Salty har verkligen varit tjock, sett ut som en lite tunna och den sista veckan innan valparna föddes var det synd om henne. När man är så glupsk som hon är och sen inte får plats med maten i magen, det måste vara jobbigt   . Hon fick målen med mat uppdelade på flera gånger, men man såg ändå att det var rejält trångt. Salty är ju så kort i kroppen också och då ser de ju ännu tjockare ut.

Tisdag morgon gick hennes temp ner och sen var hon rätt så lugn under dagen på tisdagen, sedan när det började närma sig kväll blev hennes bäddande och hässjande mer intensivt.

Så precis när den nya dagen börjat, onsdag den 8/9 föddes hennes första valp, lika lätt att valpa denna gång som vid förra kullen   

 
Förstfödd var tiken Alina och hon föddes precis på tolvslaget, 00.00 Vikten var 275 gram, lite litet tyckte vi och tänkte det kommer säkert större valpar sen - men sen skulle det visa sig Alina var en av de största i kullen.

 
Valp nummer två var en hanhund, han föddes klockan 00.25 och var den största valpen med sin vikt på 290 gram. Hans namn blev Abbe.

 
Tredje valpen var en tik, Adele. Hon föddes 01.00 och vägde 215 gram. 

 
Klockan 01.15 föddes en hanhund som fick heta Alvin, han har en väldigt annorlunda teckning   . Han vägde 267 gram. 

 
Valp nummer fem föddes efter att Salty haft en paus på 2,5 timme. Det sägs ju att de tar en paus när de tömt ena livmoderhornet och eftersom hon fick 8 valpar i sin kull låter det troligt att det var 4 på varje sida. Det var en hanhund och han fick namnet Anders, han föddes klockan 03.35 och vägde 215 gram.

 
Bara några minuter senare, 03.40, föddes nästa hanhund - Algot. Han vägde också 215 gram. 

 
Sjunde valpen föddes 04.00, en tik som endast vägde 202 gram och med det var den minsta i kullen. Hon fick namnet Astridl. Även om hon var liten så var hon otroligt pigg, letade sig till "tutten" direkt och ville ha mat   

 
Sista valpen föddes klockan 05.20, en tik som fick namnet Anna. Hon vägde 226 gram och jag fick lite känslan av att hon är lik sin mormor Curry   

Så allt som allt blev det 8 valpar, 4 hanhundar och 4 tikar. Alla var små när de föddes, men superpigga och fördelen är ju att de alla var små. Om det är några stora och några små är det lätt att de små knuffas bort från maten, men här har alla fått plats och de har ökat otroligt bra i vikt.

Salty fick även små valpar i förra kullen, men också då var de alla pigga och matglada. Varför vissa tikar får små valpar och varför vissa får väldigt stora vet jag inte? Förra året förlorade vi nästan en hel kull då 5 valpar av 8 dog, otroligt sorgligt och något som ingen av oss någonsin kommer att glömma   . De valparna var rejält stora när de föddes så man vet såklart aldrig, oavsett hur mycket de väger när de föds.

 
Här är de fyra tikarna när de var nyfödda...

... och här är hanhundarna.

 
Salty är en otroligt duktig mamma som tar väl hand om sina små, hon är väldigt noga när hon lägger sig hos dem. Hon lägger sig i ett hörn så får de krypa till henne - antar att hon gör det för att hon är rädd att lägga sig på dem annars.

 
Finns det något ljuvligare än detta    Anna myser med sin mamma 

Vi har haft funderingar på att åka till Bornholm, Danmark, i många år, men eftersom utställningen där legat samma helg som Norrköping/Eskilstuna och det är betydligt närmare har det inte blivit av förrän nu, när båda de utställningarna tyvärr blivit inställda. Jag har verkligen längtat efter denna helg, för det har känts som att Danmark är det land där utställningarna varit så "normala" som möjligt nu i corona-tider. 

I slutet av juli fick jag ont i ryggen, varför vet jag inte - det var inte något speciellt som hände. Kanske berodde det på att jag målade huset eller så har jag gjort något annat som min kropp av nån anledning inte tyckte var okej. I början kunde jag knappt röra mig alls, och eftersom jag har skolios (krokig ryggrad) så har jag dålig rygg och ont i ryggen lite då och då. Trodde denna ryggvärk skulle gå över efter några dagar, men det blev ett rejält ryggskott och jag var fortfarande inte återställd när vi åkte mot Borgholm i fredags. Och som om inte det räckte så var Jenny ännu sämre i ryggen, hon hade ju problem i våras med rejält ryggskott (eller vad man nu kallar det, ryggskott är väl nåt samlingsnamn kanske för rejält ont i ryggen....). Hon har nog aldrig blivit helt återställd efter det och varför hon fick tillbaka det igen, värre än nånsin, är en lika stor gåta som varför jag fick det. Men hur sannolikt är det att vi båda skulle vara dåliga samtidigt! Alla onda ting är ju tre sägs det, så i tisdags spelade David padel och kom hem med en bristning i vaden så han knappt kunde gå... Så om vi skulle kunna åka eller inte var ytterst oklart ända till i torsdags då vi bestämde oss för att vi skulle åka, trots våra krämpor.

