Direktlänk till inlägg 7 oktober 2015

Sånt händer väl inte mig, bara andra - eller?

Av barecho - 7 oktober 2015 19:35

Ja, hur korkat det än är att tänka på det viset så tror inte jag att jag är ensam om det - snarare är det väl ett sätt att skydda sig på och man kan ju inte oroa sig heller hela tiden för allting, man måste LEVA medan man lever annars är livet ju helt bortkastat.

När jag så igår fick besked om att jag har en hjärntumör (visserligen godartad) kändes det först bara helt overkligt. Alltså bara smaka på ordet, hjärntumör... Det är inte ett ord man mår bra av att varken säga eller höra, det är bara sorg, smärta och ond bråd död man tänker när man hör det. I alla fall har det varit det så för mig...

Jag har fått säga om och om igen för mig själv, - Jag har en hjärntumör... och varje gång vill jag bara säga, - men vänta nu, vadå hjärntumör? Det är inget fel på mig, något misstag måste ha skett. De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annans, för sånt här händer inte mig - bara andra.... Men jag är ju förstås "alla andra" för de andra utom för mig själv och min familj .

Jag skriver inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig, jag vill bara klargöra hur allt har gått till och hur läget är för att undvika spekulationer och osanna rykten som så lätt kan uppstå (utan ont uppsåt oftast, det blir lätt så bara när saker och ting sprids mellan olika människor.) Det är inte speciellt synd om mig även om det såklart är skrämmande, men jag har haft en otrolig tur att tumören till allra högsta grad verkar vara godartad och att det inte är cancer. För är det något ord som gör ännu mer ont än hjärntumör så är det just det förhatliga ordet cancer.

Det här har varit en lång process att komma fram till detta och det är faktiskt otroligt skrämmande att man inte tas på mer allvar inom sjukvården. Jag tänker då inte bara på mig och mitt fall - utan på att jag efter detta aldrig kommer att känna mig helt trygg med svensk sjukvård, speciellt inte med den man får på Gävle sjukhus.

Allt började i slutet av förra sommaren. Det kanske var i aug/sep-14 som jag märkte av att jag började se lite sämre på ett öga. Ingen kraftig försämring, men det var som lite "dimsyn" på ett öga. Samma känsla lite som när man fått något skräp i ögat. Jag bokade synkontroll hos Specsavers i Sandviken. Jag hade läst att för att få komma till en ögonläkare måste man få remiss från optiker eller hälsocentral och det blev hos en optiker jag bokade tid.

Jag var där i början av oktober förra året och inte ett ord sades om att det var något konstigt med mitt vänstra öga. Nejdå, de sålde gladeligen ett par nya glasögon till mig bara. Men de måste ha sett att jag inte såg bra alls på det ögat... Nya glasögon blev det iaf och jag var väl lite lättad ändå att de inte hittade något konstigt. Dum som jag är tänkte jag att det kanske är så ändå att det räcker med nya glasögon.. Såklart hjälpte inte det, men specsaveres fick ju sälja ett par till glasögon .

Synen blev sämre, även om det var bara lite lite sämre och det gick långsamt. I mars bokade jag in en tid hos Hälsocentralen istället. Och den läkaren jag fick där, en utländsk man som jag inte minns namnet på, är den som får verkliga guldstjärnan i detta. Han tyckte inte alls det såg bra ut - han blev rent orolig och ville att jag skulle stanna kvar medan han ringde till ögonkliniken i Gävle för enligt honom ville han att jag skulle åka direkt dit. Han ringde dit och förstås fick jag inte komma dit. Nejdå, det var nog ingen fara med tanke på att jag gått så länge så jag skulle istället få en kallelse på vanligt sätt. Suck...

Så i början av maj i år får jag komma in till ögonkliniken på undersökning. Det var väldigt stressigt då den dagen minns jag. Jag fick vänta länge, länge på min tur och det var fyllt med människor i väntrummet. De flesta där var 70+ så jag kände mig riktigt ung för en gångs skull.

Till slut får jag komma in till en kvinnlig läkare som tittade på ögonen och konstaterade direkt att det var grå starr och att jag skulle få en tid till operation. Det skulle ta 3-4 månader sa hon. Jaha, okej - tänkte jag. Det var ju skönt ändå att få veta vad det var och att det gick att åtgärda.

