Efter att ha varit ganska så lugn hela dagen igår så var det förstås så att när det börjar bli kväll var det dags för valparna att komma ut. Dilba hade tid att valpa i fredags, så hon gick en dag över tiden om man räknar på den första parningen. Vi förstod nästan det eftersom valparna var väldigt små när vi röntgade henne då hon gått lite drygt fyra veckor. Fem valpar syntes på röntgen, men det var svårt säga exakt tyckte veterinären eftersom de inte var så stora Nu blev det sex stycken, så en bonusvalp fick vi   

 
Första valpen föddes klockan 21.47, en hanhund som vägde 377 gram. Han fick namnet Mick. 

 
Valp nummer två var även det en hanhund, han föddes klockan 23.24 och vägde 382 gram. Namnet blev Marshall. 

 
Dilba med sina två förstfödda   

 
Första tiken föddes klockan 00.26, hon vägde 380 gram och fick namnet Milla. 

 
Fjärde valpen var en tik, hon föddes klockan 01.19 och heter Marilyn. Vikten var 371 gram. 

 
Valp nummer fem har en väldigt speciell teckning, ena örat är vitt och i stort sätt hela huvudet är vitt   Han föddes klockan 01.32 och vägde då 358 gram. En hanhund alltså och hans namn blev Manne. 

 
Sista valpen var även det en hanhund, han föddes klockan 03.18 och fick namnet Mistral. Vikten var 383 gram.

 
Frukost serveras på sängen   

Mejram hade tid att valpa på lördag, men vi förstod nästan att hon inte skulle gå tiden ut för hon har varit orolig de senaste dygnen. Natten mellan söndag och måndag flåsade hon väldigt mycket hela natten och måndag morgon var tempen 37,5. Sedan var hon rätt lugn ändå under dagen, flåsade en del men bäddade inget. Kring lunch låg tempen på 37,3 så vi förstod att det kunde vara på G då. Några timmar senare var den ännu lägre, 37.2 Kvällsmaten kastade hon i sig och då var tempen lite högre igen, 37.6 Vattnet gick 45 min efter det och sedan tog det bara en kvart så var första valpen ute, efter två krystvärkar!

 
Det var en hane som föddes först, klockan 18.30 Han vägde 320 gram och fick namnet Limpan. 

 
Andra valpen föddes kl 19.25, en tik som var mycket upprörd när jag skulle torka av henne! Hon protesterade högljutt och ville direkt till sin mamma för att äta. Hon vägde 275 gram och fick namnet Lilja. 

Valp nummer tre var en hanhund, han föddes kl 19.55 och fick namnet Laban. Vikten var 370 gram. 

 
Tio minuter senare, kl 20.05 föddes en till tik. Hon fick namnet Luna och vägde 258 gram och är med det den som är minst i kullen just nu.

 
Klockan 21.12 föddes en hanhund igen, han har en lite annorlunda teckning i huvudet. Det ser ut som han har ett piratöga   Hans namn blev Ludde och han vägde 340 gram.

 
En till hanhund föddes kl. 21.50, han fick namnet Lasse. Vikten var 405 gram och han är just nu den största i kullen. 

 
Så blev det en lång paus, vi var tveksamma till om det var någon mer valp kvar. Men 00.50 föddes hanhunden Lexus, han vägde 380 gram. 

 
Lilja, som den envisa valp hon redan är, har sugit sig fast på tutten och vägrar släppa fastän hennes mor ställt sig upp. Inte illa när man inte ens är ett dygn gammal att kunna hålla sig fast så!

 
Tikarna

 
Hanhundarna

 
Alla sju tillsammans   

 
Vi hade hjälp under valpningen av bästa Esther, få barn som har sån bra hand med hundar som hon har   

Idag är det tre år sedan vi flyttade från Årsunda till Sandviken. Det är absolut inget vi ångrar, vi stortrivs i vårt nya hus och att bo där det är lite mer centralt än ute på landet som vi gjort i många år före vi flyttade hit. Visst kan jag sakna den stora tomten vi hade i förra huset, men det här huset är så mycket mer lagomt för oss. Och så härligt med alla områden runtomkring där vi kan gå med hundarna   

 
Såhär såg huset ut när vi köpte det, men en hel del har ändrats nu. 

 
Framförallt så har vi gjort "grogg-veranda" på framsidan av huset samt målat det vitt.

 
Sen gjorde vi också om altanen med utekök i somras, det är inte helt färdigt - men förhoppningsvis blir det klart i början av årets sommar.

