... skulle jag tro att detta blir. I och med att jag skriver det kl. 01.00 på natten så kan det nog bli lite hursomhelst känns det som! Men, jag gör ett försök...

I tisdags startade alltså vår färd mot Crufts, en resa som jag sett fram emot under en längre tid. Inte bara för Crufts utan också för att jag skulle få hämta hem Twiggy och Wayne. Carro kom hit vid lunchtid och vi åt lite lasagne innan vi skulle åka iväg. Det var ju meningen att vi skulle ta hennes bil till Västerås - men då Davids plan landade lite tidigare och han beräknades komma hem bara en halvtimme drygt efter när vi tänkt åka så bestämde vi oss att vänta. Var ju också skönt att få träffas innan jag åkte iväg.

Eftersom Daphnes valpar varit lite sena i starten med att kunna suga ordentligt så ställde mamma upp och kom hit för att kolla till dom så att de fick mat i sig. Sååå när de båda var hemma hos oss kunde jag åka utan att känna nån oro.

Vi kom till Veronica ungefär den tid som jag räknat med att vi skulle åka därifrån, men nu blev vi 1,5 timme sen då vi fick en varsin supergod räkmacka där och så det viktigaste av allt, vi tittade också på affenvalparna!

Att de var så här himla söta hade jag nästan glömt bort !

Inte helt oväntat så blev Carro också helt betagen av dom!

Nån av dom här gobitarna hoppas vi få hämta hem om några veckor. Namn är förstås klart, Tyras lillasyster måste ju bli Tekla eller hur?

Vi packade in oss i Veronicas Multivan (åh, vad jag skulle vilja ha en sån jag också....). Clådan och Messi satt bak i en bilbur och Friendly (Tyras bror) satt inne i bilen i en bur. Resan ner till Helsingborg gick hur snabbt som helst - men så pratade vi förstås hela tiden också. Där bytte vi chaufför och gav hundarna kvällsmat samt rastade dem. När vi sedan skulle åka därifrån så visade GPS:en att vi skulle åka mot Stockholm när vi skulle till Malmö. Liiite annorlunda. Så märkligt det är med dessa - de visar hur bra som helst för det mesta, men så ibland blir det hur idiotiskt som helst.

När vi körde igenom Danmark lyckades jag nog sova ett par timmar tror jag, något som jag har oerhört svårt för när jag sitter bredvid. Jag måste ha koll hela tiden och så är jag ju rejält bilåkrädd också när jag åker med nån annan än David. När vi kommer fram till färjan i Rödby så kör vi fram till en av kurerna där det står personlig service eftersom vi skulle betala kontant. När vi kommer fram dit så står det en kvinna där och stirrar på oss. Hon säger ingenting utan rycker på axlarna ungefär som; vad vill ni? Tjaaaaa, inte vet då jag - men hur många olika saker kan man vilja när man kör fram till en biljettkur före där man kör på färjan? Till slut får då Carro ur sig att vi vill åka med färjan. Enkel eller tur/retur får vi snabbt till svar. Jag kan ju knappt hålla mig för skratt förstås - klockan var väl vid 01.30 eller nåt sånt då och tja, då kan jag säga att det behövs inte mycket för att få mig att skratta! 

Jag gillar ju inte att åka på Autobahn på nätterna, är alltid orolig att nåt ska hända med bilen och att vi skulle bli rånade och ihjälslagna då. Men, som så många andra gånger är det polisen jag blir mest rädd för till slut. Vi körde ikapp en polisbil som vi låg bakom ett bra tag, de körde sedan av och bara någon mil efter kom de ikapp oss och satt på nån röd lampa på biltaket där det också stod FOLLOW ME. Det var tur att Veronica körde för jag hade nog inte fattat att det stod något där som var riktat till oss... En annan är ju van med blåljus liksom. Vi följde efter och stannade efter dom på en bensinstation. De frågade om Veronicas körkort och så ville de ha papperen på bilen. Nu hade vi inga såna med eftersom bilen ägs av Veronicas företag och papperen fanns hemma på kontoret. Shiiiiit, tänkte jag - tyska poliser och vi saknar ett papper, kan det bli värre????? De frågade vems bil det var, tog med sig körkortet och gick iväg till sin bil. De var borta ett bra tag innan de kom tillbaks och sa att vi fick åka. Man undrar ju liksom vad som fick dom att stanna just vår bil, tre svenska kärringar i en multivan. Som Veronica sa, det måste väl ha varit vi som var minst olagliga av alla som åkte där under natten.

