... att lägga till handlingarna, ja 2021 var väl lite bättre än 2020. Men det avslutades på ett så dåligt sätt så känns inte alls nu som något år att minnas som något positivt. För just som vi trodde att vi kunde återgå till ett liv med mer glädje igen så kommer det återigen en massa restriktioner som begränsar oss   Vi är många som har åsikter kring Covid-19 och hur det skulle ha gjorts på annat sätt. Jag för min del tror inte det spelat så stor roll vad vi gjort eller inte gjort, Covid-19 har kommit för att stanna. Vi måste lära oss leva med det, för leva måste vi. Om vi ska isolera oss för att undvika varje risk för att bli sjuka så kommer det få andra, värre följder istället. Det är vad jag tror och jag är innerligt less nu på att vi som tar vårt ansvar och vaccinerar oss får sitta i samma livsfängelse som alla andra - det var inte alls så det sades när vi alla uppmanades att vaccinera oss. Nu ska det tas strängare tag för att få de som inte vaccinerat sig att göra det, jo - det här att ingen skillnad görs om man är vaccinerad eller inte kommer förmodligen att locka många...

Nog om det, här kommer en sammanställning av vad som hänt under 2021. Inte mycket - men lite saker har skett iaf, och augusti-oktober var det ändå ett uppsving där flera hundklubbar tänkte på sina medlemmar och anordnade utställningar, om än anpassade så var det ändå utställning och en chans att få träffas igen   

Januari var en väldigt lugn månad, året började ju så otroligt trist utan utställningarna på My Dog som är något av årets höjdpunkt - sen blev det värsta Domino-effekten, utställningarna ställdes in på löpande band. En del t.o.m ett halvår i förväg, väldigt svårt faktiskt att förstå varför man gör det i ett så tidigt skede. 

Något som varit roligt ändå under året är att jag börjat lägga pussel, eller jag började egentligen i slutet av 2020 - men under 2021 har jag (tillsammans med Tojo) nog lagt ett tiotal pussel. Något jag förmodligen aldrig skulle ha testat om det inte varit för att jag haft så sjukt tråkigt detta år. Jag är ju inte utrustad med speciellt mycket tålamod, men jag gillar problemlösning och märkte att jag hade lättare att somna om jag suttit och pusslat en stund innan sängdags. En av få saker där jag märker att min puls går ner och jag faktiskt går ner i varv. 

Det bästa med januari månad var ändå att vi hälsade på Thomas och hans flickvän Ellinor utanför Kungälv där de bor, vi passade på att hälsa på dem när vi skulle åka och para Jenka. Jenka gick tyvärr tom, men vi hade verkligen jättetrevligt när vi fick se hur de bodde och fick träffa Ellinors föräldrar som förresten föder upp Schäfer.

I början av februari var det dags för nästa besök, då hos Jacob och hans flickvän Frida i Umeå. De skulle flytta ihop i en lägenhet så vi åkte dit för att hjälpa till städa ur den gamla lägenheten och hjälpa till med att köpa lite nytt till deras gemensamma hem. Deras lägenhet låg i ett lugnt och mysigt område så det kändes bra. Det är ju lite jobbigt att ha två barn som bor så långt från mig, men det är ändå skönt att veta hur det ser ut där de bor och hur området runtomkring ser ut också. Vi hade också en jättetrevlig kväll hemma hos Fridas föräldrar och syskon där de bor i Vännäsby. 

I början av mars fyllde Elis fyra år. Ärligt talat vet jag inte vad jag hade gjort dessa år utan han och hans syster Freja. De är såna glädjespridare båda två och speciellt Elis har sovit hos oss minst en gång i veckan skulle jag nog säga, helt underbart   

Men mars var också en av de allra sorgligaste månaderna under året. Vår älskade Tyra, som vi kallade älskade vännen, hade blivit så dålig i sina tassar att hon hade svårt att gå. Livsgnistan i hennes ögon fanns inte där längre så jag insåg att det inte fanns något annat att göra än behöva ta farväl av henne...

Nu har vi ingen affenpinscher hemma, det känns väldigt tomt och trist - men jag tror det måste gå några år innan jag känner mig redo för en ny boendes här   

Trimrummet som jag längtat efter sedan vi flyttade hit i februari-20 stod äntligen klart i mars.

Biggles fick sin Internationella utställningschampionat-titel i mars (C.I.E.). Det som har varit allra tristast nästan med total avsaknad av utställningar under två års tid är att det känns som det varit Biggles bästa tid åldersmässigt. När man fött upp en sån fantastisk hund som honom och sedan inte får någon chans visa upp honom, det känns otroligt trist. 

I början av april föddes Flisans och Pedros valpar, X-kullen var då de första ESS-valparna hos oss på nästan ett halvår - så de var extra efterlängtade   

Solstrålen Freja fyllde två år och började prata alltmer efter det, i början var det inte många ord - men nu pratar hon hela tiden, inte tyst många sekunder där inte    

Dibbe flyttade hem till oss, hans riktiga namn är Don's Red Red Wine - en otroligt lugn och härlig hane som vi hoppas mycket på i framtiden.

Nästa kull föddes också i april, denna gång var det Y-kullen och föräldrarna var Fay & Wincent. Endast tre hanhundar i kullen så de kallades de tre musketörerna. 

 
När Flisans valpar var ca 4 veckor gamla drabbades hon av juverinflammation av det värre slaget. Det blev så illa att veterinären var tvungen att öppna hennes juver som sedan var som ett öppet sår. Det såg rent för hemskt ut ett tag - men lyckligtvis läkte det väldigt fort. Ett problem var dock att Flisan inte fick dia dom längre pga de starka smärtstillande som hon fick. Vi löste det genom att hon fick ha på sig denna baddräkt, något hon själv verkade tycka var en ypperlig lösning på det hela. Jag skulle nog säga Flisan var den som gick mest obekymrad ur detta.

Myntas och Halfords valpar (Z-kullen) föddes i maj, endast fyra stycken i den kullen. Under slutet av 2020 och under 2021 har vi fått flera små kullar, flera tikar har gått tomma och även har vi förlorat flera valpar i kullarna. Sånt är så otroligt tråkigt, vi har inte heller vetat direkt varför men kullarna har varit större nu senare delen av 2021 så vi hoppas att det ska bli bättre nu. Att vara uppfödare är en ständig oro för allt som kan hända   

David och jag fick vår första vaccination mot Covid-19, kändes som en befrielse då - nu vet vi att det inte blev så stor skillnad tyvärr. Eller jo, stor skillnad på det sättet att vi inte känner någon oro alls att bli allvarligt sjuka i Covid-19, men fortfarande är det så mycket vi vill göra som inte det finns möjlighet till. 

I början av juni hämtade David ut sin nya bil, en VW Tiguan Allspace. Jag var skeptisk till en början, vi har ju haft Volvo i hela vårt liv typ. Men denna bil överraskade positivt på många sätt, tror inte det är vår sista Tiguan!

Ella skulle fått sina valpar i juni, men tyvärr blev det bara två döda valpar denna gång. Vi får se om vi kommer para henne igen, man blir så otroligt ledsen när sånt händer - dels för sin egen del förstås, men allra mest när man ser blicken hos tiken när hon inser att inga valpar finns   

Någon dag efter att Ella fått sina valpar föddes årets Cockerkull (L-kullen). Föräldrar till den var Dizza och Eskil, extra roligt var det att det blev flera orange roan i kullen, en färg vi inte haft i våra kullar tidigare. 

Midsommar firade vi hos Thomas & Ellinor, alla utom Tojo och Freja som var hemma och passade djuren på gården. En jättetrevlig kväll i väder som man inte brukar vara bortskämd med på midsomrarna. Vi hann också med ett besök på Marstrand innan vi åkte hemåt igen. 