Cava hade tid att valpa den 20 januari, och tidigare kullar har hon valpat den dag hon förväntats valpa eller dagen före så när tempen gick ner på måndagen trodde vi först falskt alarm först - men när hon sedan blev allt oroligare förstod vi ju att det var på gång! Detta är hennes tredje kull så hon är en rutinerad mamma nu   

 
Klockan 03.45 den 17 januari föddes första valpen, en tik som vägde 410 gram och som fick namnet Blixtra.

 
Andra valpen kom inte så långt efter - en hanhund, klockan 04.05 föddes Åskar. Han vägde 405 gram. 

 
Valp nummer tre föddes klockan 04:20, en tik som fick namnet Sol. Hon vägde 335 gram och var med det den minsta när de föddes. 

 
Fjärde valpen, en hanhund som heter Orkan, föddes klockan 04.40 och han vägde 375 gram. 

 
Den största valpen i kullen föddes klockan 05.40, en hanhund som fick namnet Storm. Han vägde 500 gram.

 
Sista valpen, en tik, föddes klockan 06.35 Hon fick namnet Dimma och vägde 390 gram.

 
Cava har verkligen en skön stil som mamma   

Kryddan hade tid att valpa dagen före julafton, lite nervöst kändes det - man är ju alltid orolig inför en valpning och nu när det är så svårt få tag på veterinärer som har jour var det extra oroligt ifall det skulle ske något under julhelgen. Men det löste Kryddan, hon bestämde sig för att valpa igår redan - 5 dagar före beräknad valpning. Förra gången valpade hon 4 dagar före, så man undrar ju om hon skulle ha parats tidigare båda gångerna? Prog.testet visade inte det, och inte hennes eget beteende heller. Men lite konstigt hon fått så pass mycket för tidigt båda gångerna.

Hela natten mellan lördag och söndag låg hon tätt intill mig i sängen, på min axel där hon skakade och flåsade intensivt. Det kändes som jag hade "skak-skador" i hela kroppen på morgonen. Men det var självklart värre för henne   Usch, man får alltid lite dåligt samvete när man ser blicken hos dom - det gör ont nu matte   . ... så vet man att det är mitt fel hon har ont. Men det är ju såklart som när man födde själv, det är värt det när de väl är födda - så även för Kryddan som är en så kärleksfull och noggrann mamma till sina små   

 
Första valpen föddes kl. 06.10, en brun/vit hanhund som fick namnet Kalle. Han vägde 270 gram.

 
Andra valpen föddes en dryg timme efteråt, kl. 07.15 Ännu en brun/vit hanhund, han vägde 305 gram och fick namnet Karuso.

 
Kryddan med sina två förstfödda pojkar   

Ytterligare en brun/vit hanhund föddes sen, kl. 07.45 Han heter Kaspian och vägde 275 gram.

 
Sen föddes äntligen en tik. Och den var också svart/vit! Hon föddes kl. 08.50 och vägde 225 gram, hon är med det den som är minst just nu. Hon fick namnet Keisha.

 
Sen blev det återgång till hanhundar igen. Femte valpen föddes kl. 09.05, en svart/vit hanhund som fick namnet Kojak. Han vägde 330 gram och är med det den största valpen just nu. 

 
Valp nummer sex var en svart/vit hanhund igen, han föddes kl. 09.40 och fick namnet Krut. Han vägde 280 gram. 

 
Sjunde valpen föddes kl. 10.15, han vägde 315 gram och var en svart/vit hanhund. Hans namn blev Kiro. 

Efter det skulle det vara slut på valpar enligt veterinären som vi röntgade henne hos, men han sa också att det eventuellt kunde vara en till. Och det är ju fler som gissat på bilden när nedan som vi också la ut på FB, svårt att se - men vi gissade själva på 7-8 st. 

 
 
Men det blev en till valp! Kl.- 11.40 föddes en brun/vit tikvalp som fick namnet Kippis. Hon vägde 275 gram. 

 
Keisha är en riktigt glupsk liten tjej   

Efter det sänkte sig lugnet och Kryddan kunde med en suck vila en stund   

 
En vecka har gått sedan du lämnade oss, fortfarande känns det helt ofattbart – ingen av oss som stått dig nära har nog förstått att du inte längre finns med oss.

Så många frågor, så många varför, så mycket jag inte förstår eller vet. Men en hel del som jag också vet.

