... ett mejl som verkligen värmer våra hjärtan som uppfödare. Mejlet kommer från en familj som tagit över en omplaceringshund från oss, en hund som de förra ägarna och även en uppfödare/hundtränare "dömt ut" som ett monster, det talades till och med om att han skulle ha "rage".

När vi tog kontakt med ägarna (som köpt honom vid 8 veckor) då valpen var 3 månader hade de problem med att han var aggressiv, vi erbjöd oss att ta hem honom för att se hur han betedde sig och någon månad senare hade problemet eskalerat enligt familjen, de var rädda för honom, han hade tagit husse i gisslan och husse vågade inte lägga sig i sängen då valpen morrade och gjorde utfall.

Vi tog hem honom när han var drygt fyra månader gammal. Han var glad och pigg som en valp i den åldern är, vi såg inga konstigheter direkt i hans beteende - visst bet han i våra kläder och snodde saker, men när vi sa åt honom slutade han. Han hade lätt att bli stressad, men det syntes också han hade mycket vilja att göra saker. Otroligt intelligent och uppmärksam.

När han varit hemma hos oss några dagar och jag skulle prova klippa honom tänkte jag, nu får vi se - det brukar kunna vara rätt pressande att "tvingas" ligga still och bli klippt. Jag klippte första tassen och han tittade bara på mig, viftade på svansen och verkade lugn. När jag så skulle ta tass nummer två, satt han sin mun över min hand som ungefär att - jo det här var ju skoj, men nu har jag tröttnat så jag testar detta och ser om jag slipper. En tillsägelse från mig om att det inte var okej räckte, han gjorde inte ett enda försök till.

Vi tog honom till veterinär som gick igenom honom, såg inga konstigheter. Vi tog hem en utbildad hundtränare som testade honom, hon såg inget mer än att han var lite lätt stressad och verkade vilja göra mycket saker. När han bet i henne och hon sa åt honom slutade han direkt, inga problem.

Vi tog också hem en bruksdomare med erfarenhet av brukshundar, hon såg inte heller några konstigheter - han var ju bara en valp så lite bus är normalt. 

Kontakt togs med SKK:s juridiska avdelning samt med en kennelkonsulent, de sa att det vi skulle göra var att betala tillbaka 60 % som var deras rekommendation om hunden lämnades tillbaka inom den tidsperiod som var gällande här. Så blev det också.

Vi hade honom sedan hos oss till han var ca 6 månader gammal, då kände vi att han lugnat ner och vi kände oss trygga med att han skulle kunna anpassa sig bra i rätt familj. Flera hörde av sig när vi skrev att vi hade en äldre valp till salu, men vi var helt på det klara att det måste kännas 200 % rätt för det fick inte bli fel för denna valp igen, han måste komma till ett hem där de förstod honom och kunde ta honom på rätt sätt. Till slut kommer denna familj där han bor nu, vi kände direkt att detta hem skulle passa han perfekt! Det syntes på husse och matte att de hade rätt lugn för honom, han sökte sig direkt till det som skulle bli hans nya husse. Vi var förstås helt ärliga med vad som hänt honom tidigare, hur han haft det och de "problem" som han hade.

Hans nya familj fick ta honom på prov först några veckor innan de bestämde sig helt. När de kände sig redo och att han var en hund för dem och meddelade att han skulle stanna kändes det så himla bra i hjärtat hos oss allihopa   .

Vi har självklart haft en hel del kontakt med dem sedan de hämtade honom - men för några dagar sedan fick vi detta mejl och jag måste erkänna jag fick en tår i ögat av att läsa det   . Namnen är ersatta med XXX.

"Nu har det snart gått 6 månader (19/3) sen XXX flyttade in till oss. Tänkte bara berätta lite om hur det har gått så här långt.....

XXX var ganska stressad när han kom hem till oss, vilket vi hade full förståelse för. Nytt hem, ny matte, ny husse osv. Dom första dagarna fick han "bara vara" och känna in terrängen så att säga, men vi började direkt med att visa vad som var rätt och fel när han tyckte att han kunde göra som han ville. Som att hoppa upp i vår säng, ta mina tofflor och sen vakta dessa med ett morrande. 

