Den 2 november 1989 föddes min allra första kull av rasen Engelsk Springer Spaniel och det är den rasens historia avelsmässigt som jag tänkte skriva här - utifrån mitt perspektiv förstås. Jag skriver detta i jag-form även om jag har haft både min ex-make och David med som delägare i kenneln - ja, inte samtidigt då förstås   .

Det finns en historia-del skriven tidigare, när vi firade 20-års jubileum - den är mer skriven kring hela min livssituation. Här kommer jag mer att skriva bara om hundarna och visa på de hundar som vi byggt vår uppfödning av ESS på. Vill ni se den andra historia-beskrivningen så finns den att hitta på vår hemsida: http://www.barecho.com/historia20year.html

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft ett gigantiskt stort hundintresse. Det intresset har jag min mor att tacka för då hon födde upp Irländsk setter och Svart schnauzer under min uppväxt. Att det är en ynnest att få växa upp med ett sånt intresse är jag den första att skriva under på. Säkert gick mitt intresse "lite" till överdrift - men så har jag alltid haft lite svårt för att göra saker sådär lite lagomt bara....

Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste böcker om genetik, anatomi och andra hundrelaterade saker - men det var ungefär när mina klasskamrater läste starlet och dylikt... Säkerligen borde jag ha läst skolböckerna med samma intensitet som jag läste hundböckerna - men men, så skedde inte och ärligt talat vet jag inte om jag ångrar mig heller.

Jag hade klippböcker fulla med hundar av olika raser. Urklippen kom från Hundsport eller andra hundtidningar jag kunde komma över. Var jätteglad när jag nån gång fick någon rasklubbstidning från veterinären som hade sin klinik här i närheten! Så satte jag ihop de där hundarna - gjorde parningar, döpte hundar - ja allt möjligt som hade med hunduppfödning att göra. Kenneln hette Black Gold vet jag - för drömmen på den tiden var en egen Golden Retriever och så det svarta kom förstås från våra schnauzrar.

Med tiden så gick jag över mer till "verkliga" hundar som tur var... Och när jag fyllde 18 år fick jag gå med som delägare i min mors kennel Svartskäggs. Jag fick redan då ta en hel del ansvar själv och jag hade turen att ha en mor som lyssnade på mig och som tog mig på allvar i mina tankar om uppfödning och annat. Jag hade förstås flera drömmar under den här tiden - en dröm var att få bli både BIR och BIM på samma utställning. Eller tänk, vinna gruppen på SKK!

Jag var förstås väl medveten om att man sällan får något gratis här i livet - vill man komma någonstans får man jobba sig dit, på egen hand. En sak som jag tänkte på tidigt var att jag skulle lyssna på råd från de som lyckats - de som aldrig lyckats hade inget att lära mig, för i mitt huvud var det framgångar som hägrade. Inte alls bara i utställningsringen - utan i aveln överhuvudtaget. För egentligen är ju det en otroligt stor utmaning att föda upp hundar - det finns massor av saker att ta hänsyn till. Temperamentet är en sak man aldrig kan kompromissa med - hälsan är också otroligt viktig förstås. Sedan att de är rastypiska - både i exteriör och funktion. Ingen hund är 100 % felfri - och det är här själva tjusningen ligger i att föda upp hundar tycker jag. Att försöka få till en så bra kombination som möjligt - att skapa en hund som ligger så nära idealet som möjligt    . WOW - en svindlande känsla, än idag för mig!

Att bli en bättre handler och lära mig att trimma bättre var också något jag tränade ständigt på - och gör än i dag. Att snappa upp saker från andra som man tycker är duktiga, ja det tänker jag aldrig sluta göra!

Så hur blev det nu Engelsk Springer Spaniel? Jo, när jag ställde ut Schnauzer bedömdes de i ringen bredvid och jag fascinerades både av deras sätt att vara och deras vackra utseende. Tror detta var i mitten av 80-talet. Följde sedan rasen på håll - studerade flera uppfödares hundar, gick med i rasklubben - köpte någon bok från England om rasen osv.

Till slut såg jag då min "drömspringer" augusti 1987. Jag hade då precis flyttat hemifrån och kunde också köpa min efterlängtade springer. Drömspringern var Nobhill Sheza Love Story "Jenna" - en svart/vit tik som var fantastiskt vacker tyckte jag.  "Jenna" lånades senare ut till kennel Siegers i Danmark också och där fick hon titeln DKUCH samt blev mor till den berömda CH Sieger's Midnight Special "Lasse". Även vi hade sån tur att få ta en kull med henne som mor.
 