Jag vet att jag kommer sakna dig varje andetag i resten av mitt liv, jag vet att det kommer vara så tomt i fönstret där du alltid satt och väntade på mig när jag var borta, tomt på golvet bredvid min säng där du låg varje natt, tomt på promenaderna där du alltid gick strax framför mig och vände dig om då och då för att möta min blick. Jag vet också att du kommer vara en av de första av alla älskade fyrbenta som väntar på mig när den dagen kommer och vi får vara tillsammans igen.
Du fattas mig älskade Biggles <3

C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH DKJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold ”Biggles” (170815-221004)

Jag förstår att det kan vara av intresse för andra att veta vad som hänt honom. Han var ju bara fem år gammal och trots allt en av de Eng. Springer Spaniels i Sverige som många visste vem var. Men det jag däremot inte kan förstå är att man inte kan visa oss respekt och ta hänsyn till att vi berättar vad som hänt när vi känner att vi orkar. Att man inte har viktigare saker för sig än att snoka runt bland våra vänner för att få reda på varför han dött? Varför? Det har eller kommer aldrig vara någon hemlighet det som hänt, tror nog att alla som känner oss och känt med oss i denna sorg förstått att tids nog kommer de som vill få reda på vad som hände Biggles. Det är inte heller så att det är något som klassas som ärftligt som han drabbats av, och är det så att rykten ändå kommer uppstå att han dog av nåt dylikt – ja då får det vara så. Inget kan bli värre än det faktum att vi förlorat honom   

Några dagar efter utställningen i Eskilstuna blev Biggles lite tung i buken såg det ut som. Han var dock precis som vanligt i övrigt. Men bukomfånget ökade och på torsdagen förstod vi att han hade en hel del vätska i buken. Veterinärbesök dagen efter i Gävle och där fick vi bara dystert besked. Prognosen var inte bra, han hade vätska i både buken och brösthålan men var just då förhållandevis pigg ändå. Prover togs och värdena var normala, som på lever och njurar t.ex – däremot var det nåt med blodkropparna som inte såg bra ut så cancer misstänktes. Vi fick vätskedrivande medicin som skulle hjälpa att få ur en del av vätskan samt en remiss till Universitetsdjursjukhuset i Uppsala, eftersom veterinären i Gävle inte hade dom resurser som behövdes för att utröna var vätskan kom ifrån.

Vi ringde till Ultuna direkt på fredagen, men man kunde inte boka en jourtid utan vi skulle ringa igen på måndag. Jaha, så gjorde vi också men då sa de helt annorlunda – vi hade visst kunnat boka en tid så nu skulle vi åka så snart vi kunde dit. När vi kom dit undersöktes Biggles med ultraljud och det var en hel del vätska nu i buk och brösthåla. Hjärtat undersöktes av en ”specialist”, men det fanns inget fel där. De tog prov på vätskan i buken för att se vad den bestod av, veterinären trodde lymfvätska. Sedan kunde de inte göra så mycket mer förrän de hade svar på det provet och det skulle dröja. Veterinären ville ha kvar honom där men vi ifrågasatte om något skulle göras med honom under kvällen/natten? Men nej, inget skulle göras då varför vi sa att då kan han lika gärna få komma hem och sova hemma där han mår bäst. Och jo, det höll ju veterinären med om då eftersom vi förklarade att han inte alls mår bra av att stanna kvar. Biggles har alltid avskytt vara hos veterinären.

Biggles natten hemma efter första besöket i Uppsala

Klockan 07.00 skulle vi vara tillbaka morgonen efter och det var vi också, han skulle ha sövts och skiktröntgats 10.00 – men den blev framflyttat till 14.00 fick vi ett opersonligt SMS om. Sedan hörde vi inget mer. Vi visste ingenting, skulle vi hämta honom? När isåfall? Eftersom vi inte hört något från någon veterinär där och inte kunde få något svar heller när vi ringde så åkte vi dit. Väl där fick vi träffa en annan veterinär som inte kunde säga något alls egentligen. Dom såg inget på röntgen, men prognosen var fortfarande dålig. Vi sa det att vi förväntar oss att man på ett universitetsdjursjukhus ska kunna ta reda på vad som är felet på en hund som varit fullt frisk, 5 år gammal och som helt plötsligt blivit dödssjuk. Mest undanflykter om hur svårt det var att veta vad som var fel – det var vad vi fick höra.