Vartefter veckorna har gått så har vi varit på olika lydnadskurser (snart klar med den 3.e för att få mycket underlag och bra repetition) Vi bokade också 1 tim privat hos en instruktör om hur vi skulle hantera hans resursförsvar. Det behövdes, då han tog saker o ting här hemma och såg det om hans och vi fick inte ta det ifrån honom. Då morrade han och blev alldeles stel i kroppen. Vi fick mycket goda råd av instruktören och gick hem med en hemläxa för att kunna hantera detta OM det skulle hända igen. Det hände igen, men då var vi pålästa och kunde möta upp honom med belöningar och prat så att han förstod att vi inte ville ha tillbaka sakerna för att missunna honom. Efter mycket träning med detta som "byteshandel" så är XXX MYCKET duktigare idag på att släppa på kommando LOSS. När detta sker så får han godis som belöning. Detta vaktande sker mer och mer sällan och vi är så glada, framför allt för hans skull, att han nu kan börja känna att han inte behöver vakta saker o ting om vart annat.

När vi skulle prova en hundbur till honom strax efter att han kom till oss så fick han nästan panik. Han tokvägrade att gå in i en så vi kunde prova ut rätt storlek. Nu visade det sig att det inte finns någon bur som passar våra bilar, så vi har utrustat dessa med grindar och galler istället. Efter montering så fick träna XXX med att hoppa in och ut på kommando, då han fler gånger kastade sig ut när vi öppnade grinden och det känns inte bra om det skulle hända på en parkering eller liknande utanför vårt hem. Nu hoppar han in själv och vi får honom att sitta ner när vi öppnar grinden då vi ska koppla honom så han kan komma ut. När vi kör bilen så sitter han eller så sover han. Likaså när han måste stanna kvar om vi handlar eller liknande så har vi smugit oss fram till bilen och då sett att han ligger oftast och sover.

Lydnad har vi som sagt tränat sen dom första dagarna han kom till oss och nu går det riktigt bra. Visst, han är ju 1 år och tycker att han vill bestämma ibland, men då pratar vi lite, korrigerar så löper det på riktigt bra. Så vi fortsätter att träna, träna och träna. Han är värd varenda minut av träning för han blir så glad när vi får ett flyt, han vet hur han ska göra och att han får hundgodis som belöning.

Idag är XXX är en riktigt glad kille och tycker om alla och vill leka med alla. Han är inte alls stressad som han var när han kom. Om han brusar upp, t ex när vi ska gå ut så tar vi det lugnt, han får sitta ner och pausa lite innan vi går ut. Han fungerar jättefint med hundmöten ute och vi har börjat nu, när det är lite varmare ute med att ha social träning utomhus. Igår satt vi på ett café utomhus. XXX var så klart med. Lite hopp och studs i början men sen satte han sig ner. Vi (husse och jag) fikade och pratade i lugn och ro. XXX satt och tittade på alla som gick förbi, med eller utan hund. Han drog ingenting i kopplet när vi satt där, men han var så klart väldigt nyfiken på allt som lät och hände runt där vi satt. På detta får han klart godkänt. Det gick så bra!! Han är så snäll mot barn som han träffat (en kompis 7-åring och våra barnbarn 3 och 4.5 år)

Nu fortsätter träningar av olika slag. Vi har också provat att ha XXX lös i skogen men det är så mycket vildsvin här hos oss, så vi väljer oftast att han får gå/springa i lång lina (10 m) och han verkar så nöjd ändå med detta. När det blir lite mer värme ute så ska han få komma in i vår husvagn och då ska vi se hur det fungerar där med honom. Detta då vi är ute med vagnen ganska ofta på helger under vår och höst. Sen också under sommaren brukar vi åka iväg, antingen norr eller söderut inom Sverige och då ska han ju så klart följa med."

