legat för så hon har tryckt på extra mycket när hon bajsat - därav bråcket. Förutom detta hade hon en juvertumör som inte kändes bra.... Hur mycket kan man utsätta en gammal hund för? Hon skulle ha blivit 11 år om några veckor.... Det skulle till en ganska så stor operation som jag förstod och kanske tom flera. Säg att de öppnar henne och hon är full i cancer - eller att de opererar henne och hennes sista månader i livet bara blir plågsamt? Hur fruktansvärt det än var så var vi tvungna att inse att för Pennys skull var det lika bra hon fick sluta sina dagar..... Hon somnade in lugnt och stilla med mig och Henke vid sin sida. Hon var helt lugn och trygg, trots att vi var rejält upprivna båda två...

När vi sedan kom hem och inte möttes av henne kändes det så hemskt.... Hur kan en hund göra att det känns så tomt fastän det finns gott om andra hundar där? Ja, jag vet inte... men aldrig, aldrig kommer vi att glömma vår älskade menny-mupp.....

Sov gott så länge nu älskade muppen - du kanske inte var någon stor stjärna i ringen, men för oss här hemma var du en av de allra största stjärnorna någonsin . Hälsa Fritte och dom andra så länge - tills vi ses igen älskling....