CH Nobhill Sheza Love Story "Jenna" (e. Adamant's Chance u. Springdale Impressive Dream).
"Jenna" finns kvar hos oss idag genom CH Night Wish Darrem Canis "Baros" där hon ligger i hans stamtavlas fjärde led.

Jag tog kontakt med Monica & Christina på kennel Nobhill - på den tiden ringde man ju eller skickade brev. Jag valde det sistnämnda så jag skulle vara säker på att få allt sagt som jag ville säga. Jag fick snabbt ett jättetrevligt svar med besked om att de jättegärna ville sälja en valp till mig    . Det visade sig att de väntade en kull efter "Jennas" mor Springdale Impressive Dream "Clara" bara någon vecka efter jag skickade brevet till dem. Jaaa, det här var ju också på den tiden när inte Facebook och hemsidor fanns - så man visste inte så mycket om vad som hände hos andra uppfödare...

Vi tingade en valp förstås i den kullen - 3 hanhundar och 5 tikar föddes. En svart/vit tik ville vi ha - någon annan färg kunde jag inte tänka mig på den tiden. Jag skulle aldrig ha vågat propsa om att få välja först eller något i kullen utan jag hade fullt förtroende att Monica & Christina skulle ta ut en valp ur kullen som skulle passa oss. Och vi blev mer än nöjda med vår älskade "Debbie" (Nobhill Dark Piece Of Art). Hon var född i slutet av november 1987 och kom hem till oss i januari 1988 - en av mina lyckligaste dagar när vi åkte hem med henne i bilen   .

   
Nobhill Dark Piece Of Art "Debbie" (e. Springdale Huckleberry Finn u. Springdale Impressive Dream)
På en av hennes första utställningar blev hon BIR-valp, det var på den prestigefyllda utställningen Skokloster där det på den tiden alltid var domare från England som dömde ESS. Totalt vann hon under sin korta utställningskarriär 10 CERT och 2 BIR. Hon var även placerad som BIG-3 på SKK-utställning.

Sedan gjorde jag som så många andra när man skaffat en ras man blir helt galet förtjust i. Man skaffar ett par till.... Den svart/vita hanhunden Nobhill Lucky Be Sure "Robin" flyttade in sommaren 1988 - tyvärr hade han HD grad 1 varför han aldrig gick i avel. Trist då han hade det absolut bästa hanhundstemperament jag någonsin varit med om - men efter att haft förmånen att leva med honom vet jag nu också precis hur jag vill att de ska vara som hanhund   .

Någon brun/vit var ju inte tänkbar till en början - men efter att ha fått lära känna den bästa av de bästa, CH Nobhill Chance's Happiness "Julia" ville jag såklart även ha en brun/vit. Dock var jag helt säker på att jag inte ville ha någon blek-brun utan den mörka leverfärgen som "Julia" hade var vad jag ville ha och det är något jag eftersträvar att få än i dag hos de hundar vi föder upp.
 
CH Nobhill Chance's Happiness "Julia" (e. Adamant's Chance u. Patricia). Fotot är från SKK:s utställning i Avesta där "Julia" blev BIS, åtta år gammal. Frank Kane dömde rasen och Benny Blid BIS om jag minns rätt - vem som dömde gruppen har jag dock glömt.

 
Så den första brun/vita springern hos oss blev Nobhill Pleasure Is Mine "Tracey" (e. Rowntree Jet Commander u. Nobill Chance's Pleasure). "Tracey" hade jättefina rörlser, långa och lätta. Dock fick hon aldrig någon päls under magen plus att hon hade väldigt ljusa ögon. Ett CERT och BIR lyckades hon få trots det. Hos oss fick hon fyra valpkullar, två av kullarna hade samma far - något som vi knappt gjort någon mer gång. Intressant att se de båda kullarna - fastän de har samma föräldrar är kullarna inte direkt lika. Inom sin kull liknar syskonen varandra - men om man tittar på "syskon" från båda kullarna ser man inte samma likhet. Får en ju att fundera...

När "Debbie" började närma sig två år diskuterade vi om vi skulle para henne eller inte. Vi bestämde oss till slut att göra det. Val av hanhund var inte så lätt. När man är "ny" på en ras är det lätt att gå vilse och bara para med någon man tycker ser bra ut - utan att tänka på om den passar ens tik eller inte. Lyckligtvis hade jag stor hjälp av "Debbies" uppfödare som gav mig förslag på 3-4 hanhundar de tyckte skulle kunna passa. Efter noga övervägande valde jag till slut den svart/vita unga hanen Rowntree Knight Commander som pappa till vår kull. Varför jag gjorde det var mycket för att jag träffat honom och tyckte han verkade ha ett bra temperament, han var grov och kort vilket skulle passa bra till "Debbie" som var lite lång i länden och som kunde haft lite grövre benstomme.