I juli satte vi äntligen igång att måla huset, helt färdigt hann det inte bli innan hösten var ett faktum. Men det mesta är klart och vilken otrolig skillnad det blev! Vi är såå glada att vi tog beslutet att måla om, nu i sommar hoppas jag att det ska bli helt klart och att vi även ska få till en ny altan med utekök som vi pratat om ett längre tag. David pratar också om pool, men det är jag helt emot - kommer bara vara rädd att barnen eller hundarna ramlar i där, eller så ramlar jag i själv - jag som inte kan simma...

En tur till Stockholm hann vi också med, Jacob och Frida följde med oss och vi hade en jättemysig dag där. Älskar ju Stockholm och hade jag inte velat ha så många hundar hade jag gärna bott där, inne i stan. 

Årets valpträff hade vi i juli, en sån härlig dag som vi kommer minnas länge. Att få dela en dag med så många glada och positiva människor & hundar, det är lika fantastiskt varje gång! Nästa år tror vi träffen kommer bli i maj, men vi återkommer med datum när det är bestämt helt säkert. Den träffen blir då för alla som vi fött upp under 2021. 

Henrics kompis Emil fotade oss och hundarna på stranden i Årsunda, det var lite svettigt med alla hundar - men vi är så nöjda med de kort som blev.

I juli var det ÄNTLIGEN dags för utställningar igen, och tja - man kan tycka jag är patetisk som längtar så mycket efter det. Själv kan jag tycka det känns ännu mer patetiskt att så många av de som ställer ut ofta uttryckt hur skönt det varit utan utställningar, jag menar - det är ju inget tvång åka? Man kan vara hemma, alltid - även fastän det inte är Covid-19. Det är svårt att förklara vad det är som gör att jag gillar så mycket att åka på utställning. Visst tävlingsmomentet är ju kul, jag gillar ju att tävla inom det mesta. Och att få göra något tillsammans med sina egna hundar, man får något speciellt band när man reser ihop och upplever så mycket tillsammans. Men sedan är det ju gemenskapen med andra hundmänniskor och att få resa, se nya ställen - uppleva saker, vara utmattad för att man gjort något - ja finns massor. Allra mest är det nog ändå stoltheten att få visa upp sina hundar, mäta dom mot andras - se andra fina hundar. Jag har nog inte förstått hur roligt jag tyckt det varit förrän jag inte längre hade möjligheten...

Fotot här ovan är från en inofficiell utställning i Årsunda, Jacob och Frida var med och hjälpte till. Bäst av våra hundar gick det för Uno (Barecho Use Me Now) som blev BIS-4 valp   .

Men en inofficell är ju inte samma sak som en officiell, så när Wästmanlands KK anordnade utställning i Västerås anmälde vi typ alla hundar vi hade. Det var en så härlig känsla att få springa i ringen igen, sen lite trist att det inte var några finaler. Men vi var så glada ändå att det börjat komma igång lite iaf. På fotot är det Biggles (CH Barecho Bring The Gold) som blir BIR, BIM blev Ann Lundins tik Winton State Of Grace. 

I augusti var det sedan dags för utställning i Danmark. Vi hade alla tre ont någonstans så det är ett under att vi ens kom iväg. Jenny hade så ont i ryggen så hon knappt kunde röra sig, jag hade ont i ryggen men var på bättringsvägen. David spelade padel någon dag innan vi skulle åka och skadade sig då och fick "gubbvad" - jo det heter så, googla på det så får ni se   . Det gick jättebra på utställningarna, Riley (Daenerys Last Of The Starks) var BIR första dagen och Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR den andra dagen. Extra roligt var det för där kändes det som en helt vanlig utställning, finalerna anordnades och till vår stora glädje vann Riley gruppen. Biggles fick aldrig chansen i någon grupp då vi var tvungen åka hem med färjan. 

På utställningen i Backamo blev Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR första dagen och hans dotter London (Barecho Victoria's Secret) blev BIM. Som vi längtar efter att få börja visa henne mer i ringarna, har så mycket förhoppningar på henne! Dag två var det Rileys (Daenerys Last Of The Starks) tur att bli BIR igen. 

I Backamo fick vi också våra första CERT på en Barecho-welsh. Det var Bubbel (Barecho All About The Girl In Red) som fick cert och blev BIM båda dagarna. På detta foto är också BIR-vinnaren Welford's Dalton Dale. 

Vackra Riley (Daenerys Last Of The Starks)   

Två dagar i regn på utställningarna i Visby. Dag ett blev Oboy (Barecho On Stage Again) BIR och Joy (Barecho Jackpot Joy) blev BIM och även champion den dagen, SEU(u)CH! Dag två var det samma par som i Backamo, Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och London (Barecho Victoria's Secret) BIM. Inga finaler anordnades detta år. 

I början av september var det dags för SSRK:s utställning i Karlsborg. På Engelsk Springer blev återigen Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR, denna gång var det en annan av hans döttrar som blev BIM, nämligen Kryddan (Barecho Miss Knowitall). I Welsh-ringen blev Cava (Sällebäcks Pont De Millegrand) BIR och även champion, SEU(u)CH, BIM blev Lloer's Harry Styles! Inga finaler anordnades tyvärr. 

Samma helg anordnades Dalarnas KK:s utställning i Leksand, ännu ett BIR för Biggles (CH Barecho Bring The Gold) och här var det istället Yallas dotter Mejram (Barecho The Best Of Me) som stod som BIM! Inga finaler här heller. På Welsh blev vi BIR med Cava (CH Sällebäcks Pont De Millegrand).

David och jag åkte till Holland för att para Cava och samtidigt var Jenny på utställning i Gimo. I Gimo blev Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och vi var även BIR på welsh genom tiken Bubbel (Barecho All About The Girl In Red). 

I september föddes också Saltys & Pipes valpar (A-kullen). Hon är verkligen en supermamma - har alltid full koll på sina små   

Utställning på hemmaplan är det förstås också i september. Här är vår fina uppfödargrupp. Biggles (CH Barecho Bring The Gold) blev BIR och Joy (CH Barecho Jackpot Joy) BIM, Biggles blev sedan också BIG-3 i finalen, endast gruppfinaler anordnades. Uno (Barecho Use Me Now) var tvåa bästa hanhund med sitt första svenska cert. 

En till kull föddes i september, det var Jenkas och Tures valpar (B-kullen). Jenka har stannat hos oss efter valpkullen och inte återgått till sin fd fodervärd. En helt fantastisk tik på alla sätt, går så bra ihop med alla andra hundar - hon har verkligen ett hjärta av guld   .

En till utställning också i september, Eckerö på Åland är en klassiker i slutet av september. Att få springa på den mattan är så härligt. Fina resultat gör ju att resan känns ännu bättre. Biggles (CH Barecho Bring The Gold) blev BIR och BIG-3, och Mejram (Barecho The Best Of Me) blev BIM. Fotot nedan är på Oboy (Barecho On Stage Again) som blev tvåa bästa hanhund med cert och cacib. 

Starkaste och sorgligaste minnet från september är ändå att vi alldeles för tidigt fick ta farväl av vår Gizza (CH Barecho Glint Of Gold). Hennes cancer hade tyvärr spridit sig och det gick väldigt fort på slutet. Som vi saknar hennes flin som mötte oss hela tiden, en så speciell hund med en svans som alltid var viftandes   

I början av oktober föddes Currys & Rileys valpar (C-kullen). Så många kullar ESS som vi har fött upp så har vi endast haft en tik tidigare som det behövts göras kejsarsnitt på. Men nu var det dags igen, varför vet vi inte - men hon hade hela 11 valpar i magen och vi tror att det var orsaken till det hela. De andra valpningarna som Curry haft har gått väldigt smidigt. Men det man kan säga är att Curry nog aldrig varit så snabbt i bra form som efter denna kull, om det beror på att hon inte fött naturligt eller inte vet vi förstås inte. 