Sånt ansvar vi har vi uppfödare att hitta rätt hem till rätt valp och jag kan än idag ha dåligt samvete mot denna valp som numera är vuxen att det blev så fel till en början, men huvudsaken nu är att han hittat rätt till slut - en verklig saga med ett lyckligt slut   

Ja så är det, bångstyriga och lite smått besvärliga människor behövs om något ska kunna utvecklas och förändras. Det är lätt att tänka att om alla bara följde alla regler så skulle allt fungera smidigt - och det kanske det skulle göra, men saker och ting skulle då aldrig kunna bli bättre än vad det är just nu heller. 

Man kan tänka sig att de kvinnor som arbetade oerhört hårt för kvinnornas rättigheter ansågs som besvärliga och bångstyriga. Likaså de som såg till att barnaga förbjöds - idag tycker man det låter helt sjukt att nån överhuvudtaget kan ha tyckt våld mot barn skulle vara okej, men det är inte mer än drygt 40 år sedan det förbjöds. Men jag kan tänka mig att de som förespråkade att denna lag skulle genomföras ansågs besvärliga av många människor.

Vilka är det då som vi anser som besvärliga och bångstyriga och är det samma sak? Ja jag tycker nog att bångstyriga männsikor många gånger anses som besvärliga också. Jag tycker mig ofta se också att om man inte följer "normen" i samhället så anses man vara lite smått besvärlig. Om man som barn t.ex inte gillar att vara utomhus så ska man lära sig det (dvs. tvingas). För alla barn gillar väl innerst inne att vara utomhus och leka, eller? Besvärliga barn som inte förstår sitt eget bästa! Om man inte gillar att umgås med människor anses man osocial och besvärlig - för nog borde väl alla tycka det är trevligt att vara med andra? Om man är åt det introverta hållet anses man lite smått skum, för alla ska väl skratta och älska att synas, eller? 

Man kan förstås vara bångstyrig och besvärlig genom att vara otrevlig och elak, det är såklart aldrig okej. Det handlar inte om att vara så "jävlig" som möjligt - utan det jag gillar är de som är ifrågasättande fast de ändå är sympatiska. De som försöker tänka "outside the box" när någon säger "såhär har vi alltid gjort". De som hittar på nya saker att prova, utmanar oskrivna regler och normer som finns i samhället. De som frågar varför saker är som de är och inte bara accepterar ett svar som är typ "därför".

Jag tycker vi alla ska bli lite mer bångstyriga, våga ifrågasätta när något känns fel och utmana alla uråldriga stereotypa normer som finns i samhället   

Vi har som sagt bott här i detta hus nu i ett år och något som jag saknat hela tiden är ett eget trimrum här. Jag har klippt mestadels hemma hos Jenny, men vill självklart kunna ha möjlighet att klippa både egna och valpköparnas hundar även här. 

Tanken var att vi skulle göra detta i höst, men det blir ju sällan som man tänkt sig - men nu hoppas jag att det ska kunna bli färdigt under våren i alla fall.

Det är bastun som finns här i huset som är det vi tänkt till trimrum. Jag avskyr själv att basta och David är väl inte heller superförtjust i det direkt. Så valet på rum var enkelt, för varför ska man ha ett rum som står helt oanvänt? 

 
Så nu har rivningen av bastun börjat - många brädor blir det i skräphögen...

 
Fick hjälp idag att koppla bort all el som finns i väggarna eftersom en mellanvägg ska bort helt, vi upptäckte då att någon har slagit en spik rakt igenom ett plaströr där det gick elkablar. Verkligen tur att ingen kabel hade skadats!

 
Rummet är ca 6-7 kvadratmeter, jag tänker att vi ska ha klinkers på golvet och måla cementväggarna. Samtidigt vill jag ju inte ha för halt på golvet heller och väggarna vill jag ha så de blir lätta att göra rent från hundhår bland annat. Är det någon som har tips på bra material ni använt i era trimrum?