Nåja, vi piggnade ju till i alla fall och några timmar senare gick solen upp och både hundarna och vi fick i oss lite välbehövlig frukost. Flera toabesök blev det i Tyskland både på vägen dit och hem, det kostar alltid på dessa och jag tycker ju att det är helt sjukt ibland att man får betala för detta. Men, här måste jag säga att jag gärna betalar. Finns nog inga toaletter nån annanstans i världen som det är så fräscht som där!

Det stod att vi hade 130 mil kvar till Calais på morgonen, något som tyckte lät mycket märkligt. Så när jag pratade med David berättade jag det. Måste vara omöjligt sa han - han kollade på datorn och såg att det skulle vara ca 70 mil kvar. En djävulsk skillnad kan man väl säga! Vi slog in slutmålet istället och då blev det helt annat som stod på GPS:en...

Efter lite rundkörande i Calais hittade vi till slut till tunneln. Vi var där i god tid före tiden som vi bokat in oss på så efter att vi visat hundarnas pass och de kollat chipnumren åkte vi för att få lite mat i oss.

Vi hittade ett ställe som var som ett miniköpcenter - jag köpte pasta och de andra hamburgare. Sedan åkte vi och ställde oss i kön för att köra på tåget som Carro oroade sig för...

Där är alltså tåget som vi ska köra in i. Ni ser att det regnar, ja - ingen blev ju förvånad över det eftersom vi började närma oss England.

Så här ser det alltså ut inne i tåget. Man sitter kvar i bilarna, resan tar ca 30 minuter och det går hur bra som helst. Jättesmidigt tycker jag . Förra gången träffade vi ju en som var så trevlig som jobbade på tåget. Även denna gång var det två som var supertrevliga där. De frågade var bilen kom ifrån, de hade gissat att S stod för Slovakien. Så då blev det att vi började prata. När de fick höra att vi skulle till Crufts så berättade den ena om sin hund, en dobermann. Det som jag verkligen älskar med England är att alla är så hundvänliga där. Var man än är så ler folk när de ser en hund och ofta vill de klappa på dom. Man känner sig inte alls som pestsmittad som man oftast gör i Sverige när man har en hund med sig . 

Lite oroliga var vi över hur det skulle gå att köra på fel sida vägen - men Veronica lyckades göra det med bravur måste jag säga. Var bara på hemvägen som vi höll på att bli påkörda en gång samt en annan gång som hon körde på fel sida om en refug. Såklart stod det en polisbil där då som såg allt... men, de var schyssta för en gångs skull och låtsades inte se oss...

      

Så skönt när vi var framme och fick börja packa ur. En mindre trevlig överraskning var att vi fick betala 10 pund per hund och natt, något som vi inte visste om före.

Det var ett jättebra hotell, låg bara några minuters promenad från N.E.C Det som vi inte gillade var att duschen satt fast i väggen utan slang, så mina planer på att bada om hundarna gick om intet.   

Hundarna hade det superskönt på rummet. Vi orkade inte heller krångla med maten på kvällen utan beställde roomservice, även om det blev över 700:- för oss tre ihop så var det värt det. Såå hungriga och trötta som vi var.

Jag var verkligen glad att våra hundar inte skulle ställas ut förrän på fredagen, skönt för dom att ha hela torsdagen på sig att vila. Vi skulle dock dit för att shoppa och kolla på Affenpinscher. Började först med en rejäl frukost, måste säga att jag verkligen blev supermätt och det var nog tur det eftersom det inte blev något mer att äta förrän vid 22.00-tiden sen...

Vi började med lite shoppande Carro och jag - köpte bland annat en varsin trimkappa. Som jag inte hittat på nu när jag packat upp - men ja, den kommer väl fram så småningom får jag hoppas. Så himla mycket blev det inte handlat - mest att benen och fötterna blev trötta. Vi skyndade oss tillbaka för att kolla på affenbedömningen då de ropade ut i högtalarna att det var dags.

