Det har varit några tunga dagar här hemma nu....

I söndags eftermiddag upptäckte vi att Knut (min favvo-katt) var hängig, han hade problem att stå och ville bara ligga. Funderade på om det kunde vara någon reaktion på att han fick Banminth i fredags, men det har han fått flera gånger förut utan att han blivit sjuk. Jag har ju också hört talas om vingelsjukan så tänkte att det kanske kunde vara början på något sådant.

Vi lade honom på en filt i källaren, där katterna har en fredad zon från hundarna. Med vattenskålen och matskålen bredvid sig. När jag sedan gick dit och tittade till honom efter några timmar, låg han kvar. Men han försökte resa sig, och svansen gick på honom. David och jag gick tillbaks dit efter någon timme, gav honom då lite vatten i munnen med en spruta - tänkte att han var lite uttorkad. Hans syster Rut låg hela tiden helt stilla ca en halvmeter från honom, bara tittade på honom hela tiden... När sedan David går ner igen efter en timme, så låg Knut död där.... Rut låg kvar på samma ställe...

Förstår inte vad som hade hänt honom, inser ju att vi inte skulle ha hunnit till veterinären - att inget funnits att göra. Men, man tänker ju ändå att vi kanske skulle ha åkt direkt på em när jag hittade honom? Funderar hit och dit... det hjälper ju dock inte nu eftersom det är försent.... Så jobbigt nu också att se Rut som mest ligger och bara tittar rakt ut, kom aldrig och säg att inte djur kan sörja...

  
Sov gott älskade Knut, du blev inte mer än fem år gammal - men av alla katter vi haft genom åren så är du den som kommit mig allra närmast. Lova att du också väntar på mig vid regnbågsbron.....

Med halvt igensvullna ögon åkte jag till jobbet och öppnade igår. Hade sedan tid hos läkare på spec. mödravården så jag åkte direkt från jobbet dit. Jag hade fått uppgift om att vi inte skulle få någon typ av besked då, vi skulle bara prata om min medicinering (högt blodtryck) och lite annat. De skulle ta blodprover, och jag skulle få en tid för att göra detta KUB-test. Så när läkaren säger att hon ska göra ett vaginalt ultraljud så blev jag såklart förvånad! David var på väg till Polen, men han var lite tveksam först när jag fått denna tid ifall han skulle följt med mig. Men, när jag fått reda på att inget särskilt skulle göras tyckte vi båda två att det var helt lugnt att han åkte.

När läkaren så börjar kolla runt, så frågar hon först om jag har en bakåtvänd livmoder? Tja, sa jag - inte vad jag vet.... Men, jo - det har jag tydligen säger läkaren då. Sedan ser jag en relativt stor vätskefylld ring, eller vad man ska säga - men inget syns däri.... Läkaren frågar igen när jag hade mens sist, och då ska jag ju vara i 9-10:e veckan. Då är det ingen normal graviditet säger läkaren då, eller så är du mycket tidigare i graviditeten än så, kanske 4-5:e veckan. Jaha, säger jag - fattar liksom inte, mer än att det inte ser bra ut....

Det kan vara så att fostret har slutat utvecklas av någon anledning, kanske gravt missbildat eller så förklarar läkaren. Hon frågar om jag blött eller haft ont i magen? Nej, inte en blodsdroppe säger jag. Inte speciellt ont i magen heller.... Det kan vara så att det tar flera veckor efter att fostret dött tills det stöts ut säger hon då.... Känner mig snurrig i huvudet, och ångrar såklart att inte David var med....

Nej, det är ovisst säger hon till slut. Och markerar att jag inte är intressant längre som patient, jag ska få en tid hos gyn i nästa vecka för ytterligare ett ultraljud för att fastställa säkert hur det står till. Det har hon dock inte tid att hjälpa mig med, utan hon ska fortsätta sin mottagning som hon uttrycker sig (att jag fick komma in nästan 25 min. senare än den tid jag hade gör såklart att hon är stressad, men det är ju knappast mitt fel....). Det kommer dit en annan kvinna som ger mig en ny tid, och så är det bara att bege sig hemåt. Börjar inte gråta förrän jag är i bilen och David svarar i andra änden av telefon.... Han är på flygplatsen och har checkat in bagaget, men inte kommit iväg ännu. Jag säger att det är helt lugnt att han åker, men han väljer ändå att åka hem igen. Känns ju inte nå bra för honom heller såklart. Ringer till jobbet och säger att jag inte kommer tillbaks....

Känner mig mest tom när jag kommer hem..... Barnet var ju inte planerat, och jag har tre friska barn att glädja mig åt. Dock hade vi ju nu börjat tänka i bebisbanor efter att chocken lagt sig.... Livet blir dock inte alltid som man tror, och jag är långt ifrån den första som fått missfall, och säkerligen inte den sista heller....

Det som känns jobbigast nu är mest att folk ska tycka synd om mig, finns nästan ingenting jag tycker är så hemskt som det... Hellre har jag att nån är arg på mig, än ömkar mig. Jag har absolut inga problem att prata om det, är ju inget att skämmas över att få missfall - och vi visste ju om att riskerna var mycket högre vid min ålder. Men, om ni vill säga något till mig, så använd inte "tycka synd om rösten", eller nåt sånt, livet går vidare och jag är inte typen som gräver ner mig för detta, finns så mycket värre saker man kan råka ut för när man tänker efter.... Nu vet vi ju inte helt säkert ännu ifall jag fått missfall eller inte, men med tanke på minen på läkaren så har jag inga större förhoppningar om att det ska vara okej....

Så här med facit i hand kan man ju tycka att det var onödigt att gå ut med nyheten i lördags, men som jag sagt förut - jag har inga problem att dela med mig av mitt liv. De som vill läser om det, och de andra får väl helt enkelt låta bli.... Att skriva är en sorts bearbetning för mig också, en lite lugn stund när jag kan sitta och reflektera för mig själv.

Igår kväll spelade David, Jacob och jag Cluedo - för att få tankarna på nåt annat. Jag vann en omgång, och Jacob den andra - David påstår att det är för att vi samarbetar med varandra mot honom, men så kan det väl ändå inte vara...