Fläders och Spencers valpar föddes bara några valpar efter Currys (D-kullen). Det var sju valpar som föddes, alla tjocka fina och såg väldigt friska ut. Ändå var det två av valparna som dog efter några dygn, en tror jag föddes utan analöppning och den andra bara slutade äta. Flera av Currys valpar dog också efter snittet, samt en valp som åt helt normalt men som inte kunde äta utan jag fick mata till den med nappflaska för att få den att överleva (vilket den lyckligtvis gjorde). Men jag var helt slut av detta, mest psykiskt - det är så otroligt sorgligt att mista valpar, varje gång det sker är jag övertygad om att jag aldrig ska ha någon mer kull alls i framtiden!

Jenny åkte själv till SSRK:s utställning i Kramfors för jag ville inte lämna valparna och hon hade finfina resultat med sig därifrån. Första dagen var Biggles (CH Barecho Bring The Gold) BIR och Kryddan (Barecho Miss Knowitall) BIM, dagen efter var det tvärtom - Kryddan BIR och Biggles BIM. Kryddan blev även SEU(u)CH den dagen samt BIS-4.

Domarutbildningen har för mig helt stannat av såklart under dessa år, men i oktober fick jag möjlighet att gå domarelev på Saluki och Greyhound, en mycket givande dag på vinthundsklubbens utställning i Enköping!

Springerklubbens Club show anordnades i ett ridhus i Bålsta i slutet av oktober, vår uppfödargrupp blev BIS. 

Vår fina juniortik London (Barecho Victoria's Secret) blev bästa juniortik på Club Show. 

SSRK hade utställning i Mjölby i slutet av oktober, här på fotot är Bira (Barecho A New Chapter In Red) som blev tvåa i juniorklassen med CK på sin allra första utställning som detta var. 

Vår cockervalp Lotta (Barecho Latest Fashion) blev BIR-valp och slutligen BIS-2 valp!

Cavas & Finns valpar föddes i november (B-kullen). De föddes när vi var i Herning (såklart), inte mycket som hände detta år men ändå lyckades vi med att två saker skulle hända samtidigt. Vi hade bara anmält till de första två dagarnas utställning i hopp om att hinna hem till hon skulle valpa men så blev det alltså inte. Som tur var hjälpte min mor Margareta och Nilla Cava istället under valpningen så det kändes tryggt. I Herning lyckades Uno och London få sina sista Junior-cert så båda hade titeln Dansk Juniorchampion med sig hem!

En dryg vecka efter Herning så blev David dålig, inte jättedålig men lite hängig så han tog tempen och hade 38,2. Han var inte speciellt sjuk men bestämde sig ändå för att ta ett test och testet visade då att han hade Covid-19! Jag testade mig jag också, likaså gjorde Jenny, Henke och Tojo. Alla var vi negativa - men jag fick ju ändå inte träffa någon på sju dagar som de nya rekommendationerna var. Lite segt måste jag säga, men men bäst göra så för säkerhets skull. Det var nog den lindrigaste förkylning David haft under alla år och jag blev inte ens smittad fast vi sov i samma säng. Jag är helt övertygad om att det blev så för att vi var vaccinerade, så att vi nu skulle vara rädda för att bli smittade när resultatet blev detta - det känns inte speciellt troligt faktiskt. 

I Norge blev Saga (CH Barecho Beyond Compare) årets mestvinnande ESS på utställning, väldigt roligt. I Sverige har vi inte haft någon sådan tävlan på två år nu...

Under december hände inte speciellt mycket, Stockholm hundmässa var ju inställd och ingen Finlands-resa blev det heller för oss. Vi hade så sett fram emot två engelska domare där men när det sedan blev domarändring från båda de domarna kändes det inte lockande längre att åka dit. 

Så jag skulle nog säga att det roligaste som hänt under december förutom att det varit jul är att Henke och Tojo vann 20.000:- semesterresor på Bingolotto!

Nu får vi ladda om och hålla tummarna allt vi kan att 2022 blir ett år där det händer lite mer positivt och livet mer och mer kan återgå till det normala. Det känns dock inte speciellt hoppfullt just nu då båda utställningarna My Dog och Kumla redan blivit inställda. Och säkert är det någon mer klubb som redan nu kommer ställa in, trots att de restriktioner vi har nu ska gälla till i första hand 16 januari bara. Jag hoppas jag har fel, men det känns tröstlöst nu faktiskt...

Då är julen över för detta år, och så otroligt tacksam jag är för att få fira den med min fantastiska familj - vet inte vad jag skulle gjort utan dem de här senaste åren när jag knappt lämnat hemmet för något annat än mitt arbete.

 
Sedan många år tillbaka har vi haft gemensamt julbak där vi gjort lite allt möjligt. Henric och Jacob bakade pepparkakor med  barnen, Freja tyckte det var roligt - men Elis tröttnade snabbt.

   
Sen fick de göra risbollar, och de blev otroligt goda - även om de ser ut som en bunt med fästingar. 

 
Grynkorv och julsalcciciakorv gjorde David och Jenny.

Knäck, chokladkola, rosenbröd och lite annat gjordes också - så mycket roligare när man gör det tillsammans än står själv i köket.

 
Sen var det dags för uppesittarkväll, vi hade bestämt vi skulle göra tre olika sorters pizza att äta innan Bingolotto började. 

 
David, Henric och Jacob hjälptes åt - min insats i det hela var att jag letat på recepten, det räcker bra så tycker jag.

 
   
Supergoda blev pizzorna, mycket mer matiga än de som man annars köper som bara känns som en massa fet ost. 

 
Här har vi satt igång med Bingolotto - inte anade vi då att Henric skulle få en storvinst...

 
Redan efter typ 10 nummer så säger han att han vunnit 20.000:- i semesterresor, alla vi andra kom av oss. Ingen trodde riktigt på honom, så lotten blev dubbelkollad många gånger innan vi vågade tro att det faktiskt var sant!

 
Fokus försvann lite sen från de andra lotterna, det mest gick åt att kolla vilka resor som skulle kunna vara aktuella. Henric och Viktoria ska ju gifta sig i sommar så blir perfekt med en bröllopsresa efter det!

 
Barnen tog det hela med ro.

 
Största paketet var till mig, inte var det vad jag trodde i det - men väldigt nöjd blev jag ändå   

 
Curry myser i soffan med Jacob   

 
Julaftonslunchen bestod av julgröt till hundarna, det tackade de inte nej till.

 
Kalle är ju obligatoriskt att titta på, mina favoriter där är nog Askungen, Lady & Lufsen och Ferdinand.

 
Sen kom tomten, vädligt pratsam och sympatisk tomte i år!

 
Vem är det där egentligen undrar Freja?

   
Bäst att hjälpa tomten, han hade imma på sina glasögon så det var lite svårt att läsa på paketen för honom.

 
Elis kunde väl tänka sig sitta hos tomten lite snabbt, tur han hade "vovven" med sig som beskydd.

 
Tack tomten för alla fina julklappar   

 
Freja provade att stå på sina grejer, man måste såklart prova om de tål det man tänkt sig.

 
Elis var nöjd för att tomten hörsammat hans önskan om bilar.

Inte lika nöjd här där det var kläder från farmor i paketet....

 
Freja tyckte det gick lite långsamt att dela ut julklapparna så hon satte sig framför Farfar David och väntade till nästa paket skulle delas ut.