Förmodligen blir det någon form av spegel på en av väggarna och spotlights i taket. Om ni har foton på era trimrum som ni är nöjda med får ni gärna dela med er så jag kan få lite tips   

 
Hundbadkar är vi också på väg att få, rörmokaren var här i december och skulle koppla in det. Det upptäcktes då att det endast var kallvatten draget dit, men det gick att åtgärda. Vi har försökt få tag på rörmokaren sedan dess men utan att lyckas.... så när detta blir färdigt är högst oklart. Om ni har tips på hylla till schampon eller om man kan ha dem hängande i taket kanske så får ni gärna dela med er av det också   

Igår var det ett år sedan flytten gick från Årsunda till Sandviken för mig och David   , oftast säger man ju att tiden går så fort - och det har det väl gjort nu också till en viss del, samtidigt så har ju detta år varit det märkligaste och segaste året i mitt liv.

Inte en sekund har jag ångrat att vi flyttade hit, det här är verkligen hem för mig nu    och vi trivs så oerhört bra i huset som känns helt rätt och lagom för oss två och ett gäng hundar. Men samtidigt så känns det som vi alltid kommer förknippa flytten hit med Covid-19, och det är ju allt annat än positivt. Det känns som vi aldrig fått möjlighet leva ett "normalt" liv här - ja, alltså ett liv som är normalt för oss. Utan i princip sedan vi kom hit så har livet känts som det stått på paus, som en lång lång väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Så på ett visst sätt längtar jag tillbaka till den tiden när jag bodde i Årsunda, men jag vet att det endast är för att då var allt som vanligt och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att livet skulle kunna bli på detta sätt som vi haft det nu i snart ett år.

 
Som vi har älskat att bo i det här huset i Årsunda    Men på nåt sätt så var vi ändå färdiga med det, det kändes för stort sedan barnen flyttat hemifrån. Nu måste jag ju erkänna att jag är hos Jenny som bor där nu rätt så ofta, så huset finns ju kvar ändå på nåt sätt. Men varje gång jag är där känner jag verkligen att jag åker "hem" när jag sätter mig i bilen på väg mot Sandviken.

 
Våra katter saknar vi dock väldigt mycket - men vi är så tacksamma att de fick stanna kvar hos Jenny   . För att ta dem med till Sandviken hade inte känts bra. Vi bor för nära vältrafikerade vägar nu och inte är det så roligt heller om de springer runt på grannarnas tomter. Jag är ju ingen kattmänniska, eller rättare sagt - jag VAR ingen kattmänniska. Men sedan jag flyttade till Årsunda 1987 har jag haft katt, så det känns nu som något saknas.

 
Såhär såg huset vi bor i nu ut när det var till salu - väldigt trist tyckte jag först, men när vi väl kom på visningen kändes det rätt på en gång. För insidan var såååå mycket trevligare än utsidan. Röd/orangea tegelhus är inte så fint tycker jag så i sommar hoppas vi på att det ska bli ommålat till ljusgrått istället   .

 
Lite bättre blev det redan när vi fick "frukostaltanen" på framsidan, samt även mer staket så hundarna kan vara lösa ute på tomten. 

En hel del av våra planer med huset har vi fått gjort, men mycket är kvar att göra också. Nu närmast är det ett trimrum samt hundbad som står på tur   .

Jag ska absolut vaccinera mig mot Covid-19 så snart jag bara kan   . Jag är så otroligt tacksam för de forskare och övriga som ägnat timtals åt att framställa detta vaccin som förhoppningsvis kommer låta oss få våra liv tillbaka. Jag vet, det är inte speciellt synd om mig för jag har mat, tak över huvudet och jag samt mina anhöriga är än så länge friska. Men just känslan av att jag inte får göra allt jag vill göra längre, för mig är det jobbigt rent mentalt - jag känner mig instängd och har svårt att sova och ha någon energi för att göra något överhuvudtaget. 