Söta Friendly (Tyras kullbror) var ju med och hade förstås sin egna svenska hejarklack med sig.

Här är det Friendly och de andra i hans klass, Puppy. Han blev bästa hanvalp men blev sedan slagen av tiken som blev BIR-valp.

Här är tävlan om DogCC - dvs bästa hanhund. 

Bästa hanhund och BIR vanns av denna supersnygga hane - CH Banana Joe v Tani Kazari. Så läcker, man fick verkligen ståpäls när man såg honom!

Här är alltså hanhundarnas ärevarv.

Vi såg inte början av tikarnas bedöming för då gick vi till hotellet för att rasta av älsklingarna.

   

Veronica visade en supersnygg tik till bästa tik och BitchCC. Tiken heter Blewgould Graceful Shadow of Orlock, hon kallades Vita. 

Inte helt säker på vad detta är, men tror det är tikarnas CC, Res-CC samt bästa tikvalp.

Det här är i alla fall BIR & BIM.

Vi fick vara med på engelska affenpinscherklubbens firande också.

 

En varsin bit fick vi och lite vin till. Vi var sedan tvungna att hasta iväg till finalringen för att Seamus son och Twiggys pappa Mac (Dexbenella It's About Time) skulle vara med i Juniorwarrent finalen. Är inte helt säker på hur detta är, men Seamus var också kvalificerad till finalen på Crufts för många år sedan. De har deltävlingar runtom i landet för alla som fått titeln JW och så är det till slut 10 stycken finalister kvar.

Mac blev tyvärr inte placerad. Vann gjorde en jättefin Samojed.

Vi stannade sedan också för att se Toy-gruppen. Affenpinschern blev tyvärr inte placerad, men vi var ändå superglada att se att en svensk vann gruppen! Stort grattis till ägarna av den Pom som vann gruppen. Utilitygruppen vanns av en supersnygg Lhasa apso. Lite roligt var att de lyckades zooma in Veronica & mig på läktaren under finalen - det var inte mycket de hade publiken med men nu finns bevis för att vi var där.

Tillbaks på hotellet var det dags för mat efter att hundarna ätit och rastats. Nån buffé var allt som fanns - det var trerätters och tja, ingen skräll förstås att jag inte gillade det så mycket.

Upp tidigt på fredag morgon, men ändå blev vi försenade så vi kom inte in till ringen förrän strax före 9.00 när bedömningen skulle börja. Var ju ingen fara i och med att både Messi och Clådan gick in i sista klasserna för sina resp kön. Men jag är ju så jag att jag vill vara ute i god tid...

Allt gick dock bra - hundarna installerades och bedömningen startade i ringen. Nackdelen med när man ställer ut själv är att man inte ser så mycket av de andra klasserna. Men Carro fotade en hel del och jag försökte titta så mycket jag kunde.

Rosey och Stephanie från Australien var där - såå himla trevligt! Hade ju inte träffat Rosey på många år - men det kändes som igår vi träffades, så härligt med såna människor.

Messi (CH Barecho Zuper Playmaker) gick i Open dog, den klass som alla champions går i. Det var 16 hundar i klassen och sju stycken plockades ut och där var han med. Nån placering blev det dock inte - men vad gjorde väl det när bästaste Seamus (CH Barecho Hold Your Horses at Peasblossom) vann klassen.

Jaaa, Carro var så himla duktig att fota - tusen tack för det! Här är det mattan hon fotat samt min ena fot .

Men titta här fick hon till ett fint kort på Messi!

Här står Messi & jag och väntar på vår tur.

På grund av ett mycket otäckt sjukdomsfall i ringen avbröts bedömningen en bra stund så vi passade på att gosa under tiden. Man vill ju spendera så mycket tid som möjligt på Crufts berömda gröna mattor.

Finaste Seamus vilade en stund han också.

Mac (Dexbenella It's About Time) vann klassen Post Graduate dog. Twiggy är såå stolt över sin fina pappa!