 
Jacob myste i soffan med sin farmor Kerstin.

   
Mycket julklappar blir det....

 
Äntligen fick Elis öppna paketet som han önskat sig allra mest, lego med monstertrucks!

   
När det sedan fanns en alldeles egen ipad till Elis i ett av paketen så tyckte nog Elis det räckte bra, han hamnade i soffan då med vovven och Jenny och där trivdes han bra. 

 
På Juldagen åkte vill till Bergavallen och firade Viktoria som fyllde 31 år   

Och en stund senare på juldagen åkte vi till Davids föräldrar och åt supergod mat där och det blev också lite julklappsutdelning där. Elis var lite otålig och ville åka hem....

   
För farfar David hade lovat att bygga ihop legot med Monstertrucksen tillsammans med Elis, lyckan var total då kan man säga. 

På kvällen var vi barnvakt till både Elis och Freja då det skulle bli lite fest för Viktoria på Bergavallen, det blev ju tyvärr ingen fest för henne förra året när hon fyllde 30 år. Thomas hade kommit hem från Kareby då också på kvällen.

Freja lite nyvaken på annandagsmorgonen   

 
Lotta har kommit hem från sitt kollo där hon varit några månader, hon är verkligen supermysig...

.... men hon äter väldigt långsamt vilket gör att resten av hundligan måste vara instängd medan hon äter. De förstår inte alls hur det kan ta sån tid att äta...

Måndag den 27/12 kom Jacobs flickvän Frida, så roligt när vi alla är samlade - bara Thomas sambo Ellinor som saknas, men får hoppas hon kanske kan komma något under nästa år till oss. Ny julklappsutdelning blev det såklart.

I tisdags kväll var det dags för årets "Julkul", vi försöker ju göra något annorlunda tillsammans kring jul och i år blev det Bowling. Tidigare år har vi bla ridit islandshästar och spelat curling. Förra året blev det bara en långpromenad, allt var ju i princip stängt då. 

Viktoria "Tojo" var tyvärr inte med då hon kände sig lite krasslig den dagen, men här är vi andra tappra som testade på att bowla. 

 
Jacob hade tjuvtränat, så i början gick det väldigt bra för honom.

 
Henric gick det trögt för i början, men efter ett tag fick han in "snitsen" och samlade lite poäng. 

 
David vann såklart, det gör han för det mesta - fast just ja, när vi hade curlingen var han inte med i det vinnande laget.

 
Vi spelade i tre omgångar och det tog typ 1,5 timme, kändes på i kroppen efteråt - och i knäna. Sen de där fula skorna man måste ha på sig... minns när jag var typ 14 år och skulle prova bowling med skolan, jag vägrade sätta på mig något dylikt så jag kunde inte vara med. Tur jag växt upp nu och inte bryr mig längre....

 
En av oss ramlade omkull och det var såklart jag, alltså man fick inte kliva framför det där strecket som är vid  banans början - men jag måste kommit över litegrann där och alltså sååååååå halt det var - en rejäl vurpa blev det  men jag skadade inget iaf. Lite blåslagen dagen efter bara, men jag får skylla mig själv när jag är så klantig. 

 
Här är slutresultatet, jag lyckades ändå få 3 strike så det är jag nöjd med   

Eftersom David och jag inte varit lediga denna vecka har vi (eller kanske mest David   ) fått hjälp med matlagningen. Henric och Jacob gjorde en supergod kantarellpasta efter bowlingen och igår var det Thomas tur att laga mat.

 
Thomas bjöd på en jättegod lax i citronsås, Jacob fick rycka in och hjälpa till lite där också.

Kvällen avslutades sedan med ett jätteroligt musikquiz som Henric gjort. Han hade också delat upp oss i lag, det var väldigt  blandad musik så resultatet blev jämnt. Thomas och Jacob vann på 78 poäng, David, Frida och Jenny kom tvåa på 76 poäng och Tojo och Jag kom sist på 72 poäng. 32 olika frågor/låtar var det så det var ett himla jobb han gjort för att få ihop det hela!

Nu är det inte mycket kvar att detta år, så nästa blogg blir nog någon form av årssammanställning över 2021 - sen hoppas jag att 2022 ska kunna bli lite mer aktivt i bloggen, förhoppningsvis ska vi ju kunna göra lite mer saker än vi gjort i år!

När vi parade Cava i september var vi först lite tveksamma då det var stor "risk" hon skulle valpa samtidigt som utställningarna i Herning skulle vara, och då vi så gärna ville ställa ut för domaren som skulle döma som i går på Nordisk Vinnare så ordnade vi med hjälp av hundvakten Nilla och min mor Margareta som var stand-in om det skulle ske när vi var borta. Nu blev det tyvärr domarändring just den dagen som var anledning till att vi vill åka.... Men, men - man får inte tillbaka pengar när det blir domarändring i Danmark och det kändes som otroligt mycket pengar att bara kasta i sjön varför vi bestämde oss för att åka ändå, trots domarändringen. Nu var ju det tur ändå eftersom både Uno (Barecho Use Me Now) och London (Barecho Victoria's Secret) fick sitt sista Junior-CERT och därmed titeln Dansk Juniorchampion!

Och Cava då, jo naturligtvis bestämde hon sig för att valpa när vi hade åkt. Vi åkte torsdag ca 16.30 och sen fredag morgon fick vi besked om att första valpen var född   . Tusen tack till min mor Margareta och Nilla för all hjälp   

 
Första valpen som föddes var en tik,  hon kom till världen klockan 04.55 och vägde 430 gram. Hennes namn blev Ballerina. 

 
Valp nummer två föddes klockan 06.00, också en tik. Hon vägde 440 gram och är därmed en av de största i kullen, hennes namn blev Biskvi. 

 
Nästa valp var också en tik, hon föddes klockan 06.15 och fick namnet Brownie. Hon vägde 420 gram. 

 
Första hanvalpen föddes klockan 06.15, han vägde också 440 gram så han delar platsen som största valp i kullen med tiken Biskvi. Hans namn blev Bullen. 

 
Femte och sista valpen föddes klockan 06.40, också en hanvalp. Han vägde 410 gram och fick namnet Brago. 

Så på mindre än två timmar var valpningen färdig, allt gick väldigt lätt och alla moderkakor följde med ut som de ska.

 
Fem nyfödda små, de ser likadana ut som engelsk springer valpar - förutom färgen då, ser lite bleka ut för mig som är vana med mörk brunfärg. 

 
Duktiga Cava är väldigt mån om de små, hon har hon också börjat att hon ska bädda dom under filten. Inte så populärt från min sida kanske...

 
Att mötas av sånt här när man kommer hem klockan 02.00 på natten, det är nästintill oslagbart   

 
Två dagar gamla nu, alla äter och ser ut att må bra så nu hoppas vi det fortsätter så   

Trot eller ej, men natten till i fredags var det dags för valpning igen. Denna gång en inte alls lika dramatisk valpning som förra, och tur var väl det - för det var en otroligt jobbig upplevelse. Curry hade totalt 11 valpar, men har bara 7 kvar nu. En födde hon död före snittet, en dog under snittet och sedan har två dött nu efter några dagar. Jag kan ha helt fel, men frågan är om det tog för lång tid att återuppliva dem och de kan ha fått någon form av hjärnskada? Det var nio valpar i magen när hon snittades och vi fick inte följa med in och hjälpa till med valparna. Man förstår ju själv att de knappast var nio personer därinne som kunde ta varsin valp direkt hon öppnades upp. Den ena av de tikar som dött har varit väldigt svag sedan hon föddes, vi har matat till henne  ungefär varannan timme dygnet runt. Hon har sugit men inte utan hjälp av oss, ingen förbättring skedde utan hon blev bara svagare och svagare.... Tiken som dog först var aldrig lika svag, men hade ett konstigt beteende och slutade bara äta helt plötsligt, fick inte ens upp munnen på henne och hon dog på bara några timmar. Så otroligt sorgligt, och som om inte det räckte så låg Jenka ihjäl sin hanvalp för någon dag sedan. Hon var inte själv många minuter, men på den tiden hann det ändå ske. Det här är verkligen baksidan av att vara uppfödare   , men hur det än är så får man försöka fokusera på alla de valpar som mår bra   

Så skönt då att Fläders valpning var okomplicerad, hon har ju varit med förr så hon visste precis vad som skulle ske. Hon var lite orolig under dagen i torsdags, men det var först på kvällen det blev intensivare. Hon bäddade och slet i valplådan, vetbeden strimlades till små bitar men det är bara bra - då vet man ju att det börjar bli nära till valparna ska komma!