Men det är inte största anledningen till att jag kommer vaccinera mig så snart jag bara kan. Nej, det finns många många som har det betydligt värre än vad jag har det förstås. Jag tänker först och främst på all sjukvårdspersonal som sliter som djur för att ta hand om alla sjuka, som såklart är betydligt fler nu än normalt. Men sen också alla som verkligen fått isolera sig, äldre och de i riskgrupperna - som inte fått träffa ens sina närmaste anhöriga under snart ett års tid, det är verkligen hjärtskärande att tänka på   . De riktigt gamla som kanske inte har många år kvar att leva, och så ska de bli berövade ett av de sista åren - eller kanske rentav det sista året i sitt liv. Det är så otroligt sorgligt. Lika de som inte fått ha anhöriga med när de somnat in pga smittorisken. Fruktansvärt, verkligen. Samma sak för de som inte fått varit med på begravningar och tagit farväl ens där, pga att man inte får vara fler där en ett visst antal.

Vi har också de som förlorat sina arbeten och lever i ovisshet vad det gäller framtid och ekonomi, det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att det tär på en att leva så. 

Alla är vi förlorare på något sätt genom denna hemska pandemi, vissa mer och andra mindre. Men att fortsätta leva såhär år efter år, det går ju bara inte. Så jag ser det verkligen som jag gör en tjänst för hela samhället genom att vaccinera mig. Det finns inget hinder för mig att vaccineras, så ännu viktigare då att jag gör det så att de som inte kan av medicinska skäl slipper men ändå kan känna sig trygga ute i samhället. 

Biverkningar är många rädda för, men det är för mig helt obegripligt faktiskt. All medicin, alla vaccinationer vi fått under årens lopp - allt finns det biverkningar till. Jag som äter fem olika mediciner varje dag, samt tre vitamintillskott - jag får förstås en hel del biverkningar av dessa. Men jag är så innerligt tacksam för att någon tagit fram dessa mediciner som gör att jag kan leva ett bra liv ändå, trots de komplikationer som skedde vid min operation av hjärntumören.

Så jag uppmanar verkligen alla att vaccinera sig, känner ingen tvekan alls att mina barn och barnbarn ska vaccineras också. Jag inser ju att de som framställt detta vaccin har testat och testat och att de inte skulle låta oss vaccinera oss om det fanns någon risk för katastrofala följder. De har helt andra kunskaper i detta ämne än vad jag har. Och OM det nu skulle innebära att jag olyckligtvis fick någon värre biverkning av det så skulle jag ändå känna att om det var det som krävdes för att alla andra skulle få sina liv tillbaka, då skulle det vara värt det. Kanske lätt att säga innan något har hänt, men olyckor och sjukdomar kan ändå hända. Det vet vi ju alla, inga garantier finns för något. Men jag vet inte hur länge till vi alla orkar ha det på detta sätt. Jag hoppas och tror att vi alla kommer få tillbaka våra liv igen under 2021 - så jag längtar verkligen till det blir min tur att få vaccinera mig   

... och alla oturskorpar som klagar om att 2021 kommer bli lika illa, er lyssnar jag överhuvudtaget inte på. Jag hoppas och tror att vi till sommaren kommer kunna återgå till det mesta i normalt läge, det är vad jag vill tänka för att må bra. Skulle det sen inte bli så - ja då är det så, men mina tankar vill jag fylla med hopp och en positiv framtidstro   . Man kan väl säga att jag har haft rätt mycket fel i mina gissningar vad det gäller Covid-19. Jag minns när vi först förstod att det var "lite" allvarligare än andra virus. Först trodde jag ALDRIG någon utställning skulle bli inställd, sen tänkte jag att jaja - i mars då kanske, men sen ska det väl vara lugnt? Tyckte sen att finska kennelklubben var väldigt överdrivna som ställde in alla utställningar maj ut - haha, så fel jag hade kan man väl säga - men men, jag har nog klarat mig relativt bra förra året tack vare att jag på nåt sätt ändå lyckats tänka att snart så, snart är det över! 

Och nu känns det också så skönt att vaccinationerna har startat - längtar redan till det ska bli min tur att få vaccinera mig   

Som bilden ovan känns det ju lite så någon minnesblogg med året som gått hoppar vi över denna gång tror jag     

Nyårsafton firades lugnt här hemma - eller lugnt och lugnt, det blev lite "drama" ändå till slut   . Vi hade bestämt sedan tidigare att förrätten skulle Jacob och hans flickvän Frida göra utifrån helt eget val, varmrätten skulle David och Henric göra och efterrätten skulle Jenny och Viktoria göra. Ja som ni märker var det ingen som ville ha med mig i sitt matlagningslag - men jag tog på mig uppgiften att städa upp efter deras matlagningar så jag hade att göra ändå kan man väl säga!