 
Rowntree Knight Commander "Leo" (e. Nobhill Upper Class Delight u. Inu-Goya Norwegian Design). "Leo" hade redan då vunnit en hel del och självklart var det en av anledningarna till varför jag valde att använda honom - att han hade vunnit för flera rasspecialister minns jag gjorde valet lättare för mig.

Jag fick mitt första barn en vecka innan min första ESS-kull föddes. Min mor var där som assistent under valpningen - det kan ju låta lite väl övermäktigt kanske att få en valpkull dagen efter man kommer hem från BB med sitt första barn. Det man ska tänka på är ju att jag var "bara " 22 år då och hade hur mycket ork som helst - skulle samma sak hända idag skulle jag nog stupa av trötthet...   . I kullen föddes allra först en tik så det kändes ju hoppfullt - för hur det än är så vill man ju gärna ha tikvalpar i kullarna... Sedan följde fem hanvalpar och ingen mer tik. Vi hade väl inte direkt planerat att spara någon tik - men som om jag kände på mig att något skulle kunna hända sa jag att vi behåller tiken oavsett, bara utifall det skulle hända "Debbie" något...

När valparna var 6-7 veckor gamla upptäckte jag att det rann "snor" ur "Debbies" ena näsborre. Vi trodde inte alls att det var så allvarligt som det faktiskt var... Sommaren därefter förlorade vi henne efter att både vi och veterinärer gjort allt i vår makt för att få ha henne kvar, att förlora henne i så unga år - jaaa, det har jag nog aldrig kommit över. Hennes blick när hon hade så ont, jag glömmer det aldrig.... Trodde inte heller jag nånsin skulle vilja fortsätta med detta - för så ont i hjärtat som jag hade då, ja - det trodde jag ingen människa skulle överleva. Men, det gjorde jag - på nåt konstigt sätt. Och till slut kunde jag också vara glad och tacksam för att jag hade behållt "Pamela" (Barecho Artful Attraction) som alltså var den enda tiken i min första kull.

 
Barecho Artful Attraction "Pamela" (e. Rowntree Knight Commander u. Nobhill Dark Piece Of Art). "Pamela" fick tre kullar hos oss innan även hon rycktes ifrån oss i alltför unga år. "Pamela" fick 2 BIR och 3 CERT under sin tid hos oss - flertalet BIM fick hon också - då oftast slagen av sin mer berömda bror "Caesar"...

 
CH Barecho Ambitious Agent "Caesar" (e. Rowntree Knight Commander u. Nobhill Dark Piece Of Art). Han hade bettfel som valp och såldes till nära vänner till oss. Lyckligtvis rättade bettet till sig när han bytte tänder och efter vi förlorat hans syster fick han flytta hem till oss för alltid, något som jag aldrig kan tacka hans tidigare ägare, Pekka Alcén och Ulla Gunnarsson, nog för   . Att föda upp en sån stjärna som "Caesar" i sin första kull - ja, det är väl mer tur än skicklighet kan jag tro... För mig är han i mångt och mycket fortfarande en idealspringer - många har haft problem att se igenom hans teckning. Det finns ju någon märklig uppfattning om att de måste ha mycket vitt för att vara engelska i typ.... Men hans anatomi, överlinje, rörelser och huvud ja, de var något som skulle ha uppskattats än idag. Jag är glad att jag hade honom att lägga ögonen på under min första tid som springeruppfödare. Jag tror att jag har det att tacka mycket för de framgångar vi haft under årens lopp.
"Caesar" vann helt otroligt mycket, såna vinster hade jag knappt vågat drömma om. Engelsk Springer Spaniel var ju en "stor" utställningsras på den här tiden - anmälningssiffrorna låg ofta på runt 80-100 på utställningarna. Att då som han vinna hela 42 BIR - ja det kändes otroligt. Totalt blev han bästa hanhund hela 73 gånger på officiella utställningar - en svindlande summa tyckte jag då och trodde jag aldrig skulle föda upp en sån hund igen. Jaaa, det finns säkert någon som säger att så många BIR osv. säger inte så mycket om ens hunds kvalitet. Det säger bara att den har en utställningsintresserad matte. - Min hund skulle kunna vunnit lika mycket den om jag bara orkat ställa ut den mer hör man några säga ibland. Det är ungefär lika korkat som att säga att om jag bara hade tränat lika mycket som Gunde Svan hade jag vunnit både OS-guld och VM- guld och allt annat inom längskidåkning.... Näe, det är lite dåligt tycker jag när man inom sin egen ras inte kan uppskatta de storvinnare som funnits genom tiderna. Man behöver inte alls tycka att det är ens idealtyp eller något - men man måste nog inse och våga erkänna att det var/är en bra springer iaf...