 
Klockan 23.52 föddes första valpen, en svart/vit tik som fick namnet Dream. Hon vägde 408 gram och det kändes ju otroligt mycket efter de vikter vi haft på valparna i de senaste kullarna. Men det var bara början skulle det visa sig...

Andra valpen var en brun/vit hanhund, han föddes kl. 01.27 Vikten för honom var 473 gram och han heter nu Dajm.

 
Nästa valp var en svart/vit hanhund, han föddes kl. 01.48 Här fick Fläder kämpa på bra för att få ut honom, och inte så konstigt med tanke på att han vägde 520 gram! En riktig bjässe, han vägde mer än dubbelt så mycket som några av Saltys, Jenkas och Currys valpar. Han fick namnet Dodo.

Sedan var det en lite längre paus, och det stärker min teori om att de tar en längre paus i valpandet när hälften av valparna fötts.

Klockan 04.25 föddes valp nummer fyra, en svart/vit hanhund som heter Dustin. Han vägde 453 gram.

 
Femte valpen föddes kl 04.57, en brun/vit hanhund som fick namnet Dart. Han var också riktigt stor, vägde 510 gram. 

 
Valp nummer sex föddes kl. 05.12, en brun/vit hanhund som vägde 414 gram. Han heter Didrik. 

 
Sist, och minst i kullen, blev Donna som föddes kl 06.15 Hon är en brun/vit tik och hennes vikt var 285 gram, här i denna kull ser hon liten ut - men i de andra kullarna hade hon varit stor!

Djup suck från Fläder när sjunde valpen var född, man ser så väl på beteendet när det är klart.

 
Helt underbara är dom, man tröttnar aldrig på att sitta och titta på de små underverken   

 
Här ligger dom uppradade, Fläder är en väldigt noggrann mor   

Ja nu har vi alltså fyra kullar samtidigt, vi var ytterst tveksamma till att para allihopa - men då vi haft sån otur senaste året med tikar som gått tomma eller bara fått några få valpar i kullarna så tänkte vi att vi parar fyra så kanske två får valpar i alla fall. Det blir sällan som man tänkt sig, så självklart blev alla fyra dräktiga! Men så otroligt glada vi är åt alla valpar, även om det förstås innebär en hel del jobb för oss alla tre. Allt strul som varit nu på slutet med kejsarsnitt och valpar som dött gör ju att man går och är konstant orolig, minsta lilla någon valp gnäller nu så känner man oron stiga. Så nu hoppas vi bara att allt ska gå bra fortsättningsvis   

Man tror ju att när man fött upp ca 150 kullar (och varit med på en hel del hos andra uppfödare också) då har man sett det mesta. Men icke, man lär så länge man lever - det gäller då definitivt inom hunderiet!

Curry parades fyra gånger denna gång, i fredags hade hon tid att valpa på första parningen och nu på torsdag (om tre dagar) hade hon tid att valpa på sista parningen. Hon har varit otroligt tjock så vi har hela tiden trott hon skulle valpa tidigt för att hon inte skulle orka gå med den tjocka magen så länge...

Hon har dock varit väldigt pigg ändå hela dräktigheten, hennes mage har nog mer bekymrat oss än henne. Vi har tempat henne sedan i början av förra veckan, och inga konstigheter i tempen har det varit.

När hon i lördags kväll skulle gå ut på sista kvälls-kissen var allt som vanligt när hon gick ut, när hon sen kom in var hon blöt i behängen bak. What?! Vi blev såklart väldigt oroliga, det känns ju inte som ett bra tecken! Curry själv var rätt obekymrad, slickade sig lite och undrade nog mest varför hon blivit blöt därbak. Vi ringde veterinär och fick rådet att avvakta eftersom inget annat tydde på att valpningen var på gång, och Curry själv såg ut att må bra. Det var inte helt ovanligt att de läckte lite när de var så tjocka som hon var. 

Vi vakade över henne hela natten, men hon snarkade och sov bara. Under hela söndagen var hon som vanligt också, och ingen temp gick ner. Hon åt också med god aptit! Det hade slutat rinna därbak, så allt såg egentligen ut som innan. Helt plötsligt, utan förvarning, låg det en död valp på golvet igår kväll 20.00 Samma sak, Curry var som vanligt, inte bekymrad alls. Svansen gick på henne och mat ville hon ha. Alltså vad var detta? Det liknade inget annat jag varit med om nånsin. Rådfrågade veterinär igen, och fick rådet att avvakta - nu skulle nog valpningen komma igång. Frågade flera andra erfarna uppfödare, och jodå - det hade hänt liknande och sedan hade valpningen kommit igång och allt gått bra. Det lät ju bra, men nog gnagde det en del oro hos oss.... Curry däremot, hon njöt nog lite av all uppmärksamhet - men orolig var hon inte, utan hon såg ut att må prima, trots sin stora mage. 

I morse hade inte något hänt, och vi kände väl att nu kan vi inte avvakta mer. Vi åkte in till veterinär till ca 9.30, där konstaterades att valparna såg ut att må bra i magen - deras små hjärtan pickade på som de skulle   

Först provade veterinären ge värkstimulerande medel och två valpar kom ut på det sättet, men sedan var det stopp. 

 
Hennes första bäddande kom där och då, det behövdes väl när värkarna satte igång.

 
Hon var bra nyfiken på den lilla valpen som kommit först, men konstig situation att vara hos veterinären - man såg på Curry att hon undrade varför vi inte var hemma?

Det beslutades om att det skulle göras ett kejsarsnitt, skönt ändå tyckte vi - för det kändes som vi ville bara få ett slut på detta nu. Curry mådde fortfarande bra, även om hon såklart var påverkad av den spruta hon fått.

De gick iväg med Curry och vi fick inte följa med, så det blev en lång väntan för oss och de två valpar som redan var födda. Tiden gick och strax efter 12.30 hörde vi pipande ljud! Vi förstod att valparna kommit ut då, de skrek verkligen i högan sky!

 
Till slut kom de in med alla valparna, de flesta mådde bra. Lite upprörda var de, men de hade nog fått utstå rätt omild behandling kan man tänka sig för att "vakna" till efter snittet. Det var sju valpar, det hade varit åtta stycken de plockat ut men en var död. Hon hade alltså totalt 11 valpar, en föddes död i går kväll och en var död när hon snittades. Fördelningen nu är 4 hanhundar och 5 tikar, helt perfekt   

 
En tik var speciellt medtagen, så den fick lite extra värme och kärlek innan den vaknade till den också.

 
Väntan kändes himla lång innan någon kom och berättade hur det var med Curry. Hon låg på uppvaket och hade tydligen kräkts när hon vaknade till.