 
Ett foto från vår andra julklappsutdelning när Frida var med - hundarna ville såklart delta de också.

 
Medan de startade med sin matlagning gjorde Freja och jag det vi kan bäst, såg fina ut på kort   

 
Jenny och Elis vilade upp sig före maten 

 
Jacob och Frida i full koncentration

 
Deras förrätt var supergod, öppen lasagne hette den

 
Jag älskar verkligen vårt nya hus med det stora öppna utrymme som finns där vi alla kan umgås   

 
David och Henric samsas bra i köket

Det blev oxfilé som de gjort i Sous-viden som David fick i julklapp av mig. Jag som inte gillar nötkött speciellt mycket tyckte det blev supergott, så den julklappen kommer nog användas en hel del känns det som! Fotot är på Davids tallrik, på min var det Lohmanders Bea-sås (jag gillar inte sån hemmagjord) och inte hade jag nån sparris på min tallrik heller   . Henric som inte äter kött eller fisk åt en stek gjord på svamp och valnöt, såg god ut den också även om den var lite lös i konsistensen.

 
Henric och Freja   

 
Spelet Catan har gått varmt här hemma sedan julafton, jag spelade en gång - men nja, var lite för långsamt med all byteshandel för min smak. Men de andra verkar tycka det är väldigt roligt! Jag föredrog att fortsätta med mitt pussel istället.

 
Så fina ihop Jacob och Frida   

 
Supergod efterrätt med kladdkaka i botten och som nån chokladmousse ovanpå, maräng och hallon   

   
Elis fick förstås en egen efterrätt i form av en bil, Jenny vet vad han vill ha    

Vid tolvslaget ville Henric, Viktoria, Jacob och Frida gå ut - jag tycker det är alldeles för kallt (hade ju klänning på mig så då kan man ju inte gå ut), så David och jag satte oss inne för att titta på TV vid tolvslaget och skåla in nya året där! Så himla typiskt att vi missade vad som hände utanför vårt fönster, ute på altanen gick Henric ner på knä och friade till Viktoria        Så nu har vi verkligen något att se fram emot, ett bröllop   !

Ni som följer oss på Instagram och /eller Facebook kanske minns att vi skrev att en av Blingens tikvalpar dött? Det i sig var en sorg, men det skulle visa sig bara vara början på ett rent helvete.... Så många år som jag har fött upp (32 år) så har jag aldrig drabbats av något dylikt. Sedan den tikvalpen dog så har vi förlorat fyra valpar till, en efter en har de helt plötsligt slutat dia och sedan blivit stela i nacken, fått uppsvälld buk, skrikit för att sedan bara dö bort. 

Så sorgligt så vi har knappt ord för det... jag har känt mig som världens sämsta uppfödare som inte kunnat rädda valparna. Och Jenny har kämpat, dag som natt, med valparna för att få dem att överleva. Men de har liksom bara gett upp och trots alla våra försök har inget hjälpt. Vi har självklart kontaktat veterinär och veterinären tror helt säkert att det är bakterier i Blingens mjölk som gjort detta. Jag har själv mina teorier att det skulle vara herpes, men då ska det tydligen gå snabbare från när de är födda till alla är döda. Vi har inte obducerat någon av valparna, har helt enkelt inte orkat... 

I dagsläget har vi tre starka hanvalpar kvar, vi hoppas hoppas hoppas såklart vi ska få behålla dem. Men vi vet också att flera av de som dött sett starka ut de också. Blingen och valparna behandlas med diverse mediciner, samt att valparna matas till med annat än Blingens mjölk. Men än törs vi inte säga att faran är över för dessa tre.