Han måste bli kvar under natten sa dom för han skulle då ”äntligen” tömmas på vätska. Fruktansvärt var det att åka därifrån utan att få träffa honom, men vi förstod ju också hur uppslitande det skulle vara för honom om vi gjorde det och sedan lämnade honom igen. Jenny krävde att få se hur han hade det så de gick iväg och tog ett foto på honom som de visade henne sen. Jag klarade inte av att se det. Men på det fotot såg han ut att ha det bra, hade vatten och låg lugnt och tittade bara.

Dagen efter fick vi hämta hem honom och då fick vi också veta att vätskan var mestadels gallvätska. Då började de också prata om att det kunde vara en cancerform som hette Mesoteliom, en cancer som är i cellerna runtomkring organen och därför är nästan omöjlig att se på röntgen. Veterinären sa också att om vi har tur kan det vara någon form av autoimmun sjukdom och då kan kortison hjälpa. Så han sattes på stark kortison-kur, det var vad som gjordes - den enda behandling som egentligen gjorts på hela tiden.

Biggles var överlycklig att få åka med i bilen hem, så bråttom hade han och nu var han pigg som vanligt igen. Lite vätska kvar i buken, men annars mådde han bra.

Dock hade han stora problem med magen, han bajsade sprutdiarré och behövde gå ut ofta. När jag tänkte efter hade han varit lite dålig i magen till och från under sommaren, inte diarré men inte helt fast heller. Magen hade också känts lite hård nån gång. Inget jag tänkt något mer på då, men nu när allt det här hände så fick det ju en att fundera om han kan ha haft detta en längre tid utan att ha visat något mer?

Magen blev inte bättre, vi testade allt som går att testa – men inget hjälpte. Hans muskler försvann mer och mer, av kortisonet då i första hand trodde veterinären. Lite vätska kom tillbaka i buken, men annars var han rätt pigg och glad. Aptiten var inte densamma som förut, han åt inget i matskålen – om han matades från matbordet gick det dock alldeles utmärkt, så det var så han åt under sin sjukdomstid.

Biggles filmad 1:a september, lekfull ändå fast han var sjuk. Ni ser på sidan där de rakat bort all päls då han skulle tömmas på vätska samt skiktröntgas.
 

Vi var till Ultuna flera gånger, men inga svar – veterinären trodde fortfarande på denna cancerform som han pratat om tidigare. Jag sa till slut, att vi är rätt less nu på att ni tror så mycket. Har ni pratat med några specialister om det här? Det känns som ni redan bestämt att han ska dö så ni inte lägger några resurser på honom? Men betalt vill ni gärna ha (ca 60000:- hade det kostat oss hittills). Men då blev veterinären jättesur på oss, för han hade minsann ansträngt sig så mycket och om vi inte var nöjda med honom ville han inte heller ha vår hund som patient. Lite märkligt kan jag tycka att säga så. Nånting måste vi väl få kräva också som ägare till en sjuk hund? Vi är otroligt besvikna på hur lite hjälp vi fått på Universitetsdjursjukhuset i Ultuna, vi känner noll och inget förtroende för dem alls efter detta. Att det inte gick att rädda Biggles kan ingen rå för, men kommunikationen mellan veterinären och oss har varit rent usel. T.ex skulle han ringa en dag, men det hände inte. Och visst sånt kan hända, man blir sjuk eller vad som helst. Men då hör man väl av sig på nåt sätt, ett SMS från djursjukhuset om att han ringer nån annan dag? Nä, hit åker vi inte mer om vi inte är absolut tvungen. Och när han hörde av sig någon dag efter att Biggles gått bort så var hans kommentar att visst beklagade han sorgen - men nu kunde han slappna av. Vem säger så till en ägare som precis har förlorat sin hund? Det hade räckt bra att säga han beklagade sorgen...

Så första helgen i oktober blev Biggles allt sämre, han sov mer. Ville inte följa med mig ut på samma sätt längre och livsgnistan i hans blick försvann. Han var då jättetunn och alla muskler hade försvunnit i hans huvud och på de flesta andra ställen också. Han tittade på mig med en blick som sa – Hjälp mig matte    Så till slut var vi tvungna att inse det inte fanns mer att göra. Som tur var kunde distriktsveterinären komma hem och låta honom få somna in hemma på golvet, där han brukade ligga och sova mest och där han älskade att vara – tillsammans med mig och Jenny omkring sig, dom två han älskade mest så drog han sitt sista andetag. Nu slapp han lida själv, nu är det bara hos oss lidandet och saknaden är och det är den enda trösten i alltihopa nu.