 
En av valparna försökte hela tiden krypa ur lådan   

 
Ser ni valpen i mitten? Den har en kanelbulle på läppen. Passar ju alldeles utmärkt när det är kanelbullens dag och självklart måste en av valparna heta Cinnamon Bun   

 
Till slut får Curry komma in till oss. Så skönt det var att se henne och se att hon efter omständigheterna mådde bra    Hon blev orolig över var valparna var så Jenny började lägga till några stycken. Jenny är så mycket bättre än mig på att få valpar att äta, jag har förmodligen för dåligt tålamod för det...

 
Dom små var rätt så hungriga vid det här laget!

Skönast ändå att få komma hem   

 
Tiken Camille var den som föddes först hos veterinären, hon föddes kl 10.40 Vikten var 280 gram. 

 
Nästa som föddes naturligt hos veterinären var tiken Cha-cha, hon vägde 340 gram och föddes kl. 11.05

Resten av gänget föddes alltså nån gång kring 12.30, när kejsarsnittet utfördes. 

 
Tiken Cirka vägde 323 gram.

 
Tiken Cordelia vägde 257 gram och är minst i kullen.

 
Tiken Cassandra var hon som var lite medtagen när hon kom från snittet, hon vägde 282 gram.

 
Hanhunden Castello vägde 346 gram, han syns det tan-tecken på redan nu

 
Hanhunden Chips är vår lilla kanelbullepojke, han vägde 338 gram. 

 
Hanhunden Columbus vägde 358 gram.

Sist, men långtifrån minst, är hanhunden Chapman. Han är med sina 384 gram störst i kullen.

Curry mår bra efter ingreppet, men visst ser man det gör ont. Det är ju inte så lätt heller när det inte går att ge henne något smärtstillande då inget medel får ges till digivande tik. Hon har lite svårt att lägga sig ner hos valparna, det stramar säkert en del i såret. 

Jenka gick tom förra gången, men det tog hon igen med råge denna gång kan man väl säga! Hon har varit bredare än lång på slutet så att det skulle bli ganska många var inte helt otippat. Men det är ändå jättesvårt att gissa hur många det är, för såklart beror det också mycket på hur stora de är och också om tiken har mycket fostervatten eller inte. Vissa tikar ser man knappt något vatten alls när de valpar och för vissa andra är det som om de valpade i en bassäng nästan.

Jenka har varit lite dålig i magen på slutet, det är lite problematiskt när magen är i olag och de är dräktiga eller digivande. Man kan ju inte dra ner på maten hur mycket som helst, för de behöver ju mycket mer näring då än normalt. Vet inte om det kan bero på att det måste varit extremt trångt för den lilla magsäcken i hennes kropp. Nu sista dagarna har hon i alla fall varit mer stabil i magen så vi hoppas att det ska fortsätta så. 

Tempen låg på 37,1 tisdag morgon, hon åt sin mat med god aptit - men började bli lite orolig och bäddade på soffan i köket. Kring lunch låg den under 37 grader så då kände vi oss säkra på att det blir valpning som idag, onsdag. Jag har turen att jobba på världens bästa arbetsplats och med de bästa kollegorna   , så det var inga problem för mig att ta ledigt idag för att spendera dagen i valplådan istället för på förskolan. Det är verkligen guld värt att arbeta på ett sådant ställe när man har med djur att göra, för det mesta med djur går inte att planera   .

 
Klockan 01.30 i natt (29/9 - frihetsdagen när restriktionerna släpptes, de borde heta Freedom eller nåt alla dessa valpar!) föddes första valpen. En liten hanhund som endast vägde 214 gram och han är i och med det minst i kullen, inte så konstigt egentligen han vägde så lite eftersom Jenka har tid för valpning på måndag nästa vecka. Hon valpade alltså nästan 6 dagar för tidigt. Valpen fick namnet Badger.

 
Andra valpen föddes kl 01.53, en tik som fick namnet Babben. Hon vägde lite mer, 248 gram.

 
Tredje valpen, också en tik, föddes bara några minuter efter, klockan 01.56 Hon är den största i kullen med sina 295 gram, hennes namn blev Bellatrix.

 
Valp nummer fyra, också en tik. Hon föddes kl 02.35 och vägde 250 gram, hennes namn blev Bambi. 

 
Tikarna fortsatte att ploppa ut, den femte valpen föddes kl 03.16 - en tik det också alltså. Hon vägde 249 gram och heter Beverly. 

 
Sjätte valpen föddes också bara några minuter efter förra valpen, kl 03.22 En tik som vägde 250 gram och hon heter numera Bibi.

 
Sedan var det drygt två timmars paus, Jenka passade på att vila lite. Ofta tycker jag det är en längre paus när hälften av valparna är födda så jag förstod att det nog kunde vara så att det var bra många kvar. Det är svårt att känna på magen när de börjat valpa tycker jag och gissa hur många som är kvar. 

 
Lilla pojken Badger bestämde sig för att försöka äta ikapp sina systrar så han tog tag i tutten snabbt, gäller att passa på när syrrorna sover   

 
Klockan 05.10 var det dags för nästa valp att göra entré, också en tik. Hon vägde 234 gram och fick namnet Busan.

 
Sex minuter efter, kl 05.16 föddes tikvalpen Brooke. Hon vägde 257 gram.

 
Nionde valpen föddes kl 06.12, en tik "såklart". Hon vägde 246 gram och fick namnet Buffy. 

 
Valp nummer tio föddes snabbt därefter, kl 06.16 En tik som också var rätt liten, endast 219 gram. Hon fick namnet Blossom.

Jenka hade efter dessa tio valpar som var födda tre moderkakor kvar i livmodern, när hon sedan strax före 07.00 började krysta igen var vi inte helt säker på om det var för en valp eller om det var moderkakorna som ville ut. Tyvärr var det både och, det var en valp men den hade en moderkaka tätt virad kring sig så min teori är att den kvävts på nåt sätt av den när den skulle födas fram. För tyvärr levde inte den 11:e valpen, även den en tik - och även om vi förstås är väldigt glada åt de 10 som är pigga och friska, så känns det ändå sorgligt att förlora en valp. Speciellt på det sättet, för den måste bra precis ha dött kändes det som. Vi försökte och försökte, men tyvärr gick det inte att göra något åt det   

 
Jenka har varit en jätteduktig mamma såhär långt, hon tar sin uppgift på stort allvar och tvättar dom små noga. Hon blir också orolig så fort någon piper, men det lugnar nog ner sig när hon vänjer sig mer med att vara mamma    Kan inte vara lätt med 10 små att ta hand om, själv hade jag fullt upp med en måste jag säga...

   
Bästa som finns är att titta på valpar och deras mamma, kan inte tänka mig något mer rogivande   

 
Och som om det inte räckte med detta stora gäng med valpar, så väntas Curry nedkomma inom några dagar också. Hon är också riktigt tjock, detta ska bli hennes sista kull är det tänkt   

Idag för två veckor sedan bar det av mot Holland för att Cava skulle paras med den holländske hanen Finn. Vi trodde Cava skulle börja löpa i somras så hade vissa förhoppningar om att vi skulle kunna åka under semestern. Men icke, inget löp under sommaren utan först i slutet av augusti behagade hon börja löpa. Det är inte alltid helt lätt att ta ledigt för en sån resa mitt i veckan när vi jobbar alla tre, men när vi såg att rätt dygn nog skulle vara helgen 11-12/9 bestämde vi att David och jag (Helene) skulle åka. Det blev bara en dag som David behövde ta semester då. Sen är man ju alltid lite orolig om det verkligen ska bli en parning när man planerat så bra som människa, just den här dagen ska det bli parning! Det är ju inte alltid hundarna känner likadant...

Men vi startade iaf hemifrån ca 04.30 på fredag morgonen, det tar ju längre tid såklart att köra på dagen än på natten - så vi var nere i Malmö ca 12-13.30 Bilen blev tankad och David o jag fick i oss mat, jag gillar ju ChopChop så tog min favoriträtt där medan David åt på Burger King. 

 
Cava fick smaka lite hon också, eller ja - hon luktade mest på det. Lite kräsen är hon allt, är man welsh kan man inte äta vad som helst inte...

 
Sen bar det av ut från Sverige, så härlig känsla - har ju inte bilat söderut något på vääääldigt länge nu! Vi trodde vi skulle få visa pass och Covid-bevis när vi åkte in i Danmark, men inget sånt behövdes. Hotell var bokat i min tyska favorit-ort Papenburg. Vi har bott där två gånger tidigare och det är verkligen så fint där, supermysigt med en kanal alldeles utanför hotellet. Vår tanke var att vi skulle komma dit ca 20 på kvällen, men vi märkte varför vi annars försöker åka genom Tyskland på nätterna....

... för köer, köer och köer.....

 
Ni ser det röda på vägarna, det är alltså att det typ är såna köer att det är helt stopp. Det här är kring Hamburg, ni ser beräknad tid.... En timme senare redan då än vad vi trott om när vi skulle vara framme.

 
Vi har ingen "lös" GPS längre i bilen utan använder oss av Waze, och fram till denna resa tycker jag nog att den appen varit riktigt bra. Den fick nu en snilleblixt att vi skulle ta en annan väg, bort från Autobahn och genom Hamburg på nåt sätt. Och jodå, till en början gick det bra att köra - men sen när vi skulle ut på Autobahn igen var det totalt stopp. Vi satt i köer kring Hamburg i närmare två timmar, David borde verkligen få guldmedalj för att han stod ut med mig under dom timmarna. Jag hade haft full förståelse för om han släppt av mig nånstans och åkt vidare själv, fast å andra sidan kunde han ju inte köra nånstans så det kanske var därför jag fick sitta kvar ändå...

Att folk kan bo och ha det på det här sättet, det är helt obegripligt - jag skulle lätt få en hjärtinfarkt om jag skulle sitta fast i köer på detta sätt varenda dag. Nä, resan mellan mitt jobb i Årsunda och hemmet i Sandviken tar 11 minuter om ingen EPA-traktor stoppar upp trafiken, då får man lägga på nån minut   Det är lagom lång tid det!

Inte förrän vid 22.00 kom vi fram till hotellet i Papenburg, det fanns ingen mat att köpa på hotellet - men vi hittade en pizzeria som även hade pastarätter som stängde 23.00 Den var inte långt därifrån så vi tänkte köpa med oss mat till hotellet därifrån. När vi kom dit ca 22.20 får vi inte beställa, ingen förklaring varför - nä nån mat tänkte de då inte sälja till oss. David sa typ det enda ord han kan på tyska till dom som jobbade där, och jag tror jag hoppar över att skriva det här...

Ingen mat hade vi ätit sedan vi åt i Sverige så rejält hungriga var vi förstås, vad göra? Jo vi och hela Papenburgs motorburna ungdomar köade till Mc Donalds, en till hamburgare för David och jag åt några torra Chicken nuggets. Nåt i magen iaf... 

Vi hade bestämt att åka från hotellet 8.00 dagen efter, mot Holland och Cavas fästman Finn    Frukosten på hotellet var supergod, och vi var nog rätt hungriga då efter gårdagen. Munskydd behövde man ha på sig hela tiden på hotellet, utom när man satt vid bordet och åt. Jag glömde det nån gång när jag skulle gå och hämta mer mat, men såg att det hände fler så hade nog börjat bli lite mer avslappnat där också kändes det som.

Tre timmars färd blev det till vi var framme hos Finn i Lekkerkerk, Holland. Vi åkte genom landsbygden en hel del i Holland och så fint det är där, jag skulle absolut kunna tänka mig bo där nånstans. Förut har jag mest åkt genom Holland på motorvägarna, men det var skoj att se det fanns så mycket natur och små mysiga byar. Utanför ett hus hade de ställt ut ett litet stånd där de sålde pumpor, såg så himla gulligt ut. Nån hade stannat och inhandlade en pumpa när vi åkte förbi. I Sverige skulle väl det knappast gå, då måste man ha polistillstånd och hälsovårdsmyndigheten måste komma och inspektera osv... Nä, så skulle jag vilja bo - lite mer spontant och inte så mycket regler!

 
Vädret var väl inte det bästa, men det var åtminstone inte ösregn hela tiden. Det åskade när vi var mellan Hamburg och Papenburg och då regnade det på rejält, lite otäckt tycker jag - för de kör ju typ i 200 km i timmen ändå vissa när det är på Autobahn.

 
När vi kom fram till Finn så kan man väl säga de var väldigt sugna båda två! Vi hann knappt in genom dörren till bakgården innan han satt där han skulle. Så härligt med hundar som är lättparade! Cava hoppade ur bilen och var glad som vanligt, men när hon såg att det fanns en hanhund där - jaaaa, då visste hon varför hon åkt så långt kan man säga!

 
Jag var förstås tvungen rapportera till Jenny direkt, för det är ju värst att vara hemma - då är man ju så nervös...

 
Finn var verkligen en härlig hane, glad och framåt - men ändå lugn och utan stress. Han gillade mig och det kan man ju förstå, de som kommer med löptikar brukar ligga bra till hos hanhundarna.

       
Vi passade på och fotade honom lite snabbt.

 
Sen ett snabbt hejdå innan vi vände åter för att köra norrut igen. Vi hade tänkt sova i Danmark på hotell, men det var fullt på alla hotell efter den vägen vi skulle köra. Det kan förstås bero på det vi läste på en skylt när vi åkte över Stora Bält-bron dagen före. Det stod något om att det skulle kunna vara problem i trafiken pga Bröllop - men va sa jag till David, är det någon kunglig som ska gifta sig eller vadå? Hur kan det blir köer pga ett bröllop liksom, låter ju märkligt. Jag surfade runt, men ingenstans stod det något om något speciellt bröllop i Danmark den dagen. Och det var förstås inget bröllop, det stod Bro-löp..... Nåt motionslopp kring den bron tydligen, så var nog pga det inga hotell fanns. Min danska är inte den bästa kan man väl säga...

Så då var vår plan istället att köra på och sova i Malmö, först skulle det såklart stannas till vid gränshandeln och handlas alkoholhaltiga drycker, ett måste som svensk när man varit i Tyskland. Vi fick vifta lite med våra pass och Covid-pass när vi åkte in i Danmark från Tyskland, men det var allt. 

 
Lite köer även på vägen hem, men inte i närheten av det som var när vi passerade Hamburg på fredagen. Så resan gick ändå bra, vi kom till hotellet även denna kväll kring 22.00 Hungriga igen för det enda vi ätit sedan frukosten var en varsin smörgås på en mack i Tyskland. På Scandic Segevång där vi bodde fanns det en liten typ barmeny man kunde beställa ifrån så det var ju bra! Vi tog en varsin toast skagen, jag tog nån soppa (som var som gröt och oätlig) och David tog nån bricka med lite skinka och dylikt, den var rätt torr och inte så god heller. Så under denna dag fick vi en toast skagen och en smörgås, man inte säga att denna resa varit någon kulinarisk upplevelse direkt!

 
Efter en god frukost och Cava fått spana in lite kaniner så åkte vi hemåt, ungefär i samma tid som dagen före - kring 8.00 lämnade vi hotellet.

Den här dagen var det utställning i Gimo och tanken när vi anmälde var förstås att vi skulle åka allihopa, men nu blev det inte så pga denna parning. Jenny fick med sig Viktoria som sällskap, stort tack för det   . Tiril var anmäld men hade tyvärr vattensvans så henne gick de inte in i ringen med. Viktoria var så snäll och livesände så vi kunde följa bedömningen. Welsh gick först och där gick vår juniortik Bubbel och blev BIR, så roligt    Sedan blev Biggles bästa hanhund, Riley var trea bästa hanhund med Cert - stort tack till Alexis som hjälpte till att visa honom i bästa hanhundsklassen. När så Biggles också blev BIR och Jenny hade två BIR-hundar att gå in med i gruppen bestämde vi oss att strunta i lunchen och köra på till Gimo för att försöka hinna dit till grupp 8 skulle bli! Så en korv på en mack fick bli den dagens lunch! Vi hann dit bra precis lagom före, jag visade Bubbel och Jenny visade Biggles. Bubbel blev inte placerad, men Biggles slutade som tvåa i grupp 8 - efter en flat som dagen efter blev BIS-2.

Uppsala läns kennelklubb ska verkligen ha all heder för hur de arrangerade sin utställning, de hade delat upp utställningen i tre zoner. Alla gick alltså i samma pass, inte två olika pass som på de andra. Och bäst av allt, de hade alla finaler utom bästa valp (de hade inte valpklass alls)! När de såg att det inte var så många kvar på området meddelade de att det var fritt gå mellan zonerna, bra gjort! Västmanlands läns kennelklubb som var den som först vågade arrangera en utställning och så Uppsala nu, ni har verkligen visat att det går att göra utställningar för utställarna även ett år som detta, uppskattas mycket av mig och flera andra   

När vi så äntligen kom hem på söndag kväll blev det äntligen att vi fick äta oss rejält mätta, köpmat till de andra och stuvade makaroner till mig och barnen, alla glada och nöjda   

Där kunde man tro resan var slut, men i förrgår fick vi en påminnelse om resan genom ett litet brev med en fortkörningsbot - texten stod på svenska så kändes som de skickat till fler svenskar än oss... Det var inget vi märke av - att de fotat oss, men vi hade tydligen kört 17 km för fort på 80-väg. Inte så dyrt ändå, ca 1400 SEK skulle det bli så kändes inte så farligt. Nu är det en lång väntan till vi får se om resan ger oss det vi vill och vi i november får Welsh-valpar igen   

I torsdags fick vi ta farväl av vår älskade Gizza    Den snällaste av de snälla, hon var hunden man kunde ha ihop med alla varelser - hon hade alltid ett vänligt sinne och en viftande svans.  Visserligen gillade hon att jaga katter, men det var nog jakten hon tyckte var rolig - kan inte tänka mig hon skulle ha kunnat skada någon.

En annan egenhet hon hade var att hon drog upp läpparna till ett stor flin för det mesta, samtidigt som hon lät som hon "snarkade". Hundovana människor kunde bli rädd för henne och tro att hon visade tänderna och morrade, men det var förstås precis tvärtom - hon ville bara visa sig underlägsen för Gizza var verkligen inte en hund som var hög i rang. Det var inte heller något hon eftersträvade, hon var glad och nöjd för det mesta - och allra gladast var hon när det blev mat eller de fick någon ben att gnaga på. 

Gizza blev bara 10,5 år - alldeles för ung för att gå bort, men tyvärr hade cancer spridit sig snabbt hos henne och när hon sista veckan inte ville äta riktigt förstod vi att det var dags. Alltid lika fruktansvärt, men också en lite bra känsla när man vet de inte lider mer - bara för oss det gör ont nu i saknaden av henne   

Pärlan, Tyra och Gizza låg alltid tillsammans när alla tre fanns hos oss - de var verkligen förtjusta i varandra så det känns också som en tröst att veta de är med varandra igen   

Gizza har vunnit otroligt mycket i utställningsringarna, och oftast då för rasspecialister och domare från rasens ursprungsland, England. Hon var inte extrem på något sätt, väldigt balanserad och "lagom". När hon var yngre tyckte jag hon var lite liten, men hon växte långsamt och blev alldeles lagom stor, kraftig men ändå ultrafeminin. Hon hade ett elegant huvud, med lite ljusa ögon - dock med det vänligaste uttrycket. En väldigt välbyggd front med bra skuldra som övergick i en stark rygg. Tror inte hennes rygg har varit i närheten av något rullande en enda gång. Välformad bröstkorg, bra benstomme och tassar. Hon kunde haft ett kraftfullare bakställ, med bredare lår. Hon rörde sig lätt och fritt och hennes päls var "to die for" - slät, rak och i bra mängd - hon hade inte en tova i hela sitt liv vad jag kan minnas. 

Men det var ändå som avelstik hon var allra mest framgångsrik, hon är mor till så många vinstrika avkommor och som även ärvt hennes vänliga sinne med massor av "will to please".

 
En av hennes allra största vinster var när hon blev bästa tik och Världsvinnare i Helsingfors 2014, domare var Mrs Sally Leslie, UK.

 
Gizza BIS SSRK Kumla

 
Gizza BIR på Nordisk Vinnare Lilleström för domare Mrs Caroline Bowles-Robinson, UK

 
Gizza BIR/BIS på SK open show Högbo, domare Sarah Corbett, UK

 
Gizza BIR, BIG-2 SKK Vänersborg

 
Gizza BIR och Finsk Vinnare 2013

 
BIS-1 avelsgrupp SKK Västerås

 
Gizza hade också BIS-vinnande avelsgrupp på Sveriges största utställning, Stockholm hundmässa 2019 - en fantastiskt fin grupp med Biggles, Justin, Yalla och Blingen   

 
Den mest framgångsrika av hennes avkommor är förstås "Biggles" C.I.E NORDUCH NORDICCH PLJCH JEUW-18 DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 NOV-19 HeV-19 FIV-19 NORDV-19 Barecho Bring The Gold

 
Hans syster Blingen har också varit framgångsrik; NORDUCH DKJCH DKJV-18 NOJV-18 NOV-18 FIJV-18 HeJV-18 NOrDV-19 Barecho Bling Bling No Way

 
Ännu en framgångsrik syster är Saga, som bor i Norge. NOUCH NORDJV-18 NOV-20 Barecho Beyond Compare

 
Här kommer ännu en framgångsrik syster till Biggles, nämligen Annika som exporterats till Australien. Där har hon blivit AUCH Barecho B Witched. 

 
Ur hennes första kull är det Justin som varit den som haft mest framgångar i utställningsringen. C.I.E NORDUCH LVCH Barecho Spitting Image

 
Justins syster Fay har inte ställts ut så mycket eftersom hon tycker utställningar inte är det roligaste som finns. Men hon är den tik efter Gizza som vi haft att föra Gizzas fina gener vidare. 

 
Yalla har också haft stora framgångar i ringarna, bland annat BIR och Världsvinnare 2017. C.I.E NORDUCH WW-17 SEV-19 Barecho You Rock My World

 
Det här är kortet från Gizzas allra sista utställning, det var förra hösten när hon blev BIR/BIS på SK Västras open show, domare var Martin Adner. Hon strålade verkligen i ringen och var vackrare än någonsin    (BIM på fotot är CH Astrospring's Orion).

 
Gizza älskade verkligen valpar, när hon inte hade valpar själv tog hon gärna hand om de andra tikarnas valpar.

  
Det är såhär jag minns Gizza, alltid i närheten och med svansen svagt viftandes hela tiden, pälsen svagt vajandes i vinden. Vi saknar dig här hemma Gizza