Såna här gånger undrar man verkligen varför man föder upp hundar? En 100 kilos klump i magen har vi hela tiden och minsta lilla pip från valparna så blir vi sjukt oroliga. Vi tycker också så innerligt synd om Blingen   . Första valpen som dog brydde hon sig inte om när den började skrika, men de andra har hon varit så orolig för. Men nu på slutet är det som hon resignerat lite, så jobbigt att se   .

Mitt i all sorg över de valpar vi har förlorat så föddes våra efterlängtade ap-bebisar. Vår tyska tik Mila födde sina och Ivans valpar i fredags kväll. 

Hon var så lugn hela dagen, knappt flåsat eller bäddat något. Bara gett mig den blicken som bara en orolig affenpinscher kan ha, vad är det som händer med min kropp typ?

Klockan 20.50 i fredags kväll föddes första valpen, hon fick kämpa lite med den innan den kom ut. Men hon var så lugn och metodisk och till slut lyckades den komma ut. En hanhund som heter Frans och han vägde 160 gram. 

 
Hon var lite skeptisk till en början. Vad var det för slemklump som låg där, den pep också?!

 
Hon fick valpa i sin favoritkorg, i alla fall första valpen fick födas där. Den blev ju lite blöt efter det så hon fick flyttas till valplådan sen. 

 
Tyra var med som moraliskt stöd, det gick bra till en början - Mila blev lugnare när hon var med. Men när sen valpen var född och Tyra ville hjälpa till tyckte Mila det var dags för henne att gå ut ur rummet, så då fick hon sitta utanför grinden och hålla koll istället. 

 
Tiken Fideli föddes klockan 22.15, hon vägde 167 gram och är störst av de tre. Faktiskt har det alltid varit en tik som varit störst vid födseln i våra affenpinscher-kullar. 

 
Här sitter peangen fast i navelsträngen efter Fideli. Väldigt skönt att hon fick ut alla moderkakor efter samtliga valpar. Alltid en infektionsrisk annars. 

 
Klockan 23.00 föddes en till hanhund, han är minst med sina 120 gram i födelsevikt. Han fick namnet Frank. 

En och en halv timme efter födde hon sista valpen, en stor tik som tyvärr inte levde. Sorgligt, men att de är dödfödda är ju inte helt ovanligt så även fast det är trist går det inte att jämföra med den sorg vi känner över de valpar som vi börjat lära känna och som vi sedan förlorat i Blingens kull.

Lite filmjölk smakade gott efter allt var klart och hon fått tvätta av sig lite och fått rent i valplådan.

 
De växer och verkar må bra, men nu är jag så otroligt vaksam över dem hela tiden. Oron att det ska hända även dom något finns såklart   

Sent tisdag kväll var det dags för Blingen och Cosbys valpar att komma till världen   

Blingen var väldigt lugn hela dagen före och hon åt alla sina mål mat (är man riktigt glupsk så är man...). Jag har haft nån tik som gjort så tidigare och då har de kräkts upp maten när första valpen kom, men inte Blingen inte - man måste ta tillvara varje liten tugga mat förstås   .

 
Första valpen föddes klockan 23:05, en rejäl hane som vägde 440 gram. Han fick namnet Whisky.

 
Inte långt därefter föddes valp nummer två, en tik som heter Wanda. Hon föddes kl 23:18 och vägde 370 gram.

 
Tredje valpen kom nästan direkt därefter, klockan 23:22. En tik som heter Winter och hon vägde 400 gram.

 
Valp nummer fyra föddes klockan 23.58, en hanhund som heter Wasco. Han vägde 346 gram och är i och med det den minsta i kullen. 

 
Klockan 01:35 föddes valp nummer fem, en hanhund som vägde 366 gram. Han fick namnet Wiggo. 

 
Tio minuter senare, klockan 01.45 föddes valp nummer sex. En hanhund som hter William och som vägde 450 gram. 

 
Sedan kom kullens "bjässe", sällan vi har valpar som väger mer än 500 gram när de födes. Men hanhunden Wilmer som föddes klockan 02:55 vägde hela 504 gram. 

 
Sista valpen föddes klockan 03:49, en till tik till vår stora glädje! Hon fick namnet Wynja och vägde 414 gram.