Sju hundar hade vi anmält och alla dom skulle såklart klippas före, och på nåt märkligt sett blev de klippta (tur det finns smärtstillande...). Badade blev de också, även om det tog mycket längre tid än normalt. 

Så i fredags morse bar det av mot Ystad och färjan mot Bornholm, fredag den 13:e kändes ju "sådär" - men resan gick bra och det blåste knappt nånting på vägen till Bornholm.

 
Vi åkte direkt till utställningsplatsen som bara låg några minuter från hamnen. Jättefint idrottsområde med gott om plats kring ringarna. En speciell tältzon fanns det där alla tält stod, vi hade två tältrader framför oss - men det kändes ändå okej då vår ring var ganska så nära. 

 
 Boendet var verkligen speciellt..., man kan väl säga som så att vi kommer inte att boka där igen. Det var otroligt svårt att hitta något boende på Bornholm denna helg och detta vandrarhem var typ det enda som fanns kvar att boka som inte kostade närmare 5000:- för två nätter. Det stod ju ändå att det var wc och dusch på rummet. Och jodå, det var det väl iofs. Men toaletten var kanske ca 1 kvm, ena sidan stod toastolen och på den andra sidan av rummet var handfatet. Det låter ju rätt normalt ändå, men var fanns duschen? Jo, den var på väggen ovanför handfatet. Man skulle alltså duscha genom att blöta ner hela rummet och sedan vrida sig över handfatet på nåt sätt. Nja, nån dusch blev det inte för vår del denna helg - lite jobbigt för mig som duschar typ varje dag annars. Men, men - här fick det bli tvätt på annat sätt - för det var inte heller så att det fanns någon annan dusch att tillgå. Sängarna var två väldigt små våningssängar, Jenny och jag var tvungen att sova nere så David hade tänkt sova ovanför mig men när han skulle lägga sig kändes det som hela sängen skulle braka ihop. Till slut tog han ned sin madrass och sov på golvet istället, något som hundarna iaf uppskattade mycket    Det var så fuktigt på rummet så en handduk som vi torkade upp lite vatten med på fredag kväll var fortfarande lika blöt på söndag morgon.... Värst av allt var ändå att det i handfatet var en klump med hår och "gudvetvad" där vattnet rinner ned. David hade oturen att titta ned där och kunde knappt borsta tänderna efteråt, han fick kväljningar bara han var i närheten av handfatet. Jag ser ju inte så bra så jag tittade aldrig ned där (bra ibland med lite dålig syn). Men, det var bra för hundarna där - fina rastningsmöjligheter så på det sättet var det bra. Det låg också helt underbart fint ute på landet med gigantiska åkrar omkring och härlig utsikt mot havet. 

 
Hur det gick för alla hundar kan ni läsa på hemsidan under utställningsresultat, men härlig känsla var det för mig att få ta emot en röd/gul rosett - det brukar oftast vara Jenny som får ta emot såna   

 
Vår underbara engelska import Riley (Daenerys Last Of The Starks) fick sitt andra Cert, första CACIB och första BIR för domare Martin Johansson - otroligt roligt tyckte vi såklart och ännu roligare att få dela glädjen med hans trevliga och intresserade uppfödare Lucy-May och Lewis    BIM blev tiken CH Punakha's Dolly Parton

 
Jenny lyckades visa tre hundar och jag fyra, visst hade vi ont och vi såg förmdligen rätt "roliga" ut med den märkliga stil vi hade i ringen. För mig gick det ändå okej i rasringen, men i gruppfinalen när det blev stora ytor att springa på och det blev lite snabbare tempo, där blev det värre. 

 
Glädjen var såklart jättestor när Riley vann gruppen, helt fantastiskt    Men hur skulle jag orka i BIS-finalen också? Men med mycket envishet och en hel del "ihopbitna käkar" gick det ändå bra, Riley var en ängel i kopplet - han kände nog på sig att det var inte utrymme för nåt tjafs. Han flöt fram bredvid mig i ringen, en sån fröjd att visa   

Utställningen var otroligt väl arrangerad, och det var en så härlig känsla att få vara på en utställning som kändes "normal". Alla finaler var precis som vanligt, man kunde gå omkring och se på andra raser - ja kändes som innan corona-helvetet kom. Det serverades mat och såldes hundtillbehör, det enda man kunde märka var att folk höll lite avstånd när man möttes eller stod i kö - och att det fanns handsprit. 

 
Apropå mat, det var superbra som de hade på denna utställning. Det fanns en salladsbuffé med pasta bland annat och mycket annat att välja på. Man kunde välja mellan kyckling, frikadeller eller något annat som jag inte minns vad det var och sedan valde man ur salladsbuffén själv vad man ville ha. Det kostade 50 danska kronor, superfräscht och helt perfekt på en sån här tillställning. Något som vi borde ta efter i Sverige tycker jag!

Några kataloger kunde man inte köpa, och tyvärr tror jag det kommer bli så mer och mer på de flesta utställningar. Jag tycker det är tråkigt, saknar att inte kunna skriva resultat och ha koll på föräldrar till hundar i ringen. Att slå hit och dit på telefon är för krångligt för mig. Svårt också att hålla reda på när man ska in i ringen. Nä, om nu de tryckta katalogerna ska tas bort då borde vi sluta fjanta oss med att det ska vara så hemligt vilka som anmält. Två dagar för utställningen borde man få en länk till katalogen så man kan skriva ut de raser man är intresserad av så kan man ta med det själv. Hoppas verkligen det kan bli så, för det här känns bara trist. 