Kye (Peasblossom Chance) vann klassen Limit Dog. Precis som Mac så är han en son till Seamus.

En imponerande samling fina hanhundar i Open dog.

Här är tävlan om DogCC, alltså bästa hanhund.

Seamus skötte sig som vanligt perfekt.

Här är alltså alla klassvinnare som tävlar om bästa hanhund.

Till vår stora glädje var det Seamus som blev utsedd till Bästa hanhund!! Så oerhört glad jag blev - lyckades hålla mig från att gråta till Jacky & Seamus kom ut ur ringen. När jag då såg dom och kramade om Jacky - jaaa, då var det dags att kalla in länspumparna för då forsade tårarna nerför mina kinder. Och då var det som om Seamus kände igen mig ännu mer - jaaa, just ja - det är ju hon, som alltid gråter! Han slickade mig i ansiktet och gud så rörd och glad jag var över att få vara med när han vann detta.

Här är det Seamus och så bästa hanvalpen; Meadowdale Banjo. Tyvärr fick vi inget kort på Res-CC som den fina hanen CH Mompesson Cavendish fick.

När tikarna startade gick vi iväg för att få lite mat i oss, en varsin bakad potatis blev det och det var nog välbehövligt.

Vackraste Clådan var på superbra humör - tror hon gillade denna matta! Tyvärr så gillade inte domaren henne - men vad gör väl det en sån här dag? Hon åkte ut direkt - men något som var verkligen roligt var att det var så många andra som kom efter bedömningen och sa att de tyckte hon var jättefin, outstanding som de sa! Sånt blir man ju alltid glad av att höra.

En aning urfälld är hon nu - men hon har ju päls så det räcker ändå.

Så härligt att få visa en hund som kan stå till för en gångs skull...

Suddigt så det förslår - men man kan inte missa hennes fina rörelser trots det.

Rattan (CH Peasblossom Butterly at Beresford) har en alldeles speciell plats i mitt och framförallt Carros hjärta. Hon påminner så mycket om sin mormor Diva....

Visst ser man väl likheter från mormor här?

Här är också Rattan. Hon blev placerad som tvåa i den klassen som Clådan gick i, Open bitch.

Bästa tik blev en jättefin ungtik; Melverly Sophistique, tvåa blev CH Melverly Sublimity och bästa tikvalp blev Dexbenella Derethea.

Så var det då dags för BIR & BIM.... ni hör av Carros tjut va vilken som vann?

Jag satt utanför ringen och var bara så himla, himla glad och stolt. Fick verkligen kämpa för att hålla tillbaks tårarna - sååå fin han är, och jag ser både hans pappa Fritz och hans mamma Kylie i honom.

 

Efter en hel del tjat så gick jag in i ringen. Tycker egentligen att det ser lite fånigt ut när uppfödaren eller delägaren går in för att vara med på kort. Men jag är glad nu att jag gjorde det - sånt härligt fotominne att ha! Domare var Kay Woodward, kennel Wadeson - hon syns i bakgrunden här.

Men ser vi nå stolta ut då??

Tja, stackars Seamus tyckte väl det blev pinsamt till slut han.

       

Delad glädje är dubbel glädje!

Jacky bad mig ställa upp honom också - och det gjorde jag så gärna förstås!

Här är alltså BIR och BIM, två sååå fina Springers!

Här är BIR CH Barecho Hold Your Horses at Peasblossom, BIM Melverly Sophistique och BIR-valp Meadowdale Banjo.

En hel del förvirring uppstod efter bedömingen var färdig, ingenstans fanns att läsa när finalen skulle börja. Jaaa, det är väl typiskt engelskt förstår jag - men för en ordentlig svensk känns det ju mycket märkligt.

Vi packade ut alla våra grejer och hundar i bilen och så gick vi för att få riktigt bra platser i Arenan där finalerna gick. När jag satt där på läktaren så var det en så overklig känsla - tårarna brände bakom ögonlocken och jag var bara såååå himla stolt och glad, fattade det liksom inte. Att jag hade fött upp springern som blivit BIR på Crufts - en av världens största utställningar och för mig, den mest prestigefyllda tror jag. Aningens nervös var jag också - jag är det aldrig när jag visar själv, men när jag sitter utanför ringen...

Här står han - beredd att gå in i stora ringen med sin matte Jacky som visar honom sååå himla bra.

Han skötte sig perfekt - gud så stolt jag var då och som jag fick anstränga mig för att inte börja gråta hysteriskt!

Det är så himla roligt att följa finalerna på TV - jätteduktiga kommentatorer och de strödde så mycket beröm över Seamus.

Domare i Gundoggruppen var John Thirwell, välkänd uppfödare av Welsh Springer Spaniel under kennelnamnet Ferndel.

Seamus stod still som en staty här - precis som om han förstod att det var allvar nu.

Dessa stora ytor passar honom så bra.

En lång väntan blir det, finalen tog ca 1 timme att bedöma. Nog saknade då jag den svenska förhandsgranskningen allt även om det är himla intressant att kolla på alla hundarna. Knappt 5000 hundar var anmälda i denna grupp som bestod av 31 raser.

Här är de nio hundar som domaren plockade ut som sina finalister.

Mycket funderande blev det, vet ju själv hur svårt det är när det är så många fina hundar att välja mellan.

Först plockade han ut Irländska vattenspanieln som etta, labradoren som tvåa och såg det inte ut sen som han var på väg till Springern???? Joooooo, det gjorde han - satan i gatan såååå glad jag blev!

Och tårarna höll på att svämma över när jag såg att Jacky var minst lika glad hon!

      

Ärevarvet - och ja, detta kan man verkligen kalla ÄRE-varv!!!

Kändes som man inte kunde sluta le denna dag - och lika var det nog för hans superduktiga ägare Jacky & Dave med. En så oerhört speciell händelse - och jag är så oerhört glad över alla gratulationer vi har fått, de betyder massor för oss !

Här är länken till hela finalen som direktsändes på TV i England:
 

Mycket lyckliga och lite smått chockade begav vi oss mot Seamus hem i Kent. Vi hade väl tänkt att vi skulle komma dit vid 20.00-tiden, lägga oss tidigt och sova några timmar för att sedan ta tåget mot Frankrike vid halvfemtiden. Nu kom vi dit ca 00.30 engelsk tid - dvs 01.30 svensk tid. Vi insåg att det vore rent idiotiskt att bara sova så kort tid. Vi bestämde oss för att sova till vi vaknade och så ta ett senare tåg, kosta vad det kosta vill. Vi kröp ner alla tre i dubbelsängen och jag hade inga problem att somna alls, tror nog att det var med ett leende på läpparna som jag somnade...

Vi skulle ha med oss Twiggy och Wayne också såklart, jättespännande så jag sov inte så himla länge på morgonen. Vi åt lite frukost, duschade och packade in oss för att åka hemöver. Vi hann inte mer än åka 10 minuter så hade någon av valparna bajsat. Inte bara bajsat utan klivit runt i det och suttit i det... Bara att stanna och kasta fällen samt försöka tvätta av dem så gott det gick. Vi fick vänta bra länge innan vi fick åka på tåget, förmodligen för att vi bokat en annan tid egentligen.

Resan var inte så angenäm och lugn denna gång. Var nån skolklass som var på utflykt eller nåt - de var sjövilda och sprang omkring där som värsta galningarna. Carro skrek till dom flera gånger när de puttade till bilen; - Watch the car!!! Men, de kollade bara lite konstigt på henne - vet inte om det trodde hon sa - Wash the car! istället.

Någon av dom kissade också i buren så vi försökte stanna ganska så ofta för att undvika fler olyckor. Vi åkte också över Holland för att hämta en valp som Veronica skulle ha med hem. Där blev vi bjudna på jättegott fika samt att vi fick se så många fantastiska affenpinscher. Jag var verkligen jätteglad att vi fick chansen att komma dit för att se så många bra hundar - tusen tack Mieke för det!

Vi var tvungna att äta nåt förstås, stannade på ett ställe men maten såg så äcklig ut så det fanns inte planer i världen att jag skulle kunna äta det. Tänk om vi kunde få nån wok med nudlar i en kartong eller nåt nu drömde Carro... Vi höll med, men vi enades till slut om att stanna på Mc Donalds trots att det väl egentligen inte var vad vi alla tre ville ha. Förstår ni hur glada vi blev när vi körde av mot Mc Donalds och insåg att det låg en thairestaurang där? Sååå himla fräscht och gott - det var verkligen vad vi behövde.

  

Allt som allt så blev vi mycket senare än vad som var planerat - men så är det ju, allt tar längre tid än man tänkt sig.

Vi kämpade på med resan och jag måste säga att jag var jätteimponerad över att Carro och Veronica klarade att köra så mycket. Jag var så trött jag så det kändes som kroppen min befann sig på annat håll än huvudet. Lite körde jag förstås, men eftersom jag har somnat vid ratten en gång är jag livrädd att göra det igen.

Det är alltid skönt att komma hem, men nu var det extra skönt.... Att vara vaken såhär länge är verkligen inget man orkar att göra för ofta, jag börjar då bli för gammal för det jag...

Mamma hade varit hos oss under veckan och hjälpt till med valparna. Hon hade då också målat om en av grindarna samt städat en stor del av hunddelen - stort tack för det !

Jag klippte och badade av Wayne så han skulle vara fin innan Emelie och Agnetha skulle hämta honom.

Sötnosen Wayne med moster Clådan.

Twiggy var bra nyfiken på Tyra...

... men man får inte vara alltför närgången mot en affenpinscher inte! Tyra har tagit på sig ansvaret om att uppfostra Twiggy - och det behövs ska jag säga!

För hennes moster gör det inte - hon låtsas bara som om hon inte finns.  

Daphnes valpar har växt på sig rejält, så söta nu .

Idag har jag haft fullt upp med att röja i huset, tvätta och fixa lite annat. Pärlans temperatur låg nere i morse, men den blev aldrig tagen på kvällen före då jag var för trött och glömde bort det. Så jag hade inte alls full koll på när det skulle starta. Hon var inte så orolig under dagen, bäddade och hässjade lite - men både åt mat och sov för det mesta. En parning har vi hunnit med i dag också - Messi var såå nöjd så kan jag säga!

När jag nu på kvällen satt och gick igenom alla 500 kort som vi tagit så hörde jag hur hon började krysta! Bara att ta ner henne i valprummet så snabbt som möjligt och koka sax mm. till valpningen. Mitt i detta "halvkaos" ringer Thomas och berättar att han gjort slut med sin flickvän... Han har blivit utkastad ur lägenheten och har till halv elva imorgon på sig att hämta sina grejer. Lilla gubben - jag tyckte så synd om honom, usch - så jobbigt när han bor ända i Göteborg. Lovade att fixa på nåt sätt så att han fick pengar att hyra nåt fordon för att hämta sina grejer imorgon och Thomas lovade att höra av sig när han visste att han hade nånstans att sova inatt. Samtidigt kommer då första valpen... David är inte heller hemma utan på nån middag med jobbet. Jaaa, man börjar ju bli lite smått van med "halvkaos".

Som tur är så är Pärlan fantastiskt duktig att valpa, inga bekymmer där. Valparna är ganska så små - inte så konstigt i och med att hon inte har tid förrän på fredag egentligen. Jag tror hon är färdig nu och då har hon fått nio stycken, 6 hanar och 3 tikar.

Inte lätt för lilla Tyra att bli storasyster - gammelgubben Lleyton är lite coolare han.

Tyra har ju tyckt det varit lite obehagligt med valpningar så jag ville hon skulle vara med nu så hon ser att inget är farligt. Men, hon höll sig tätt intill Lleyton för det mesta.

Här kommer foton på våra nya juveler:

Hanhund - Jersey

Hanhund - Jorm

Hanhund - Jupiter

Hanhund - Jethro

Hanhund - Jagger

Hanhund - Jaffa

Tik - Jitterbugg

Tik - Jamy

Tik - Jalna            

Tur jag har dessa årsböcker som jag fick på Crufts att kolla i nu på natten när jag sitter uppe och vakar med Pärlan, så mycket intressant att läsa och se :-)