Tiden gick och inte fick jag någon kallelse. I början av september tar jag kontakt och undrar när sjutton den där operationen ska bli av? De vill då att jag ska komma in på en till undersökning då de tyckte det var märkligt att min syn försämrats ytterligare under sommaren. Jag får en tid relativt snabbt och den yngre kvinnliga läkare jag har får jag absolut noll förtroende för... Hon säger bara att det ser konstigt ut, inte så mycket mer. Vi går runt till typ 3-4 olika apparater där ögat fotograferats och testas till höger och vänster. Hon säger sedan att hon vill att en annan läkare kommer in och tittar. Och in kommer en man i kanske 30-års åldern. Han tyckte säkert han var väldigt rolig eller nåt sånt, men om jag inte fick förtroende för läkaren före så fick jag det definitivt inte för denna man som verkade helt oseriös. Han var gudbevars "gråstarr-operatör" och det lät minsann som det var något otroligt, fantastiskt viktigt och att jag borde sitta som i andakt över att en sådan ens pratade med en sån vanlig dödlig som lilla mig.

Han tittar på mitt öga och säger glatt - Jaaaa, det är då inte grå starr det här inte. Vad som var så himla roligt med det förstod jag inte alls måste jag säga... Nähä, säger jag - vad är det då?? Nja, det kunde de inte säga. Nåt med synnerven kanske. Nån atrofi pratade om. Jahapp tänkte jag, nu har jag fått PRA också - kanske blir så när man är hunduppfödare... De frågar om och om igen om jag inte varit allvarligt sjuk eller att det hänt något, för det är nog orsaken till detta tror de. Nej, säger jag hela tiden - jag har knappt varit förkyld ens på ett år. Du har kanske fått en propp i ögat säger de då. En propp?? Men då borde det väl ha hänt hastigt och inte såhär långsamt som detta har skett. Eller så trodde de att det hade med mitt höga blodtryck att göra. Vadå högt blodtryck sa jag? Jag äter medicin för det och har gjort det i snart 15 år, blodtrycket har inte varit högt sedan dess eftersom jag äter medicin och går på regelbundna kontroller och det har alltid legat perfekt. Ungefär här känner jag att nu är gränsen nådd. Det gäller mina ögon och min hälsa här - ingen jävla frågesport eller gissningslek! Så jag ilsknar till och säger - Vet ni, jag tror inte ett ord på vad ni säger. När jag var här i maj får jag besked om att jag har grå starr och nu säger ni att jag INTE har det och ni kan inte säga vad det är för fel? Jag har noll och inget förtroende för er, jag vill att någon annan tittar på det här också. Då säger kvinnan med indignerad röst att jamen han är ju gråstarrsoperatör! Jag svarar att för mig får han vara gud fader själv om han vill - men litar på honom gör jag INTE. Jag vill att hon som tittade på mig i maj ska kolla igen och säga att det inte är grå starr..

De kollar upp om det går att ordna, och tänk hon var så "snäll" att hon kunde ta emot mig fastän jag inte hade någon tid där! Dra på trissor, man bågnar nästan!! Här har de gjort ett misstag och jag ska vara tacksam, jo jag tackar jag... hur ska det här sluta tänker jag. Den äldre ögonläkaren tittar på mina ögon och nja, liiiite grå starr är det men det kan inte vara det som är problemet säger hon nu. Nån förklaring till hur hon så säkert kunde bedöma det som grå starr i maj får jag inte. De skulle prata om mitt fall och hon skulle höra av sig på telefon efter några dagar. Så sker också, men jag får bara besked om att det inte är grå starr och att de skulle skicka en remiss till min HC där jag skulle utredas då de trodde att det var någon hjärt-kärlsjukdom som låg bakom detta. Jag sa till henne att jag litar inte alls på er, jag vill ha en remiss till en RIKTIG ögonspecialist. Det skulle hon ordna sa hon - hon skulle skicka en remiss till Uppsala.

Några veckor går och vi hör inget från varken Uppsala eller min HC. Så i slutet av förra veckan pratar David med en arbetskamrat och får då höra att hans fru nyss blivit opererad och det för något liknande det som drabbat mig! Hon har också fått felaktig diagnos på Gävle sjukhus, det sades att hon hade grå starr och när hon kommer till operationen säger de att de inte kan operera då det inte är grå starr. En remiss skickas då direkt till Magnetröntgen där det konstateras att hon har en tumör på synnerven. Den tumören fick hon ganska så snabbt bortopererad i Uppsala.

David ringde direkt till HC för att kolla om de fått min remiss, men si det hade de inte fått... Nån som blev förvånad? Nä, tänkte väl det... Min mor ringer då i fredags till ögonmottagningen (jag jobbade då och kan inte ringa från jobbet). Hon får då till svar att de skickat remissen till HC, men inte till Uppsala för de skulle avvakta vad HC kommit fram till först. Något som såklart ingen upplyst mig om... Verksamhetschefen på ögonmottagningen ringer sedan upp och säger att oj, det hade visst blivit något fel så remisserna var inte skickade, men han skulle skicka dem nu. David pratar med denna chef och säger att vi vill ha en remiss till magnetröntgen NU!!! Så sker också, plus att en tid bokas in hos HC som i måndags. Jag får en tid hos magnetröntgen, det var alltså igår...