Det kommer ta lång tid för mig att klara av prata om det här, så om jag får be om något så är det att ni inte pratar om Biggles bortgång när vi träffas om jag inte tar upp ämnet själv, tack   På nåt sätt måste ju livet gå vidare ändå, och Biggles skulle inte velat att jag grävt ner mig hemma. Så för hans skull ska jag försöka ta mig ut ändå på utställningar och annat, även om det aldrig blir detsamma utan honom.

För en vecka sedan föddes Ziris och Rileys valpar    De föddes fyra dagar "för tidigt", men inte helt oväntat då hon parades lite sent i löpet kändes det som. Ziri var superduktig att valpa - hon är verkligen en så cool och klok tik, hon känns nästintill mänsklig tänkte jag säga, men hon är förmodligen betydligt klokare än många människor   

 
Första valpen föddes klockan 07.20, en tik som vägde 350 gram. Hennes namn blev Jelly.

 
Andra valpen kom kl. 08.45, en till tik. Hon vägde 370 gram och är den som är störst i kullen, hennes namn blev Jidda. 

 
Första hanhunden föddes klockan 10.50, han vägde 280 gram och fick namnet Jambo.

 
Jeff som valp nummer fyra heter var också en hanhund, han var gul som ni ser. När de bajsar på sig när de föds så blir fosterblåsan fylld av bajs vilket gör att de är gulfärgade i det vita när de kommer ut. Inte så fräscht, men som tur är går det ju att tvätta ren dom!
 
Här ser Jeff lite bättre ut, han föddes alltså klockan 13.00 och vägde då 350 gram. 

 
Nästa valp föddes klockan 16.10, en tik som väde 260 gram och i och med det är minst i kullen. Hon fick namnet Janella. Som ni ser var det rätt lång paus mellan henne och valpen före och det stärker teorin att de tömmer ett livmoderhorn i taget, en längre paus då när de börjar tömma det andra hornet. Alltså hälften av valparna var födda när förra valpen var född.

 
Klockan 16.15 föddes en hanhund med namnet Joar, han vägde 300 gram. 

 
Sjunde valpen var en tik med namnet Julietta. Hon vägde 325 gram och föddes klockan 17.30

 
Åttonde och sista valpen föddes klockan 18.00, en tik som fick namnet Jazza. Hon vägde 315 gram. 

Det är snart två år sedan vi hade en kull med Affenpinscher. Det beror på fler saker, vi har haft otur med att tikar gått tomma och även fått kull där samtliga valpar var döda. Det känns tungt ibland och oron är alltid så mycket större när vi väntar en kull med Affenpinscher-valpar än med våra andra raser. 
Därför blev jag kanske mer orolig än vanligt när första valpen väntade så länge innan den föddes. Mila krystade på utan att det hände något egentligt. Ett par tassar kom ut, men det gick inte att hjälpa valpen ut för det var för trångt och den satt för långt inne. Så efter en bra stund bestämde vi att åka till veterinären. Det är inte alltför lätt, inga många veterinärer har jouröppet på kvällar och helger längre - himla olustigt faktiskt. Och gör ju att man blir ännu oroligare.

Milas fodervärd Malin och jag började packa ut saker i bilen för att åka mot veterinär - när vi packat ut allt och jag satt och väntade på att Malin skulle bära dit Mila till mig i bilen så ser jag att det ser konstigt ut när hon ska sätta ner henne bredvid mig i bilen. Det hänger något därbak - och helt otroligt så födde hon ut första valpen precis när vi skulle till att åka iväg! Totalt kaos i bilen, jag hällde ut en hel burk med jodopax i Malins bil (som tur var kom det mesta på fällen där Mila skulle ligga). Men valpen den sprattlade och mådde hur bra som helst   

 
Så först ut klockan 22.25 igår kväll föddes Gert! En hanhund som vägde 175 gram. 

 
Valp nummer två fick hon kämpa en hel del med för att få ut, men till slut så ploppade han ut han också. En liten Gunnar blev det och han föddes klockan 00.40 Vikten var 195 gram och han var i och med det störst i kullen.

 
Tredje och sista valpen föddes klockan 01.55, en tik som fick namnet Gunsan. Hon vägde 190 gram. 

Det kändes som det var tomt på valpar efter detta - men helt säker kan man ju inte vara så inte förrän flera timmar senare vågade vi somna en liten stund. Så glada vi var att allt gick bra och att vi slapp veterinärbesök mitt i natten, framförallt för Milas skull