 
Vi fick inte visa några Covid-pass när vi gick in på utställningen, inte heller när vi kom in i Danmark. Däremot när vi gick på restaurang ville de se dem. Jag beställde in plankstek, det här är inte vad jag trodde skulle komma in. Men men, jag brukar ofta ha otur och få märlig mat så vi tar oftast in vitlöksbröd till så jag får nån mat i mig. Så blev det också denna gång, brödet var magiskt gott - planksteken, njaaaaa - mos med massa konstiga saker i har aldrig varit min grej riktigt. 

 
Jenny beställde in en stor Cola - och nog sjutton var den stor allt, men hon fick i sig den till slut.

Vi bodde utanför en mysig liten by som hette Allinge, den kändes ändå inte så "turistig" även om det var otroligt pittoreskt och fint där. 

Det var inte roligt söndag morgon, trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen så stel var jag och förutom ryggen hade jag dessutom ont i knäet. Alltså det är verkligen dags att börja med styrketräning nu så min kropp klarar av detta på ett bättre sätt, så här går det ju inte att ha det. Som tur var kände sig Jenny lite bättre så hon och David rastade och matade hundarna så jag kunde kravla mig upp.  

 
Dag två var det Biggles (CH Barecho Bring The Gold) tur att bli BIR, för domare Roxana Opris. Tyvärr hann vi inte stanna till finalen då vår färja gick hem 16.30 BIM blev tiken Diamond Ring Love Is In The Air. 

Vi åkte på lite sightseeing innan färjan gick, tyvärr gick det inte att åka ända fram till havet nånstans med bil - ja inte vad vi hittade på iaf. Färjan var försenad en halvtimme nästan så det blev lite vila där i väntan på att få köra på. Om färjeturen var lugn på väg till Bornholm kan man väl säga att den var allt annat än lugn hem, det gungade på rejält och jag som blir åksjuk lätt kände att jag behövde stirra rakt fram hela tiden för att klara resan. Tack Jens och Alexis för att jag fick tränga mig ner där ni satt så jag kunde se i färdriktningen   

När vi kom i land matade vi och rastade hundarna, sedan hade vi spanat in Rosegarden (asiatisk restaurang) där vi tänkte äta. Jag tog buffé där, men eftersom Jenny är allergisk mot chili kunde hon inte äta buffén. Hon skulle då istället få sushi från Take-away menyn. De förklarade då för oss att hon inte fick sitta inne i restaurangen när hon beställt från den menyn. Vi trodde vi missförstod först, men nej - vi fick sitta ute om vi skulle äta tillsammans. Vi blev ju rätt irriterade och upprörda så till slut lät de oss få sitta inne, men det var tydligt att vi borde vara väldigt tacksamma för det - för det var ett rejält undantag de gjorde! Nä, nåt mer Rosegarden blir det inte för oss....

Efter det startade resan norrut, ca 75-80 mil hemåt - allt rullade på bra, när vi så skulle stanna och tanka i Ljungby kring 22.30 tiden så körde det in två stora husbilar samt en till multivan samtidigt på macken. Ur dessa tre fordon klev det sedan ut säkert ett 30-tal personer, i långa färgglada särkar. De var sedan överallt kändes det som, ingen aning om det var nån "sekt" som var ute och luftade sig eller vad det kan ha varit för nåt. Lite surrealistiskt var det när det från fyra toaletter på damernas kliver ut fyra olika tanter/flickor med typ nattlinnen i skrikiga färger. Ångrade mig sen att jag inte frågade vad de var ute på för nåt. En av husbilarna hade reg skyltar från Schweiz och det lät som de flesta pratade engelska. Jaaaaa, man får se mycket märkligt på dessa hundresor     

När vi köpte vårt hus för ca 1,5 år sedan sa vi (eller kanske mest jag   ) att vi skulle måla om det. Röda tegelhus är inte min favorit egentligen, men vi älskade ju huset i övrigt så att inte köpa det pga färgen var aldrig aktuellt. Vi trodde nog att det skulle bli målat första sommaren, men det tog lite tid att få bygglov och sedan hanns det inte med helt enkelt. Skönt också att tänka på det ett tag till innan första penseldraget togs. För ojojoj så många olyckskorpar som kraxat; ni kommer att ångra er eftersom det är underhållsfritt nu, huset kommer sjunka i värde, målade tegelhus är fula blablabla. Men vi har verkligen känt att vi velat byta färg på huset och för mig betyder det så mycket att känna "det här är verkligen vårt hem" och att jag blir glad av att se det varje gång jag kommer hem   . Sjävklart är det många som också uppmuntrat och tyckt vi gjort helt rätt, framförallt rätt eftersom vi ville ha en annan färg än rött på vårt tegelhus. Viktigast är såklart vad vi tycker, men lite tröttsamt kan jag ändå tycka det varit/är att höra de som är så uppenbart negativa till detta. Varför ens säga något om man inte tänker säga något positivt? Nåja, nog om det.

När vi sökte bygglov skrev vi ljusgrått, vad som är ljust är förstås en definitionsfråga så vi har velat lite hit och dit under våren. Skulle vi ha det riktigt ljust grått, eller mer åt den mörkare hållet? För nånstans där mittemellan kom vi rätt snart fram till att vi inte ville ha, jag som bott i ett hus med eternitplattor (eller fattigmanstegel som det också kallades) tyckte den mellangrå färgen påminde lite om det så det gick bort direkt. Sedan blev det till slut en väldigt ljust grå färg, detta mycket eftersom vi vill ha svarta detaljer på allt annat som grund och de träpartier som vi har på huset. Huset ser vitt ut på korten, men när inte solen ligger på kan man se att det inte är helt kritvitt. 

 
Först skulle fönster och struprör mm täckas med plast. Här var ett av de första fönstren vi satte skyddsplast på, men kan väl säga det inte blev speciellt bra - även om det nog täckte som det skulle så gick en hel tejprulle åt ungefär så kändes som det inte gjordes på helt rätt sätt.

 
Här har vi tränat upp oss lite mer, första fönstret tog lika lång tid som fyra andra fönster ungefär när vi fått till "snitsen" på hur man skulle göra. 

Efter det skulle huset tvättas, det gjorde vi med högtryckstvätten och sedan har David sprutat med nån primer före. Den tog ca 1 dygn innan det torkade och det gick att måla på det. 

 
Första penseldragen gjorda, såååå himla spännande det skulle bli!

 
Och jodå, jag har målat jag också även om det inte finns något bildbevis. Nu är jag ju väldigt höjdrädd så jag höll mig till de partier där jag kunde stå eller sitta på marken/altan. 

 
Vi hade tänkt använda roller och sedan bara fylla i med pensel för att bättra på, men ganska snart insåg vi att det ändå gick snabbare att ta allt med pensel. Det gick också åt sjukt mycket mer färg än vi trott, vi började med 6 hinkar färg och trodde det skulle räcka. Bara efter någon dag fick vi beställa fler, den gången tog vi 5 hinkar och ändå skulle det visa sig inte räcka. Det är en speciell färg just för tegelhus, den heter silikatfärg och är tydligen inte så vanlig så att butikerna har det hemma. Färgen vi har använt heter Sigma Siloxan och vår Carro (som hade Diva, Zola och Miranda) jobbar på en färgbutik i Falun så hon har varit så snäll och hjälpt oss med att hitta rätt färgsort   

 
Här började vi se vilken skillnad det skulle bli, som ett helt nytt hus!

 
Nu har vi haft sån tur att min mor äger en Skylift, annars kostar det ju rätt mycket att hyra en sån. Nu kan vi måla i lugn och ro utan att behöva stressa för att den ska lämnas tillbaka. 

 
Anledningen till att det har gått åt mer färg än vi kunde drömma om är att teglet är räfflat, man får ta mycket färg för att komma åt överallt och det tar också betydligt längre tid än vi trodde det skulle göra. Vi var tyvärr utan färg i nästan en vecka, men nu har vi fått mer färg och denna gång 6 hinkar färg. Så totalt har vi köpt 17 hinkar istället för 6 som vi trodde från början...

 
Jag målade bara första dagen, sedan sa min "klena" kropp ifrån. Som tur var har David haft hjälp av flera andra, som här på bilden är det Jacobs flickvän Frida som målar   

 
Jacob har också fått hjälpa till nu när han är hemma under sommaren   

 
Även Davids pappa Åke har hjälpt oss att måla   

 
Och Davids kusin Daniel har också varit snäll och hälpt till en del   

 
Även Henkes sambo Tojo har fått rycka in och måla lite   

Så häftigt när man ser den nya färgen växa fram på väggen

 
Frida är inte höjdrädd som tur är

 
Framsidan var vi mest spända på, känns som det är där man kommer se mest skillnad

 
Den här sidan tog det lång tid att måla, inte ett enda fönster så gick åt mycket färg här.

Lite jobbigt att ha maskeringen för fönstren mot gatan på, man är ju van att kunna se ut vad som händer och sker där - nu känner man sig som i en bunker typ. 

Såhär ser det ut nu, sista strykningen ska bara torka så ska vi ta bort all plast. Nu är det baksidan kvar och en sida av det fd garage som numera är hall och hundrum. 

På måndag börjar både David och jag jobba efter flera veckors semester så det gäller att jobba på nu om vi ska hinna!

2018 fick vi inom rasen Engelsk Springer Spaniel in ett verktyg för avelsarbetet som kallas HD-index. En smart grej egentligen som ska räkna ut hundens skattade nedärvningsförmåga avseende HD. För att citera SKK:s hemsida: "Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för HD, även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens avelsvärde avseende HD." Det låter ju jättebra, eller hur    Det tyckte jag också först när jag hörde talas om det och tänkte det kommer bli ett utmärkt verktyg för oss uppfödare. Såhär tre år senare kan man väl säga att jag ändrat åsikt. När jag tittar på den siffra som många hundar har inom rasen (engelsk springer spaniel) så skulle jag nog säga att 3/4 av dem misstämmer. Man kan förstås ifrågasätta hur jag kan säga det, men jag har fött upp rasen i många år och varit väldigt engagerad och tycker mig ha rätt bra koll själv på hur stora risker det kan vara med vissa "linjer" och vissa individer. Så i princip kan man säga att erfarna uppfödare har redan använt sig av ett HD-index, fast utan någon direkt siffra. Det är sånt man vet bara, säger ofta de som varit uppfödare i många år.

Dock tycker jag generellt att all information man kan få om avelsdjuren är bra, OM informationen stämmer till 100 % och du som uppfödare kan hantera den. Ingen uppfödare vill föda upp osunda hundar, men vägen till så friska hundar som möjligt är inte alltid att bara titta på testresultat och dylikt. 

För skojs skull har jag kollat hanhundar som under åren 2016-2020 haft 20 avkommor eller fler, och för mig går inte dessa siffror ihop alls. Första kolumnen visar hanhundens antal avkommor med HD i procent, andra kolumnen visar HD-index på denna hanhund och sista visar hundens egna HD-status.

Så hur räknas detta index ut då? Ja det är förstås någon avancerad maskin som gör det, men vad tar den hänsyn till? Räknas hundens samtliga syskon och släktingar in? Nej, inte de som har utländska resultat då systemen inte samkörs. Det är nog den allra största orsaken till att dessa siffror inte stämmer. Om vi ska använda oss av detta borde åtminstone de nordiska länderna ha samma system (om jag förstått det hela rätt så använder Norge t.ex ett annat system för att räkna ut sin siffra på HD-index). Nuförtiden är kontaktnätet mellan uppfödare i hela världen stor, det gör också att vi ofta vet mer än HD-index om var riskerna kan finnas - speciellt då eftersom endast de hundar som ligger i svenska registreringsbasen räknas in. 

Vad mer tas det hänsyn till? Om avelsdjuret själv har A eller B verkar ha rätt stor betydelse för vilket HD-index det blir. Förr i tiden klassades de som idag får resultat A och B som utan anmärkning/normala, så varför blir det då så stor skillnad i index? Kan man se under tid att hundar med B har gett sämre höfter till sina avkommor än en förälder som har A. Jag kan inte se det, däremot kan jag se att ofta får avelsdjur med B som resultat flertalet avkommor som har B. På vår ras kan jag se en stor ökning på resultat B av de som röntgats, t.ex år 2013 var det 20,5 % av de röntgade inom rasen som fick B, under 2020 var det hela 37%. Varför kan man undra? Antal hundar med HD har inte ökat på rasen, snarare minskat.

Och mer, finns det något annat det tas hänsyn till när denna siffra ska tas fram. Ja, konstigt nog -  var hunden röntgats. Om den röntgas på ett ställe där hundar av den rasen ofta får ett bra resultat så får man ett lägre HD-index. Man tror knappt det är sant, men tyvärr är det så - jag har själv hört det på en föreläsning och fått det i ett svar från anställd hos SKK när jag ifrågasatte detta. Vi hade själva två kullsyskon som röntgades med några dagars mellanrum, med samma resultat men på två olika kliniker. Det skiljer en siffra mellan deras HD-index, något vi såklart reagerade på. Säg att två uppfödare av rasen bor bredvid en klinik och de har väldigt bra höftleder på sina hundar vilket gör att nästan alla av den rasen som röntgas där får A – det gör då att alla springers som röntgas på den kliniken får ett sämre index pga det. Det känns verkligen inte seriöst. 

Något som vi som HD-röntgat hundar i många år haft starka misstankar om är att det har betydelse vilken som läser av plåtarna hos SKK. Såklart sägs det att det inte ska ha någon betydelse, men den känslan har inte jag - och kanske inte det är så konstigt, de är människor och dessa resultat är trots allt en tolkning även om man använder sig av samma mätmetoder. Så då skulle man kunna tänka sig att index påverkades av vilken avläsare det är, men det gör det INTE. För mig känns inte detta helt logiskt, kliniken är med i bedömningen men inte avläsaren. 

Det vore intressant att höra vad ni andra uppfödare har för erfarenhet av HD-index, känner ni att det är något som ni har hjälp med i ert avelsarbete? Och tror vi att detta på sikt kommer ge oss bättre höftleder hos våra hundar? 

I år firade vi midsommar utanför Kungälv ihop med Thomas, hans flickvän Ellinor och hennes familj   . Vi har verkligen haft en toppenhelg med supergod mat och trevlig umgänge, massor med tack för att vi fick komma och vara en del av ert midsommarfirande   

 
En mycket förväntansfull Elis med pappa Henric mötte oss när vi hämtade upp dem hemma hos dem på Bergavallen

 
Elis har sånt tålamod att åka bil, om han dessutom får lite godis och titta på paddan så går det ännu bättre

 
Ett gäng bilar hade han förstås med, här är de uppradade på altanen utanför där han och pappa Henric sov

 
Poolen gillades också skarpt, både som plats att ställa alla sina bilar på - men även bad med farfar David var ett stort plus

 
Jacobs flickvän Frida är en stor favorit hos Elis, farfar David fick vara med på kort han också

 
Två till barn kom på midsommarafton, för det mesta hade de roligt ihop - men Elis tyckte det kändes lite jobbigt att dela med sig av sina bilar

 
Thomas och Ellinor   

 
Elis försöker förstå hur man ska leka med dessa saker

 
Jacob reste midsommarstången

 
Inte lätt få till ett kort där vi ser normala ut allihopa

 
Dans runt midsommarstången

Jacob och Frida   

 
Här verkar de använda sig av teckenspråk eller nåt dylikt

 
Henric och Thomas, väldigt lika skjortor hade dom dagen till ära   

 
Inte illa med livemusik genom Ellinors bror Oskar och Thomas

 
Kubbspelet höll jag mig ifrån

 
Jag hade köpt någon form av Meccano till Elis, men det var väldigt svårt trots att det stod det var från 5 års ålder. Tur han fick hjälp av bästa Frida   

 
Supergod sill-lunch blev det, sedan jordgubbstårta till fika och grillat på kvällen   

 
Elis har ju lite svårt med mat så farmor fick laga lite makaroner på kvällen och det gick i som tur var

 
Rätt så mysigt att få ha pappa för sig själv en hel helg   

På midsommardagen åkte vi till Marstrand för lite sightseeing. Varken David eller jag hade varit där tidigare så det var skoj. För att komma till koön där Carlstens fästning låg fick vi först åka färja i några minuter. Elis var lite skeptisk, men vovven var med som tur var och då gick det ju lite bättre. 

 
Det här hade kunnat vara ett fint kort på Frida och Jacob, men storebror Thomas ville också vara med

 
Väldigt mysigt var det på koön, här beundrar de ett träd som fanns där

 
Backar upp och backar ner var det där...

 
Till slut kom vi fram till Carlstens fästning, en imponerande byggnad som till stor del varit fängelse

 
Thomas köpte biljetter åt oss så vi alla kunde gå in och utforska fästningen, det var verkligen intressant

 
Fin utsikt

 
Vovven fick vara med där också

 
Det var mycket större därinne än jag trott, var som rejäla vägar inne i själva fästningen

 
Intressant läsning om fångarna som suttit där; t.ex lösdrivare, såna som inte hade jobb hamnade tydligen där. Lika de som det inte fanns bevis mot, de fick sitta där till de erkände typ. Lite annorlunda än i dag....

 
Det var en konstutställning där också, den här tavlan fastnade jag för

 
Fin innergård var det, lite märkligt kan man tycka att det förr var avrättningar där - samtidigt som de hade typ café och bageri där. Vem sitter och fikar och kollar på en avrättning typ? 

 
En riktigt hemsk historia var den om den enda kvinnliga fången de haft där. Hon hette Mätta Fock och anklagades för att ha dödat två av sina barn och sin man. Hon bedyrade sin oskuld, men opinionen (hur var den på den tiden, måste ha varit i byn typ - för kan inte varit mycket till massmedia och sociala medier på den tiden) krävde att hon skulle dömas och till slut erkände hon bara för att få slut på sitt lidande. Hon broderade denna under tid hon satt fängslad innan hon till slut fick ena handen avhuggen, sedan halshöggs hon och till slut brändes hon på bål. Fruktansvärt  - detta var alltså i början av 1800-talet. 

 
Gjorde ett nytt försök att få till foto på allihopa - vet inte om det här lyckades så mycket bättre

 
Den här grinden skulle vi behöva ta hem till Yalla, han som hoppar över typ allt vi försöker sätta upp

Besöket avslutades med dessa fina kort

 
Elis ville ha en våffla innan vi gick därifrån, var nog skaplig vinst på den - den kostade 65 kronor, men god var den!

 
Vi skulle äta lite mat innan vi åkte tillbaka hem dit där Thomas och Ellinor bor, men det var inte lätt. Vi hittade ett ställe där de hade typ hamburgare, korv och lite skaldjur. Men det fanns inget vegetariskt alls och eftersom Henric inte äter kött eller fisk så blev det inget äta där, utan det fick bli på Mc Donalds i Kungälv istället. Inte riktigt samma charm kanske, men där finns det åtminstone vegetariska rätter. 

 
Ellinors föräldrar föder upp Schäfer, så roligt att se deras fina hundgårdsbyggnad. Verkligen fint att sätta bräder på rastgårdsnäten, gör att det ser så mycket hemtrevligare ut. När Thomas ringde hem till mig och berättade att han träffat Ellinor och att hennes föräldrar också födde upp hundar så frågade jag om de hade många hundar. Nej, sa Thomas - bara 6-7 stycken. Man förstår ju då hur onormalt mina barn växt upp när de tycker det är få hundar   

 
De hade en sån otroligt söt och charmig valp, Ica heter hon. Helt underbar   

Det var fler som tyckte hon var underbar   

I går kväll bjöd vi på maten, David var kock...

... ihop med Henric och Frida hjälpte till också. Min insats var att duka av bordet typ, alla var nog glad att det inte var mer än så från min sida.

 
Imorse gick resan hemåt igen, Elis hade nog längtat en hel del efter sin mamma och lillasyster så sista kilometrarna var han väldigt otålig i bilen   

Ja, jag har länge drömt om en orange roan cockertik - och tänk, nu har vi såna födda   

I måndags var Dizza orolig och tempen låg nere sedan dagen före. Det är alltid så svårt att veta när det är dags, men strax före 22.00 började hon krysta och strax därefter var den första valpen född!

 
Och allra först föddes en orange roan tik   Hon föddes prick 22:00 och vägde 335 gram, namnet blev Lotta efter Dizzas matte. Lotta var den som var störst när de föddes.

Bara 10 minuter senare, 22:10, kom nästa valp. En blue roan hanhund, han vägde 321 gram och fick namnet Lennart. 

 
Mamma Dizza med sina två förstfödda   

Klockan 23:25 föddes tredje valpen, en blue roan tik som fick namnet Li. Hon vägde 295 gram.

 
Fjärde valpen var en blue roan hanhund, han fick namnet Linus. Han föddes klockan 23:46 och vägde 317 gram. 

 
En orange roan tik föddes som valp nummer fem, klockan 00:05. Hon heter numera Laleh och hon vägde 283 gram, hon var den som var minst när de föddes. 

 
Sjätte valpen var en orange roan hanhund, han fick namnet Laban. Vikten när han föddes klockan 00:30 var 318 gram. Tyvärr klarade han sig inte, han somnade in idag   . När han föddes bubblade det en del ur hans nos, men jag kunde inte se något direkt fel. Han åt i början men har sedan blivit allt svagare, trots våra försök att lägga till honom och mata till honom så gick han inte att rädda   

Nästa valp var en blue roan tik, hon fick namnet Lova. Vikten var 290 gram och hon föddes klockan 02:55. 

 
Sista valpen var ännu en orange roan tik, namnet blev Loppan och hon föddes klockan 04:55. Vikten var 299 gram. 

Sedan visade Dizza tydligt att det inte skulle komma några fler valpar. Hon la sig och sov, snarkade högljutt (Jenny sa att Dizza och jag snarkade i kapp...). Efter hon fått sin "hutt" blev hon lite oroligare, började slicka sig "därbak" och hon gav sig inte. Sedan började  hon dra med tänderna, tre hela moderkakor drog hon ut helt själv. Att de drar ut nån har jag sett förut, men inte tre på raken som Dizza gjorde. Hon var väldigt nöjd efteråt kan man väl säga   

Nu är det exakt tre dygn sedan de föddes, de sju valpar som Dizza har kvar verkar äta och må bra. Men man är helt klart på helspänn hela första veckan tycker jag, håller koll hela tiden så att alla äter och känns fasta o fina när man tar i dem   

Ska kanske börja med att varna för obehagliga bilder ifall någon är känslig för sånt.

Allt är ju inte bara gos med valpar när man är hunduppfödare, det vet alla vi som vigt vårt liv åt att föda upp hundar. Och just en sådan, mindre trevlig sak, hände oss för snart två veckor sedan.

Flisan som är mamma till våra sex valpar som nu är sex veckor gamla imorgon har haft väldigt gott om mjölk till sina små. Juvren har varit välfyllda hela tiden och hon har ätit mängder med mat för att inte bli så smal själv eftersom det mesta av det hon ätit verkat gått rakt till mjölkproduktionen.

På nätterna har hon sovit i samma rum där valparna har sin valphage, med möjlighet att hoppa in till dem när hon så velat. Det har fungerat bra, ända till morgonen den 4 maj. Kvällen före gick vi och la oss ca 22-23, strax innan vi la oss satt jag i valphagen med henne och kollade så att alla valpar åt när hon släppte mjölken. Inget såg konstigt ut på något sätt, men hon har ett juver som valparna av någon anledning ofta ratat. Dock har jag sett till att någon ätit där hela tiden för att det skulle tömmas det också.

När jag så vaknar på morgonen tisdagen den 4 maj så reagerar jag direkt på att jag inte hör Flisan. När jag kliver upp brukar hon sjunga ljudligt för då är det dags för frukost. Blir såklart orolig och när jag går dit ligger hon bara på golvet, tittar lite trött på mig bara och viftar lite på svansen. När hon reser sig ser jag att hon har väldigt ont, ett juver (det juver valparna brukar rata) är betydligt större än de andra så förstår att hon fått mjölkstockning, kommer också lite blodblandad mjölk när jag försökte mjölka ur. Tar tempen och hon har 40,1 så helt klart feber. Blir väldigt orolig det ska vara något med livmodern så vi åker direkt till veterinären och väntar en liten stund utanför så vi skulle få komma in direkt de öppnade. 

Hon undersöks på alla sätt, röntgas för att kolla livmodern. Den ser fin ut, men enligt veterinären har hon juverinflammation. Hon får antibiotika, plus att vi ska mjölka ur juvret varannan timme för att försöka tömma det. 

På kvällen är hon lite piggare, tempen låg på 38,6 så det kändes ju bra. Hon hade dock fortfarande ont, fick inte heller något smärtstillande eftersom det inte är bra för valparna. 

Dagen efter har hon rejält ont, jobbigt att se henne ha så ont så det blir en till tur till veterinären. Tempen hade då också gått upp lite igen. Veterinären gör då två hål i juvret för att släppa på trycket, Flisan blev märkbart lugnare efter det. Hon fick också smärtstillande samt att dosen antibiotika höjdes. Nu fick hon inte längre dia valparna, men vi löste det genom att ha en baddräkt på henne som skyddade juvren. Valparna gick det ingen nöd på, de hade ätit valpfoder fyra gånger om dagen ett tag innan det här hände. Plus att vi gett dom majsvälling också nu när de inte fick nån mjölk från sin mamma. Men närheten mellan mamma och valpar är förstås viktig, så det har varit himla skönt de kunnat umgås obehindrat ändå - med baddräkten på   

Vi kämpar på med hennes såriga juver, det spricker upp allt mer där veterinären har gjort hål - men enligt veterinären är det så det kommer bli. Han varnade oss och sa det kommer se hemskt ut, men viktigt att det är öppet och dräneras på det sättet för att läka snabbare. Flisan fick ha tratt på när vi inte hade uppsikt över henne, men oftast lät hon bli sitt sår. Vi fick också mjölka ur de andra juvren för att det inte skulle bli mjölkstockning även där. 

Vi tog inget foto när det såg som allra värst ut, vilket egentligen var 3-4 dagar efter det hände. En del av huden mellan hålen som gjordes blev svart och ramlade så småningom bort.

 
Såhär såg såret ut söndag den 9 maj, alltså fem dagar efter hon blev sjuk.

 
Redan dagen efter, måndag den 10 maj, såg såret ut såhär - så hade börjat dra ihop sig. 

Såret har vi gjort rent flera gånger om dagen, samt i början när det fanns var där har vi klämt ut det så gott det gick. 

 
Den 11 maj var det ännu lite mindre.

 
Detta foto är taget i torsdags, den 13 maj.

 
Och idag ser det ut såhär. Flisan är sitt vanliga, glada jag - kommer glatt och lägger sig när det är dags för lite tvätt av såret. Hon verkar inte bekymrad över baddräkten heller, utan har verkligen tagit detta på ett bra sätt. Helt underbar är hon   

 
Gizza har fått rycka in som extramamma, det har hon gjort så gärna - hon och Flisan hjälps nu åt att fostra och leka med de små. 

 
Äta rester efter valparna är ju en viktig uppgift också förstås. 

 
Söta Xani

   
Här ser ni hennes snygga baddräkt, väldigt smidigt att hon kan ha den på sig som skydd.

 
Jakt efter mamma!

 
Så allt ordnade sig till slut, kändes verkligen hemskt när det hände och de var tvungna att göra hål i juvret. Har förstått att en hel del uppfödare drabbats av detta och där juvret läkt på samma sätt ungefär. Vi har drabbats en gång tidigare, men för många många år sedan och då sprack juvret själv. Får för mig att det var bättre nu när öppnandet av juvret skedde mer kontrollerat. 

Tänker det kan vara bra dela med sig även av dylika händelser, jag försökta googla så mycket det bara gick när detta hände och väldigt tacksam för de som delat med sig av sina upplevelser, det kändes lungande måste jag säga. 

Idag föddes Myntas och Halfords valpar    Förra året fick vi flera stora kullar, men i år har det blivit mindre kullar. Mynta var inte jättetjock så vi förstod att det inte skulle bli någon jättestor kull, det blev till slut fyra stycken - ganska så lagom för en förstagångsmamma egentligen   

 
Mynta har varit rätt lugn i förarbetet, i går morse åt hon bara halva sin portion mat och hon brukar kasta i sig maten annars så vi förstod att det kanske kunde vara nåt på gång. När sedan tempen gick ner senare under dagen och hon blev lite orolig så insåg vi att det skulle bli en valpningsdag idag   

Inte förrän första krystvärken kom strax efter 9.00 imorse så började hon bli orolig på riktigt, då ville hon jag skulle vara nära, nära hela tiden. Man förstår ju att det måste kännas konstigt för en tik när de ska få valpar första gången, eller ja - man vet ju inte om de förstår helt vad som är på gång eller inte.

 
Blicken när hon koncentrerar sig på sina krystvärkar     

Jenny kom till oss lagom till när första valpen föddes, så bra när vi kan vara båda två vid en valpning.

 
Förstfödd blev tiken Zoya, hon föddes klockan 09.48 och vägde 349 gram. Hon har tantecken, så leverfärgad, vit & tan. Zoya är den minsta valpen i kullen, just nu iaf. 

 
Visst är det underbart när man ser hur modersinstikten kickar in, de bara måste slicka på valpen och sedan är bandet mellan mamma och valp där   

 
Att man blir rejält trött efter att han insett att man blivit mamma är inte konstigt...

 
Det tog ett tag sedan innan valp nummer två gjorde sin entré.

 
Tiken Zamba föddes klockan 11.35, hon vägde 403 gram. Också leverfärgad, vit & tan.

 
Tredje valpen kom som skjuten ur en kanon nästan, en krystvärk så ramlade hon ut, klockan var då 11.47 Ännu en tik, också hon leverfärgad, vit & tan. Hennes namn blev Zafari och hon vägde 420 gram. 

 
Fjärde och sista valpen var en hanhund, han föddes klockan 12.32 Lite osäker på om han har tan-tecken eller inte, om han har det blir de nog väldigt svaga. Hans namn blev Zenry och han vägde 445 gram och är i och med det störst av dem. 

 
En djup suck blev det sen från Mynta, man ser verkligen hur skönt de tycker att det är när det hela är över. Eller ja, över och över, hon ska ju ta hand om dem sen i 8 veckor också. 

 
Viktigt att hålla koll på vad som händer utanför dörren också.

   
Inte tror man att det här ska bli en vacker Engelsk Springer Spaniel när den är färdigväxt?