Men om vi börjar i måndags så var jag alltså till HC och lämnade massor med prover och de gjorde även ett EKG. Alla värden såg jättefina ut och läkaren sa att han absolut inte såg mig som någon riskpatient alls vad det gäller att få en propp eller hjärtinfarkt och det var ju himla skönt att höra.

Så skulle jag in på magnetröntgen igår. En massa skräckhistorier om hur otäckt det är har jag hört från många olika håll. Man bör ta lugnande för att man kan få panik där inne t.ex Något som jag knappast trodde jag skulle få, men lite fundersam blev jag dock. Det ska villigt erkännas...

När jag kommer dit får jag av en barsk sköterska reda på att jag ska klä av mig och bara behålla trosor och strumpor på. En sjukhusrock som är helt öppen fram, utan snöre eller nåt att knyta ihop den med är vad jag ska ha på mig. En blankett ska jag fylla i också, sedan lämnas jag kvar där. Inget sas om var jag skulle ta vägen när jag var färdig så jag står där i mitt lilla omklädningsbås och känner mig som en bortkommen byfåne... Till slut blir jag iaf inkallad till där själva kameran finns.

På den här smala britsen skulle jag ligga i 45 minuter som det skulle ta att göra denna undersökning. Jag la mig och fick nån form av spruta, vad det var har jag ingen aning om - det hade inte gjort något om jag fått någon upplysning om det. Men, men - jag la mig tillrätta i den form jag skulle ha huvudet i och som gjorde att jag knappt kunde röra mig alls vilket såklart var syftet med det hela. Jag skulle ligga HELT stilla sas det till mig. Sedan fick jag också öronproppar som jag försökte sätta i öronen och så även ett hårnät och hörlurar på för det skulle tydligen väsnas mycket. Jag frågade vad som skulle hända om jag somnade (väl medveten om att jag brukar kunna somna till om jag lägger mig ner...). - Fick ett litet fnys tillbaka, det är ingen risk - du somnar INTE. Nåja, tänkte jag - du känner inte mig... Och visst lät det högt och kändes i hela kroppen ibland när det fotades, men för en annan som jobbar som förskollärare och även är hunduppfödare är inte lite ljud något som man hetsar upp sig så mycket över. Två gånger höll jag på att somna... men vaknade till i sista stund (hoppas de inte hörde min lilla snarkning ). Det som faktiskt var värst under detta var att det började klia i pannan och jag fick ju inte röra på mig... Ni förstår vilken tortyr det var innan det gick över!

Det var skiftbyte på sköterskorna under tiden jag hade min undersökning och en jättetrevlig person befriade mig från alla attiraljer och lät mig komma tillbaka till världen utanför magnetkameran. Så glad man blir så fort man får träffa en glad människa som är positiv och som verkar tycka om sitt jobb. Hon meddelar mig då att svaret kommer direkt, ca en halvtimme skulle det ta så jag skulle gå direkt upp till ögonmottagningen och prata med läkaren där som hade skickat remissen. Så gjorde jag, men när jag kom dit förstod dom inget. Den gulliga tjejen i receptionen försöker hjälpa mig så gott hon kan, men läkaren jag skulle träffa var ledig denna dag. Någon annan skulle titta på svaret från röntgenläkaren istället och ge mig besked. Jag sitter ner och väntar en stund, och en mycket stressad och otrevlig ögonläkare kommer och säger att han inte fått något svar och att det där är inget de har med att göra. Han tittar i sitt fack och säger att det inte har kommit något svar. Jag försöker förklara om och om igen att jag just har gjort undersökningen och att svaret borde komma närsomhelst och då i datorn, liksom inte på ett papper i hans fack. Men han lyssnar inte, han säger att det inte har kommit något svar och att de inte kan göra något och att han omöjligt kan säga när svaret ska komma. Jag försöker förklara för tusende gången att de sa en halvtimme, men jag får inte prata till punkt och han beter sig bara så otroligt oproffsigt och otrevligt åt att jag till slut bara går därifrån..

När jag så just kommer hem ringer han. Svaret har kommit och han ber om ursäkt, säger att han inte förstod... Nä, om man inte lyssnar är det svårt att förstå... Iaf så får jag då reda på att jag har en godartad tumör, en som kallas meningiom. Något mer kan han inte säga, en remiss är skickad till neurologen och de ska ta kontakt säger han.