"Tracey" hade sin första kull sommaren-90. Vi behöll en tik där som vi placerade ut hos en fodervärd. En del uppfödare tycker det är besvärligt att ha hundar hos fodervärdar - jag tycker det har fungerat bra nästan alltid. Jag vet att jag skulle få dåligt samvete om jag hade för många hundar och inte hann med dom på ett sätt som jag vill. Dock har jag den uppfattningen att om man ska lyckas inom en ras måste man ha ett brett avelsmaterial - då är fodervärdar en perfekt lösning. Tiken vi behöll där hette Barecho Belle Of The Ball "Belle". Hon fick sedemera en kull hos oss.

Ffa Monica (kennel Nobhill) och jag hade mycket tät kontakt de här åren, hon delade frikostigt med sig av sina kunskaper och det är jag mycket tacksam för. Jag hade inte varit där jag är i dag utan allt jag fick lära mig där och då. Vi tittade en hel del på ESS i USA - säkert för att det fanns en del amerikanskt blod i Finland och då bakom flera av de hundar Monica & Christina använt samt köpt in därifrån. Vi fick kontakt med en uppfödare i USA - kennel Jester's och de hade en otroligt fin tik som hette CH Jester's Lil'Limerick. De hade en son till henne som vi fick erbjudande om att köpa.... OM vi ville! Det här var ju väldig kontroversiellt på den tiden - jag tror ingen idag kan förstå det "hat" som fanns mellan de som förespråkade engelskt blod gentemot de som förespråkade amerikanskt. Otäckt faktiskt   . Vi var i alla fall glada att få hit "Swayze" CH Jester's Dancin' Dirty som han hette. Han var född 1989 men kom till oss hösten 1990. Och även om jag absolut inte tycker han var av någon idealtyp så gav han en hel del positivt i aveln. Vi fick in kortare kroppar, bättre benstommar, mörkare ögon och något som förvånade mig en hel del - otroligt bra arbetsegenskaper. Visst fick vi in en del mindre bra saker också.... Sämre huvuden, rundare ögon, sämre pälskvalitet och en del skulle säkert säga sämre temperament. Jag kan villigt erkänna att alla hans avkommor inte var bra mentalt - men vilken kan säga att någon hane som lämnat 100 avkommor har det? Nej, som alltid var man tvungen att tänka efter vad man kombinerade. Många av hans avkommor blev riktigt gamla, 15-16 år och det visar ju på bra hälsa om något. En del som haft amerikanskt blod tidigare i sina ESS verkar nästan "skämmas" för det idag - men det gör inte jag. Jag lärde mig massor av honom - både vad jag vill ha hos en springer och förstås mycket också vad jag inte vill ha...

 
CH Jester's Dancin' Dirty "Swayze".
Ja, herregud - inte är det här snyggt.... så otroligt extremt uppställd och päls ända ner till marken. Nej, långt ifrån mitt ideal idag - och frågan är om det ens var det då även om det säkert kunde låta så då ;-) På den här tiden var jag ju stupsäker på allt - man blir ödmjukare med åren på nåt sätt....

Vi fick låna en av våra vänners tikar för en kull när vi så tragiskt förlorat "Debbie". Tiken var Ringleader's Especially For You och hon fick äran att bli mamma till Swayzes första kull hos oss som föddes i slutet av 1990. Ur den kullen sparade vi också en tik som vi placerade hos en fodervärd, Barecho Classic Choice "Emma". Hon blev mamma till en kull hos oss i framtiden.

 
Barecho Come on Cowboy "Douglas" (e. Jester's Dancin' Dirty u. Ringleader's Especially For You). Han flyttade hem till "Caesar" och blev utställd en del även han. Ett par BIR blev det för honom och även någon grupplacering hos SKK. Han blev far till en kull hos kennel Hammersmith's.

I slutet av 1990 flyttade det också hem en liten brun/vit tik till oss.... Vi fick henne på "halvfoder" av Monica och hon var efter den legendariska tiken "Julia" (foto ovan). Med "Scarlet" som vi kallade henne startade en helt ny era på vår kennel och utan henne vet jag inte vart vi skulle ha stått idag....
 
Nobhill Scarlet O'Hara "Scarlet" (e. Gramp's Grande Edition u. Nobhill Chance's Happiness)

Fortsättning följer...