Jag måste smälta det lite innan jag kan ringa David och berätta. Bara att säga det - jag har en hjärntumör, alltså det känns så otroligt märkligt. Kanske borde jag brista ut i gråt, men jag känner ändå en tacksamhet att den inte verkar vara elakartad och på nåt sätt är det ändå skönt att få reda på till slut vad det var. Ovisshet är det allra värsta tycker jag.

En kort tid efter ringer de från neurologen och säger att jag har en tid där på förmiddagen idag. Så skönt ändå att det gick så snabbt!

David ville följa med dit och det är ju alltid skönt att ha honom med sig, även om det som nästan gör mest ont just nu är att veta hur andra oroar sig för mig, än vad jag egentligen känner själv.

Så i förmiddags var jag på Gävle sjukhus igen... En läkarstudent hämtar oss i väntrummet och när jag så kommer in och träffar själva läkaren blir jag först skeptisk... (ni som känner mig vet att jag har en skeptisk ådra, det kommer förmodligen från mitt liv med svarta schnauzers..) Läkaren har nämligen grönt hår. Jagvet, jagvet - man ska inte döma någon efter utseendet, men det kändes liksom ändå inte så himla bra med en läkare just i denna stund med grönt hår. Hon visade sig dock vara trevlig och bra såvitt jag kunde bedöma. Även om jag tyckte det var lite korkat att fråga om det var 2014 jag menade när jag sa förra året. Joo, sa jag (kanske med en liiiiite spydig röst)

att jo eftersom det är 2015 nu och det var förra året så kan man förmoda att det var 2014.

Sedan gillar jag inte heller när de sätter sig mitt emot en och lutar sig fram och ser ut som de nästan ska säga - Lilla gumman, hur mår du? Usch, nä sånt där daltande gillar jag inte alls. Raka besked är sånt jag uppskattar och hon var nog ändå en rätt så bra människokännare vilket gjorde att hon slutade med "lallandet" och koncentrerade sig mer på att försöka svara på våra frågor. Hon tyckte det var bra att vi var pålästa (tacka vet jag Google!!) och att vi hade många bra frågor. Jag frågade om jag kunde få se en bild på tumören och hon undrade om jag skulle klara av det och det skulle jag förstås. Jag vill alltid veta så mycket som möjligt, sånt gör mig mycket lugnare än funderingar hit och dit om vad som gäller.

Hon gör också en hel del mer eller mindre märkliga undersökningar på mig och alla reflexer och sådant verkar normalt. Skönt!

Vi pratar en del om tumören, var den sitter osv. Hon kan inte svara på så mycket, en remiss ska skickas ner till Uppsala där de sedan tar kontakt och berättar om vad som ska göras med tumören. Om den ska opereras eller inte, och om inte - vad man kan göra istället. Det känns lite jobbigt att inte veta vad som ska hända - men om jag får gissa så tror jag de kommer att försöka operera bort den. Även om det såklart inte känns så kul med en operation inne i hjärnan så skulle det vara skönt att få nån form av avslut på allt detta. Tumören är avgränsad, inte svullen (var tydligen bra!) och sitter inte just nu i närheten av något annat än just ena synnerven verkar det som. Enligt denna läkare trodde hon inte att man skulle ha opererat bort den om det inte varit för att den påverkar min syn. Tumören är ca 2,5 cm i diameter och sitter bakom pannan - mitt i själva huvudet ungefär.

Det här är förstås inte just min tumör, men det är samma typ och den sitter på ungefär samma ställe. Ni ser det vita bakom ögat, det är själva tumören. Anledningen till att den är så vit är den kontrast de sprutar i under själva röntgen om jag har förstått det hela rätt.

Allt som allt kändes det ändå rätt så skönt när vi åkte därifrån idag, vi väntar nu på att få höra ifrån Uppsala och se vad de säger om hur det ska gås vidare med min tumör.

Såklart är det inte bra med en hjärntumör, men jag försöker vara positiv och tänka att OM man nu ska ha en hjärntumör verkar åtminstone min vara av den bättre sorten...

Allmänt

Dela

Pia

7 oktober 2015 21:27

Nämen fy vilket besked du fått :'( tur att den är godartad. Skickar lite styrkekramar till er alla!

Sånt händer väl inte mig, bara andra - eller?

Kryddans & Teddys valpar 3 veckor gamla

Ziris & Sonics valpar 3 veckor gamla

Kryddans & Teddys valpar 1 vecka gamla

Kryddans & Teddys valpar är födda (U-kullen)

Ny blogg

Presentation

Fråga mig

Kalender

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok